Katrina Babies

Igår var det katastrof.

Idag, förödelse.

Vårt älskade New Orleans, där Katrina slog till som hårdast.

Två av fördämningarna som höll tillbaka

vattnet från Lake Pontchartrain har brustit.

Och medan vattnet stiger i staden, så finns inga omedelbara svar

på hur och när det kommer att pumpas ut igen,

eller vad som kommer att återstå.

Allt som New Orleans någonsin varit, riskerar att drunkna ikväll.

KUSTBEVAKNINGEN

TVÅNGSFÖRFLYTTADE

SKOLBUSS

Grattis, Naquanta.

Det där är jag.

Innan stormen, fanns inget bättre än att vara med min familj.

Särskilt mina kusiner.

Jag minns fortfarande sista gången.

Det var augusti 2005, sommaren var på väg mot sitt slut,

och det betydde en sak.

En skolstartsfest hos Tina med alla mina kusiner.

Tinas hus var stället där alla barn i min familj hängde,

främst för att hon hade fyra barn själv som var mina bästa vänner.

Jag minns fortfarande den där helgen som det var igår,

jag och alla kusinerna utomhus, lekte, skojade

och skrattade utan ett bekymmer i världen.

Tina lagade sin paradrätt, sås och ris.

Jag kan fortfarande minnas doften.

Vi måste ha lekt utomhus i timmar tills gatubelysningen tändes.

När vi kom in för att äta, samlades vi allihop i ett rum för

att trivas i varandras närvaro tills våra föräldrar kom för att hämta oss.

Det är din kille!

Vi ses senare.

Jag hade aldrig trott

att det var vår sista gång tillsammans i det huset.

Okej.

Efter stormen,

verkar det som att alla bara gick vidare.

I USA, särskilt under en katastrof, tänker man inte ens på svarta barn.

Orkanen Katrina var inte annorlunda.

- Den har redan fått ett samtal... - Efter att ha förlorat så mycket,

varför frågade ingen oss om vi var okej?

Ingen frågade någonsin barnen hur de mådde.

EDWARD BUCKLES JR 13 ÅR GAMMAL UNDER STORMEN

Så jag gör det.

Är det bra? Cierra,

Katrina Babies, första tagningen.

Lolly, Katrina Babies, intervju, första tagningen.

Jag var 11 år gammal

och det första jag kan minnas var att jag väcktes plötsligt.

Det första jag minns var fötter som sprang i korridoren

och mamma sa:

"Upp med dig. Vi måste gå."

En sådan sak är verkligen svår att glömma bort.

På fredagen var jag i skolan och gick i korridorerna med mina vänner.

När måndagen kom stod jag på det jäkla taket.

Min mamma är hemma och gråter. Min mormor är hemma och gråter.

Vårt hus är förstört.

Det var bara för mycket. Fast jag är ung och du vet,

det är inte så att jag stressar som mina föräldrar,

men jag var bara... det var bara obehagligt.

Jag kunde inte... jag kunde inte tänka klart.

Fick du nånsin chansen att prata med någon om det här?

I skolan? Hos kuratorn eller någon?

Nej.

Jag började intervjua folk, och jag visste inte vad jag gjorde,

men jag tänkte: "Den här historien måste berättas."

Okej. Filmar vi?

Ja.

Okej. Katrina Babies, Betty Buckles,

Betty "Stay Ready" Buckles, första tagningen.

Varför ser du så rädd och allvarlig ut?

- Vet inte. Jag bara... - Det blir inte läskigt.

Jag är inte rädd.

Okej. Så, bara... presentera dig själv,

vad du heter

ditt namn och vem du är.

- Okej. Vad menar du med vem jag är? - Just det.

- Typ som... din mamma? - Ja.

Pappa, som förälder, vad minns du att du gick igenom

när orkanen Katrina närmade sig, typ hela processen

- med orkanen Katrina? - Bra fråga.

Jag, min fru och familj,

vi hade bestämt oss från början att vi skulle stanna kvar.

Du vet, att vi bara... att vi bara skulle hålla ut.

Men den morgonen, den sista dagen vi kunde komma iväg,

ändrade sig min fru och hon sa:

"Det är bäst att vi åker." Jag var inte på bråkhumör.

Jag sa: "Okej då. Vi packar allt, så åker vi."

Jag hade hört talas om stormen i en hel vecka eller två.

Då uttalade sig Ray Nagin och han bad oss

att inte leka med stormen,

att hämta familjen och åka iväg härifrån.

Så jag sa till din pappa: "Vi måste åka."

BORGMÄSTARE RAY NAGIN

Mina damer och herrar, jag önskar jag hade bättre nyheter

men vi står inför en storm som de flesta av oss har fruktat.

Jag vill inte skapa panik, men jag vill att invånarna förstår

att detta är väldigt allvarligt, på högsta nivå,

och... det är därför vi har tagit ett unikt steg.

I VÄNTAN PÅ PRESSKONFERENS NEW ORLEANS BORGMÄSTARE

Vi kan inte bara resa oss och gå.

