Daniel Sloss: Live Shows

EN ORIGINAL-KOMEDISPECIAL FRÅN NETFLIX

Mina damer och herrar, en stor applåd för Daniel Sloss!

Jag inleder inte det här med ett skämt, utan med en fråga.

Svara ärligt, är ni snälla, genom att räcka upp handen.

Vilka av er tycker att ni är goda?

Det var förskräckande få. Det är...

Tyskland räckte upp fler händer än ni.

Så att ni känner till var ni står just nu.

I Berlin sa de:

"Det var inte vi. Jag var inte där."

Jag vet inte om jag är god.

Jag skulle vilja det, men det är kul att vara en skitstövel.

Har ni träffat de där idioterna som säger:

"Finns det nån bättre känsla

än att göra nåt fint för en främling

och veta att du har förgyllt deras dag?"

Ja, att visa dem åt fel håll. Vad är det...?

Många tror att jag är schyst. Mina vänner skulle säga det.

Det är för att de bara hör vad jag säger.

De hör aldrig det som händer i mitt huvud.

Det är två helt olika saker.

Jag låter otroligt artig, för det vet jag att man måste vara.

Men ibland, när jag är ensam, i huvudet...

Hitler.

Inte samma saker som Hitler hatade, såklart.

Bara samma, ni vet...

...passion...

...som han hade.

Säga vad man vill om Hitler. Han var passionerad.

Över fel saker.

Alla håller med, om fel saker.

Men likväl passionerad, som en sann konstnär.

En del av mina tankar är oroande.

Jag trivs inte med den jag är, för ibland har jag onda tankar.

Jag har aldrig agerat på dem. Det är väl medveten godhet?

Jag går emot min naturliga känsla för att vara god.

Därför menar jag att om du är naturligt god

så är jag en bättre människa än du.

För det är inte en kamp för dig att vara god.

Det är sån du är. Jag har röster att tävla mot.

Jag litar inte på folk utan onda röster i huvudet.

Kan du ärligt säga att du ser en kattunge

och ingen del av din hjärna vill sparka den?

Det gör man aldrig, men rösterna säger självsäkert:

"Du får den över staketet."

Om jag behöver muntra upp mig

om jag är ledsen, eller sitter på en buss, det hänger ihop.

Om jag behöver le.

Jag vet vad det säger om mig, men allt jag behöver

är att föreställa mig ett barn under tio med en glass

och tänka mig att jag fäller honom.

Jag vet, det är hemskt. Jag har aldrig gjort det.

Det beror på att jag förstår att det är en hemsk sak att göra mot ett barn.

Men jag skulle ljuga

om jag sa att jag inte visste att jag i minsta detalj

skulle älska varenda del av det.

Som att det är hans födelsedag.

Han har en knapp med en nia på. Han har en ballong.

Han ler stort för att världen inte har sabbat honom än.

Hans föräldrar säger: "Kör hårt!"

Glassen är farligt hög.

Det är sås, strössel och kex på den

för han är en girig jävel.

Han är så uppspelt, men grejen är

att han är en snäll storebror.

Nyligen fick hans syster komma hem från skolan

för att hon inte mådde bra, och hans första tanke när han ser

all den här glassen är att den inte är bara till honom.

Han vill springa hem och dela den med sin lillasyster.

För han älskar henne.

Och medan han springer hem tänker jag: "Nej..."

Han är ung och dum, så han vet inte

om han ska prioritera glassen, ballongen eller ansiktet.

Och han sabbar alla tre, på ett spektakulärt sätt.

Som vuxen tänker man: "Släpp ballongen.

Vi kan köpa en ny, trilla på den, rädda glassen."

Han släpper inte ballongen. Han älskar den, den är magisk.

Han är en idiot.

Han sträcker ut glasshanden och faller på den.

Båda kexen, båda ögonen, ballongen är ändå borta.

Värmer det inte själen?

Okej, några av er håller med.

Resten har uppenbarligen barn som ni älskar.

Vi ska se om vi kan göra det lite mörkare.

Vi ska se om nån kan relatera till det här vidriga.

Det händer när man är i ett förhållande.

Ett före detta förhållande, hoppas jag.

Ni vet, ett sånt där förhållande där man slutar vara kär i personen?

Man hatar dem inte. Man älskar dem bara inte längre.

Det är en skum situation, för det handlar om dig.

Man vet inte om det håller i sig

och det känns aldrig som en ursäkt som man kan använda

eftersom man skulle låta som en sociopat.

"Vi måste göra slut." "Varför?" "För att jag är död på insidan."

"Du älskade ju mig." "Det trodde jag också."

"Det visar sig jag att jag inte gör det.

För tre veckor sen hade jag gjort allt för dig

men idag känns din röst som ett rivjärn. Så...

Hej då!"

