Demigod

Kom ut, mitt barn. Frukta oss inte. Vi vill hjälpa dig.

Hjälp oss att lindra din smärta.

Jag kan känna din doft. Och så kan du, min syster.

Mitt barn, jag ber dig.

Hej, mitt barn.

Kom ut och gör oss stolta.

Grimur!

Du kan inte fly honom.

Det är ditt öde.

Snälla... Snälla...

Hjälp mig!

Livet börja i smärta.

Smärtan är nödvändig.

Han kommer.

Fröjdas!

För du är sannerligen välsignad.

Snälla...hjälp mig.

Schwarzwald Tyskland

Robin!

Robin!

Robin.

Älskling. Upp och hoppa.

Jag tror vi är framme snart...kanske.

-Hur länge har jag sovit? -Ett par timmar.

Skogen liknar exakt den förra skogen. -Det är samma skog. Den är 70 000 kvm

-En av byborna sa det. Han sa också hur gammal den är. Vill du veta det

Väldigt gammal, va? Ja och lägg till tusen år på det.

-Jag tror vi kört vilse. en hävdar motsatsen.

I alla fall tills vi tappade signalen.

Vi skulle kunna fråga honom.

Okej, GPS:en visar rätt. Vi är inte vilse.

Så då är vi alltså inte vilse?

Är vi säkra på att farfar Karl inte var nån seriemördare?

-Är du okej? -Ja, ja. Jag är bara lite yr.

-Jetlaggad? -Ja, jag hatar fortfarande att flyga.

-Jag tar väskorna. -Okej.

-Hur länge sen var det du träffade honom? -Dagen vi flyttade.

-Var det då din pappa och han blev osams? -Nåt åt det hållet.

Det här var nåt av en bössa. Den borde vara värd en del.

-Han hade spöat dig för att du röde den. -Var han noga med antikviteterna?

Den där var hans favorit.

-Hur kan du komma ihåg sånt? -Det gör jag bara.

Han hade den alltid med sig när han berättade sina historier.

Som rekvisita, typ.

Det var en gåva från en annan jägare. -Vad jagade de

Allting

-Är det han? -Ja. Farfar Karl och jag.

-Vad glad du ser ut, då? Vad är det? -Vadå?

Har du ritat den? Är det du?

Jag tar en tur därute en stund.

Så farfar slaktade en hel massa kaniner innan han fick sin stroke.

Jag borde ha förväntat mig det. Herregud, vilken stank.

Pappa undrar fortfarande varför mamma blev galen.

Jag tar hand om det. Jag har ingefärstuggummin i ryggan.

Tack.

Villa i fred, vänner.

Kaninerna är begravda. Hoppas han inte lämnat nån död elefant nånstans.

-Det skulle inte förvåna mig. -Vad vidrigt. Jag gillar honom inte lägre.

Jag tror nog aldrig jag gillat honom.

Välkommen till familjen.

När jag var liten, tyckte jag det här var paradiset.

Till och med efter mamma lämnats oss. Träden, luften, vilda djur överallt.

Jag har alltid känt en tillhörighet här.

Det känns i atmosfären.

-Kläderna luktar redan död. Det är lätt fixat. Ta av tröjan

Stanna där

Vem är du? Vad gör du här?

Beklagar, ingen tyska.

Amerikaner?

Ja.amerikaner. Engelska.

Jag pratar engelska.

Tur för dig att jag också gör det. Jag repeterar frågan.

-Vad gör du här? -Besökare. Vi är besökare.

Karls familj?

Ja.

Jag är hans sondotter. Ja, självklart.

-Den lilla fågeln. -Jag heter Robin.

Jag är Arthur. Arthur Fuchs.

-Whisky? -Nej, vi dricker inte.

Jo, det gör vi ju...men...

Jag hoppades i skulle avböja, men man måste ju bjuda. Såna är vi.

-Och vem ör du? -Leo.

Jag är förvånad att du inte hälsade med armbågen.

Ett lejon och en liten fågel. En märklig mix.

Pappa! -Inte i öronen, Amalia. Kom ihåg det

-Ledsen, pappa. Vilka är de

-Vänner till Karl. -Karl? Han som dog?

Ja.

Det här är min dotter...Amalia. Hennes engelska är inte den bästa.

-Hej, Amalia. Fin kanin. -Min pappa är bra, va?

Är kanin det enda man äter här?

-Kände ni Karl? -Ja.

Han var en bra skytt.

Nästan lika bra som jag.

Amalia! Spring och hämta.

Så du dödar många djur?

Inte så här års.

Skogen kan vara...

...ogästvänlig.

-Hur menar du? -Har du inte hört myterna?

-Vilka myter? -Det sägs att den är hemsökt.