Vi har inget transportmedel. Vi lever från lön till lön.

Jag menar, det är inte så att vi bara kan resa oss och gå.

Väntar du på stormen?

- Ska du vänta på stormen? - Nej.

- Orkanen. - Hur är läget? Folk gör sig redo

för orkanen som att det inte är något.

Min inställning till orkaner,

mina tankar om dem var att de alltid skulle komma.

De verkade komma mot New Orleans

och sen vände de i sista sekunden.

Min mormor säger alltid

att Lower Ninth Ward ligger under havsytan.

Vi kan liksom inte stanna här.

Vi packade och jag minns bara

att det var något annorlunda, fast jag visste inte det då.

Jag minns att jag packade min väska

och jag packade ner några bilder som jag hade upphängda i mitt sovrum,

vilket inte var något man normalt sett skulle göra

om man ska komma tillbaka.

Vi tog dem inte på allvar.

Jag minns en gång,

så var jag i Lafitte under en orkan,

och de hade en orkanfest i kvarteret.

Alltså, de hade en DJ. Alla i bostadsområdet

var där, dansade, roade sig och åt.

Och ja, orkanen kommer imorgon,

så vi ska... ha roligt just nu,

ifall något skulle hända.

Men vi visste att inget skulle hända. Ingenting alls skulle hända.

- Allt skulle bli bra. - Min mormor sa typ:

"Packa lite kläder. Packa bara lite kläder."

"Ta allt du behöver, packa lite kläder."

Jag tror definitivt att jag och mina vänner,

vi bara tänkte, än en gång,

att det här skulle vara över snabbt,

pågå i två eller tre dagar, och vi skulle komma tillbaka.

Fortfarande fanns den där... naiviteten där och den där känslan av

att inte tro på att det skulle bli en stor grej.

Vi var i Lafitte-området

och jag och mina bröder lekte utomhus med de andra barnen.

Och allt jag kände var en riktigt kall vind.

Det var så blåsigt. Jätteblåsigt. Och det var riktigt kallt.

Jag gick till kyrkan den söndagen, dagen före stormen, du vet?

Och prästen sa... jag kommer aldrig glömma det här.

Prästen såg min pappa i ögonen.

Han sa: "Ni ska evakuera stan idag, va?"

Han sa: "Nä." Och prästen bara tittade.

Han hade den där blicken och vi gick ut.

Jag vände mig om

och prästen såg bara, du vet... förvirrad ut.

Jag kommer aldrig nånsin glömma den dagen i mitt liv, alltså.

Den söndagen, vaknade vi upp och min mamma var helt stressad:

"Hallå, vi ska åka. Jag frågar inte. Jag säger det. Vi ska åka.

Vi ska iväg härifrån, och vi ska åka någonstans."

Min mamma är en sån person som... Hon har drömmar,

och ibland manifesteras dessa drömmar

i någonting, du vet, inom familjen.

Hon är verkligen spirituell.

Så när hon sa det där, när hon sa:

"Gud säger att vi ska åka", var det ingen som ifrågasatte det.

Det var typ: "Hallå, vi måste dra."

"Vi ska iväg härifrån. Gör er iordning. Vi måste åka."

Och då började alla resa sig upp.

Barnen verkade inte vara oroliga för stormen

för jag antar att de inte insåg hur allvarlig stormen var.

De slängde in oss i bilen,

och vi tog bara med oss klädombyte för en helg.

Vi hade evakuerat staden tidigare,

men det var något surrealistiskt den här gången.

VÄNTAR PÅ PRESSKONFERENS BORGMÄSTAREN

New Orleans måste vara förberett

för vad som skulle kunna

bli så starkt som

och är just nu så starkt som en orkan i 280 kilometer i timmen.

Det råder inte längre någon tvekan om

att vi pratar om...

STORMEN VÄNTAS NÅ GRAND ISLE MÅNDAG MORGON

- fördämningar som svämmar över. - Precis.

Staden verkade vara i ett frenetiskt tillstånd.

Folk stod i bensinkö i timmar. Bensinstationerna var fullsmockade.

Folk svär, folk skriker

och man ser osäkerhet och rädsla i deras ansikten.

Det lät som att apokalypsen var därute,

men jag ignorerade den än.

Och då blev det strömavbrott.

Jag sitter bara där, lyssnar på allt regn.

Jag hör alla möjliga sorters djur därute som gråter också.

Regn, vind och allt.

Så jag lägger mig hos pappa för jag är rädd.

Men jag minns att man kan se ut... från huset,

för vi hade en skärmdörr på sidan av huset.

Och jag tittar på alla saker som flyger förbi

och träd som ser ut som att de kommer att falla.

Och det var då jag insåg: "Åh, det här är ingen lek."

Jag minns att det var riktigt sent.

Det måste ha varit nästan midnatt.

Jag var vaken med min mamma och mina bröder

och vi hörde ett högt ljud, som en smäll,

som ett pang, något sånt. Det var högt.