Descendant

EN DOKUMENTÄR FRÅN NETFLIX

Det är en andlig upplevelse, bandet till den naturen.

Det lugnar mig och skänker mig en känsla av fred och frid.

Så jag vill vara så mycket som möjligt vid vattnet.

RIKSFÖRENINGEN SVARTA DYKARE, NABS

Under handeln gick det drygt 40000 resor

som inbegrep drygt 12000 fartyg.

Men den stora ironin är att inom arkeologin

känner vi bara till fem, sex dokumenterade fartyg.

Vart och ett har en unik berättelse.

Det var i en sån här vi tog med jord från byn Makua i Mozambique.

Det här är bytespärlor.

Ni har säkert hört talas om såna.

De byttes mot mycket, däribland afrikanska kroppar.

Så jag tar med de här, sticker in några i dykardräkten.

Vi gör en liten ritual innan vi dyker och talar om varför vi är här.

Och vi måste…

Under dyket måste vi lyssna.

Vi måste lyssna till förfädernas röster som försöker leda oss till vraken.

Så vi gör en liten ritual

och har de här med oss tills rösterna får liv igen.

SLAVHANDELN TILL USA AVSKAFFADES 1808.

S SYDSTATER FORTSATTE MAN ATT ÄGA OCH SÄLJA MÄNNISKOR TILL 1865,

MEN IMPORT AV FÅNGAR FRÅN AFRIKA VAR ETT FEDERALT BROTT BELAGT MED DÖDSSTRAFF.

LOKALA RYKTEN GÖR GÄLLANDE ATT DET SISTA KÄNDA SLAVFARTYG SOM NÅDDE USA,

CLOTILDA, SKA LIGGA NÅNSTANS UTANFÖR KUSTEN VID MOBILE, ALABAMA.

Och vilken besvikelse:

Vraket som hittats i Mobile-Tensaw-deltat är alltså inte Clotilda.

…flera skäl till att det inte kan vara Clotilda.

110 slavar togs till USA med Clotilda

fördes från dagens Benin i Västafrika

efter 160 borde resterna av det sista slavskeppet…

Många tror att det är borta.

…ett möte för att få höra varför det hittade skeppet inte var Clotilda.

Jag har inte sökt vraket.

Jag bryr mig inte om vraket, för när de berättat allt om det

räckte det för mig att vi kom från vattnet, så där står jag.

Hittas fartyget säger ättlingar att det kan kasta ljus över anfäders berättelser.

Om de hittar det skulle jag vilja vidröra det, se det.

…sökgruppen tror att Clotilda ligger väster om 12 Mile Island.

De kanske hittar det. Kanske inte.

Vi kan få veta senare i veckan.

Och kanske hittas Clotilda nånstans där.

Redan från tidig barndom sas det mig att jag var en ättling i rakt nedstigande led.

MORMOR

Fast vi kallades inte direkta ättlingar då,

man kallade oss "en av afrikanerna".

Så en del av oss var afrikaner som bodde i Africatown.

De kallade det inte Africatown då, utan "Magazine Point and Plateau".

Mormors barndomshem låg vid South Magazine Road.

Vi har ju boken "Barracoon", vilka har läst den?

- Jag har läst den. - Okej, så tre? Fyra? Fem?

Jag är direkt ättling till Charlie Lewis, en av de överlevande från Clotilda.

Här är Kazoola, eller Cudjo, som alla kallade honom.

Här är Charlie, och han står i Lewis' Quarters.

Så det här är min farfars farfars farfar, sex led.

Men jag vill inte prata för mycket om mig.

Vi kan börja läsa några utdrag ur Cudjos berättelse.

Och när ni ser språket lär ni tänka: "Jag känner folk som pratar så."

Jag är på sidan 92.

"Gamle Charlie är den äldste från afrikansk jord."

"En söndag sen min fru gått bort

kom han med alla de andra som kommit över vattnet och sa:

"Onkel Cudjo, gör oss en liknelse."

Jag heter Zora Neale Hurston, och jag ska sjunga en sång

som jag samlade in 1935. Jag minns inte namnet på mannen som sjöng den för mig.

Historien är som ett pussel som passas ihop.

Min mormor satt om kvällarna vid eldstaden och berättade saker.

Förde berättelser vidare så att vi kunde föra dem vidare på samma sätt.

Nu kallar släkten mig "skattmästaren".

Jag försöker att hålla historien levande

genom att berätta den för de som vill höra.

DET SISTA SLAVSKEPPET

ALLAKTIVITETSHUS

2018-07-10

Det här är er berättelse som ättlingar.

Så vi ska helt klart lyssna på vad ni har att säga.

För de som inte vet heter jag Kamau Sadiki.

Det är trevligt att komma tillbaka hit, och jag ser bekanta ansikten.

Som sagt arbetar jag med Slave Wrecks-projektet,

som gör research om förlista slavskepp världen över.

För 150 år sen

kom cirka 110 själar till detta främmande land.

De visste ingenting om framtiden, bara att de aldrig skulle återse sina familjer.

De kom inte bara till ett nytt land,

utan till ett land sönderslitet av inbördeskrig.

Så när vi hittar fartyget

har vi en mäktig artefakt som berättar den berättelsen. Och Clotilda är en kanal.

En kanal inte bara till det förgångna i berättelsen och den här stan,

utan en kanal till en mäktig framtid.

En väldigt mäktig framtid för er stad.

I JULY 2018 INLEDDE LOKALA, DELSTATLIGA

OCH STATLIGA ORGANISATIONER ETT FÖRSTA SÖKANDE EFTER VRAKET.

UTAN FYSISKA BEVIS HAR BERÄTTELSEN OM FARTYGETS ANKOMST 1860

OCH DE 110 FÅNGAR DET MEDFÖRDE HÅLLITS LEVANDE GENOM ORAL TRADITION.