Åh, fan. Du förstår jag teckningen på dig och monstret.

-Vad berättade Karl för dig? -Farfar berättade en massa saker.

Galna historier om monster och älvor och magiska varelser i skogen.

-Jag gjorde en teckning innan vi flyttade. Inget mer än så

-När folk inte vill prata säger det alltid så

Jäger Wald handlar inte om sagor.

-Jäger Wald. -Jägarnas skog.

Det är mycket jakt om våren. På vintern blir det inte mycket.

-Vi tar hand om det vi kan när vi kan. -Vi kallar det lagring.

Snart är alla hjortar, björnar fåglar, till och med kaniner borta.

Inte ens några spår kvar. Och det är bara djuren.

Vad finns det mer?

Folk? Så folk försvinner här?

Många. Män, kvinnor, barn som leker, hela familjer.

Det är som om de uppslukas av skogen.

Vad menar du?

En man överlevde.

Han var borta i veckor.

Och sen en dag gick han ut ur skogen.

-Vilken tur. -Han var täckt i blod, men inga sår.

Han skrek som en galning om en behornad demon

och en dödens boning.

Han dog av chock på sjukhuset.

Bra skjutet, pappa. -Bra gjort, tösen

Vad hände egentligen med honom

Det han såg satt kvar på näthinnan.

En del kallar honom Cernunnos. Herran över skogen och vilda platser.

-Den Store Jägaren. -Ursäkta?

Ytterligare en historia som farfar berättade efter några whisky.

När vintersolståndet är här startar den stora jakten med båge, svärd och kniv.

Den oöverträfflige jägaren förtär sitt liv.

Han är herren över den urtida naturen, den ociviliserade världen.

Han är människa, vilddjur, och gud i samma person.

Han är herre över när och var...och innan dess.

Innan vadå?

Innan människan började schackra i världen.

Vi måste ge oss av.

Mina kondoleanser. Karl var en vän.

En dåre, men en vän.

Natt kommer för att döda dagen. Sov gott.

Gå inte ut efter mörkrets inbrott.

Så...är du sugen på en nattlig picknick?

Nej. Inte ens i närheten. Vi går in igen.

Ibland vet du precis vad jag behöver

Artist Vodka Martini

Taxfree, förresten.

-Vill du bli full och hångla? -Låt mig fundera på saken.

Ähum...ja.

-Den är överjordisk. -Len. Precis som jag.

Helt klart.

Kolla in stället. Vad ska vi göra med allt?

En del måste vara värt nåt.

Vi kan spara nåt som minne.

Ja, du har nog rätt. Det är ju det man förväntas göra.

Man ska minnas folk.

-Varför kom vi över huvud taget hit? -För att han överlåtit allt till dig.

Du måste betyda nåt för honom.

Och vi behöver ett äventyr.

Det här är ju något av ett äventyr, eller hur?

Vi är här nu i hans hus

i den superläskiga, lite romantiska skogen.

Och vi äter den här smakrika och fullständigt utsökta tyska korven.

Nu njuter vi.

-Jag minns att han pratade om att vår familj var de här mytomspunna jägarna

-Det var ett kall som gått i arv i hundratals år

Enda sina min förfader hade fått pil och båge.

Han jagade i skogen och gav till folket. Vi var de som försåg dem.

Han tog med mig på promenader och berättade historier

om vildar och trollformler och gudar i skogen.

Men mina favoriter var djuren.

De fanns överallt.

Vi såg dem äta och dricka ur dammen. Jag trodde jag kunde höra dem tala.

Och på min födelsedag...

...sista året jag var här...

...tog han med mig på en annorlunda promenad.

Vi såg en hjorthanne i gläntan. Det var vackert.

Majestätiskt.

Jag grät när han gav mig bågen... Jag sa att jag inte klarade det.

Så han gjorde det istället.

När hjorten föll stelnade jag till.

Så han drog med mig till djurkroppen och gick mycket noggrant igenom

hur man slaktar den.

Han tog ut innandömet och lärde mig namnet på var och en av dem.

-Scen skar han ut ögonen och åt ett av dem

Han sa att det gav tur

Sen tvingade han mig att äta det andra ögat.

Och jag...

Jag försökte tugga, men det var täckt av blod och jag spottade ut det.

Det var tortyr. Jag var så rädd och förvirrad.

Pappa blev vansinnig nä han hörde det.

Farfar sa att vi måste upprätthålla familjetraditionerna.

Det var då jag började teckna monster.

Och det var då pappa insåg att vi behövde en förändring.

Så vi reste därifrån.

Vad tråkigt. Det är verkligen en hemsk historia.

Jag älskar dig.

Jag älskar dig.

Oroa dig inte. Vi löser det... Även om vi måste flytta hit.

Kan du inte se oss leva lantligt