För att inte krossa deras hjärta

bestämmer du dig för att stanna kvar och hoppas bli kär igen.

En varning: Det blir du inte, det är dött.

Men du väntar.

Du letar efter en ursäkt. Du väntar på att de gör nåt oförlåtligt.

Så att du får en riktig ursäkt att sticka.

Men de är inte skitstövlar, så de gör inte det.

Så man får börja sänka sin ribba för vad oförlåtligt betyder.

Vecka ett tänker du: "Otrohet vore perfekt.

Jag kan gå härifrån och är inte skitstöveln."

Vecka nio tänker du:

"Om de köper apelsinjuice med fruktkött så är det...

Så kan jag inte leva."

Om du har varit i en sån situation,

i ett förhållande där du känner dig fångad och det var lättare att stanna...

Allt jag undrar är om du, ens för en kort sekund

har snuddat vid tanken på

hur mycket enklare livet vore...

...om de bara skulle dö?

Inte för att du vill att de ska dö.

Utan för att deras död skulle vara det enklaste sättet...

...för dig att ta dig ur förhållandet utan att nån av er blir sårade.

Känslomässigt.

Jag har tänkt det. Jag är inte stolt över det.

Men jag förnekar inte att jag har tänkt så.

Onda tankar gör en inte ond, att agera på dem gör det.

Jag litar inte på folk som säger:

"Nej! Jag har aldrig tänkt så. Självklart inte."

Jaså? Har du varit kär för alltid?

Har du aldrig haft en partner, där du de två sista veckorna i ett förhållande...

...hatade dem intensivt?

Till slut sitter man där, de ringer en

för att de är korkade...

Och man vill inte svara, så man väntar tills de har lagt på

så att man kan återgå till Tinder.

Man vill inte svara, men man gör det för att

samma onda röst i huvudet

säger dig att vad det här samtalet faktiskt betyder

är att nån, nånstans...

...har hittat en telefon på en död kropp.

Man måste dölja sin besvikelse när de svarar.

"Hallå? Jaha, är det du?

Hur mår du? Vad gör du? Jaha, du kör.

Nej, jag hänger kvar. Vad händer?"

Var det nån som såg min föreställning förra året?

Det var inte särskilt många, men tack ändå.

För er som inte såg den pratade jag om döden en hel del.

Jag pratade om min syster Josie.

Josie hade cerebral pares och dog när hon var sju.

Jag var nio, och det var ju en tragisk historia, men i rätt händer...

...otroligt roligt.

Jag ville bara visa att hur känsligt ett ämne än är

så kommer jag ändå att kunna få det att handla om mig.

Föreställningen hette Dark. Det var halvironiskt menat

eftersom jag uppriktigt inte tycker att min humor är mörk.

Jag säger inte att den inte är det. All mejl jag får skvallrar om det.

Jag menar bara att jämfört med humorn i mitt vanliga liv

så får ni höra den mesiga varianten.

Jag har trott att min humor var normal.

Mina föräldrar har den. Jag är uppväxt med den.

Men när jag kom ut i den verkliga världen

insåg jag att mina föräldrar är sjuka.

Mina föräldrar kan säga hemska saker vid helt fel tillfälle.

Skälet till det är inte att kränka offret,

att skämta om en tragedi eller nåt annat skäl

som nördar säger är skälet till mörka skämt.

De gör det för att försöka få in lite mänsklighet, lite skratt

i ögonblick som verkar sakna det, tragedier.

De försöker få dig, individen, att skratta

så att man i några sekunder

får vila ifrån hur jävliga saker och ting är.

Och man får fnissa.

Men det tar sig uttryck i att de säger olämpliga saker.

Varje månad sen min syster dog

måste mamma och pappa sköta Josies grav.

Det är det jävliga med döda i gravar.

Det är ett ensidigt förhållande.

De är väldigt behövande, de döda.

De återkopplar sällan, om man inte är galen eller religiös.

"Religiös" hade räckt.

Ni ska veta att om ni är religiösa överhuvudtaget

så respekterar jag fullständigt er rätt att tro, men ni måste också förstå

att jag aldrig måste respektera er tro.

Det är korkat och ni har fel.

Men...

...jag respekterar er rätt att ha fel.

Jag skiter i det.

Om man upprepar en händelse tillräckligt ofta, hur tragisk den än är

så dövas känslorna. Så fungerar människor.

De första tio gångerna de måste gå till sin dotters grav

var det säkert fruktansvärt.

Men 97:e gången var det bara trädgårdsarbete.

Och för att de inte ville bli ledsna varje gång de gjorde det

började de skämta med varann

för att få varann att skratta.

Med tiden fick de favoritskämt

som blev interna skämt som de sa varje gång.

Sen var de två psykopater som skrattade vid en grav, men...

De är glada.

Men det innebär också att varje månad

sen jag var 13, efter att de hade gjort det i några år