Som mor berättade det var det en köpman i trakten, Timothy Meaher,

som efter att slaveriet avskaffats slog vad om

att han fortfarande kunde ta in afrikaner i landet.

Så han köpte ett antal afrikaner

och förde oss…förde dem hit till Mobile-flodens mynning.

Ledde dem iland och satte eld på fartyget för att dölja brottet.

Vad jag vet handlade det om ett vad där Timothy Meaher sa "det kan vi klara".

Och kapten William Foster som byggt Clotilda satte i april 1860 segel

och for till Dahomey, dagens Benin, och tillfångatog de här personerna.

Han återvände till Mobile-bukten

och lyckades…få iland de här personerna

och sålde dem till köpare, förslavade dem.

Foster seglade uppför floden och brände fartyget, och resterna sjönk i floden.

Man brände fartyget för att ingen skulle hitta det eller nån dokumentation.

Så det raderas så sakteliga. Det försvinner sakta.

Och vad jag minns har fartyget inte nämnts i historieböcker.

Det har alltid ryktats att det var så det gick till

och att folk där uppe var ättlingar till folk från ett slavskepp

som brann och sjönk.

Men det var ingen som gick ut med det, för man var rädd.

Afrikanerna fick i många år höra: "Berätta inte den här historien.

Nämn den inte ens utanför vårt hem, för då kan du bli dödad."

Man kunde bli lynchad för att uttala anklagelsen.

Och då snackar vi från 1860 fram till 1960-talet.

Så det var 100 år när man inte kunde säga nåt.

När man tittar på 25 år gamla saker är det som att gå på kyrkogården.

För alla är borta.

Och det var brått att få tag i dem innan de gick bort.

Jag har Henry Williams son, men inte Henry Williams. Det var synd.

Sanningen ligger i detaljerna.

En del folklorister tänker som historiker och samlar saker som visar på nån sanning.

Jag gillar när det är kaos och en stor, fet lögn.

Här är Garys och Ems tant Martha.

Hon kom hem för att dö.

…område du växte upp i?

Jag är född och uppvuxen i Plateau.

Det kallades också Africatown,

för min mammas farfar, Cudjo Kazoola Lewis,

som kom från västra Ghana i Afrika, var där i Amerika.

De kom till USA 1859.

CLOTILDA-ÄTTLING

Och orten här kallades senare, sen den befolkats,

"Africatown proper USA".

Det gillar med den här upptagningen är att hon är så drottninglik.

Och, ja…

Men tillsammans har vi,

lokala historiker och folklorister, vi har allt.

Vi har det, kollektivt, från den generation som just gått bort.

Jag har inte använt en videospelare på evigheter.

Så där ja.

Jag talar om en del av det här lite slumpmässigt,

för det är inte ordnat i mitt huvud som jag skulle vilja ha det.

Kapten Foster sas ha hållit ett gevär i båda händerna

och hotat att skjuta alla, eller döda, alla som försökte lämna skeppet.

Några av dem fördes till Plateau.

Andra fördes till Selma, och andra till ett annat county i Alabama.

Vi talade alltid om det inbördes, men har inte kunnat tala öppet om det.

Det var därför historien inte blev vida spridd.

"Först försåg de oss med kläder, sen förde de oss uppför Alabama-floden

och gömde oss i träsket.

Tim Meaher tog 32 av oss.

Kapten Foster tog de åtta paren.

"Några sändes uppför floden och Jim Meaher tog resten."

I de här berättelserna har mycket glömts,

så det är viktigt att väcka minnena och komma ihåg.

Det är viktig som människa att bli hel igen.

Och särskilt slavfartygen ruvar på berättelser.

Inte bara bojorna, utan kokkärlen.

Eller pärlor som några afrikaner

kan ha tagit med sig i ett försök att bevara nånting

som tillhörde deras kultur och arv.

Alla föremål har otroliga berättelser.

Ta ner en tallrik till de här.

De är bra som pannkaksersättning.

Nej, det är en majsbrödersättning.

Nej, jag säger ju till dig…

Jag skulle känna det som att jag hade gjorts hel

om jag kunde hitta band bortom mormor.

Ser var fartyget ligger, hur det såg ut och hur man hade det ombord.

Det är som att man söker och söker och säger "nånting saknas".

Det är som för ett adopterat barn.

Det söker sin biologiska mamma, söker och söker efter henne.

Och jag söker i min själ efter min härkomst.

Kunde jag sätta mitt finger på nån del av det skulle jag känna mig mer komplett.

Duka fram.

Det är avgörande att hitta skeppet.

Vad fyndet skulle göra är att ge resten av världen

bevis på att det ägt rum.

Det finns en berättelse där som är värd att dela med hela världen.

Jag skulle gärna vilja hitta fartyget och bevara det, men jag behöver inte beviset.

Jag har levt med beviset i hela mitt liv.

Jag kan berätta var nästan alla som kom med skeppet bodde här i stan.

Cudjo Lewis, Pollee Allen, Charlie Lewis och alla de andra.

Jag gick i skolan med deras barnbarn.

Inbördeskriget tog slut 1865, så de var inte slavar i mer än fem år.

Och därför visste de mer om att vara fria än om att vara slavar.

De "slavar" som redan var här hade fötts in i slaveriet.

De föddes som slavar och kände inte till hur det var att vara fri.

…vi försökte få huset bevarat

som ett historiskt monument över Lewis Quarters.

Afrikanerna förde med sig en helt ny attityd till de som redan fanns där.

De skapade ett blomstrande samhälle.

De var precis lagom långt utanför stan så att ingen gav sig på dem.

Och de berättade sin historia, och deras historia upprätthöll sig själv

om människorna som kom från olika platser i Afrika