The Sacred

I Faderns, Sonens och den helige Andes namn...

...fördriver jag dig.

I Jesu namn-

-fördriver jag dig, onda ande, från detta barn.

Du är inte längre välkommen här.

I Guds, den allsmäktige skaparens namn fördriver jag dig.

Du har fyra nya meddelanden.

Hej, Jessie, det är Sarah. När får jag det första utkastet?

Jag har lämnat flera meddelanden.

Jag har sagt till alla här, att du är nästa Stephen King.

Du får inte svika mig. Du fick förskottet, för jag tror på dig.

Ring mig.

Hej, älskling. Jag hoppas skrivandet går bra.

Vi ses till middan vid sju-tiden, okej? Jag älskar dig.

Jessie, det här är inget skämt. Ring mig.

Älskling?

Nå, hur gick skrivandet idag?

-Jag har borstat tänderna fem gånger. -Fortfarande skrivblockering.

Inte bara det. Min förläggare lämnade ett nytt meddelande.

-Hon tror jag är en bluff. -Vad vet hon om det?

Kan du hälla upp ett glas vin, älskling?

Gillade du verkligen min senaste bok?

Det vet du. Det sa jag kvällen vi träffades.

-Du kanske bara försökte få ett ligg. -Exakt.

Men jag gillade boken. Det var en riktig skräckhistoria.

Vad gör du?

Vad sägs om jag får bort din blockering för gott?

Blockering...

Hör på. Du och jag, ensamma i en vecka-

i din moster Jeans hus.

-Semester? -Ja, det kan vi behöva.

Brian, jag kan inte åka. Jag har gjort av med hela förskottet.

En vecka mer eller mindre? Det blir en romantisk tur.

Koppla av och kom sen tillbaka och skriv boken.

Älskling, det är en fin tanke, men...

Jag vet inte riktigt. Min moster dog i det huset.

För två år sen.

Hon testamenterade huset till dig. Det är ditt.

Jag kände henne knappt. Jag har inte varit där sen jag var barn och...

Jag tycker inte om stället.

-Det får du väl komma över. -Låt mig skriva klart boken, Brian.

Sen kan vi åka på en riktig semester.

Jag förväntar mig inte att du ska förstå.

Inte förrän jag är klar med den här boken-

kan jag koppla av.

Okej.

Tack.

-Jag eldar upp blommorna. -Nej, gör inte det.

-Nej, jag älskar dem. -Du vill inte ha dem.

-Hallå? -Hej. George?

-Vem är det? -Det är Jessie, Jeans systerdotter.

Jag ärvde hennes hus.

Är du där?

Ja, jag är här. Hur står det till, unga dam?

Bra. Du var väl tillsynsmannen?

-Ja. Det är jag fortfarande. -Bra.

-Får jag komma dit? -Moster Jean gav ju huset till dig.

-Självklart får du komma hit. -Bra. Det är skönt att höra.

-Kommer du snart hit? -Ja.

Vi kunde åkt dit miljoner gånger de senaste två åren-

-men när jag nämner det, så vill du åka dit ensam.

Jag tror jag får inspiration.

Men vem ska ge mig inspiration?

Jag behöver också inspiration.

Vill du höra nåt märkligt? Jag var ofta däruppe som barn.

Men jag minns ingenting.

Det är nåt med det där huset som skrämmer mig.

Jag är lite nervös för att åka dit igen.

-Du har bara livlig fantasi. -Det hade jag en gång.

Jag hoppas en vistelse där får fart på fantasin igen.

Ensam i ett läskigt hus i skogen.

Bra idé. Kanske var det huset men inspirationen kom inte bara av det.

Du var under inflytande av det. Därför blev du skräckförfattare.

-Håll käften. -Typiskt bra att säga i intervjuver.

På frågan "varför skräckhistorier?"-

-kan du köra med saker som hänt dig. Pressen älskar sån skit.

-Men det skulle vara oärligt. -Och nu åker du tillbaka...

...för att se om nåt underligt sker, så du kan skriva uppföljaren.

Det är ingen uppföljare.

Jag tror att en vecka där med hejdlöst knullande vore bra terapi.

Jag älskar dig.

Det vet jag.

-Vill du ha resten? -Jag är inte hungrig.

Så blockeringen sätter stopp både för sex och mat?

Var trevlig när George kommer. Han är speciell men en bra kille.

-Vem är han nu igen? -Han arbetar på kyrkogården.

Och så ser han till huset. Han var visst god vän med moster.

Varför fick du ärva huset?

Du kände ju henne knappt. Fick du nånsin veta varför?

Nej. Hon hade väl ingen annan, antar jag.

-Hur var det hon dog nu igen? -En olycka, jag vet inga detaljer.

Hon föll från en stege.

Du inser väl hur farligt det är att vara där ensam?

Du kan halka i duschen och slå i huvudet. Ingen får veta det.

Jag ska vara försiktig och ställer en telefon vid duschen.

Vad är det?

Vad fan glor de på? Har jag nåt i ansiktet?

En liten stad. De vet att min moster dog och kanske känner de igen mig.

Du var nio år.

De undrar väl bara vilka vi är. Det är en liten stad.

Varför ska jag lämna dig här och inte uppe vid huset?

George säger det är svårt att hitta. Det är lättare att träffas här.

Det måste vara George.

-Hej, George. -Vad du har blivit stor.

-Jag önskar jag kunde minnas dig. -Tänk inte på det. Det kommer.

Det här är min pojkvän Brian.

-Hallå... -Ja, förlåt.-Hej.

Trevligt att ses. Jessie har berättat om dig.

Inte mycket att berätta. Jag är lika okomplicerad som en jordnötsmacka.

-Ja, en sån är ganska okomplicerad. -Så du följer inte med dit upp?

Nej, inte den här gången. Hon ska arbeta och vill vara ensam.

Hon är envis.

-Det är väl lika bra det. Ska vi...? -Ja.

Älskling, får jag tala med dig en sekund?

Vi ska bara säga hej då till varann.

-Jag väntar i bilen. -Tack.

Vad är det?

-Det här är en dålig idé. -Alla känner honom här.

Låtsas inte känna till stället. Folk glor som om vi var inkräktare.

Allt kommer gå bra. Men det är snällt av dig att bekymra dig för min skull.

Jag gör det här för vår skull. Det kommer bli nåt stort.

Det är som om jag är med i "The Shining".

-Kyss mig nu bara. Jag måste gå. -Jag vill bara...

Vi ses snart.

Jag älskar dig, älskling.

Fin häck.

Du retas.

Det kom som en överraskning att du ville komma tillbaka hit.

Ja, jag vet. Det var så länge sen.

Är det där moster Jean är begravd?

Ja. Du borde hälsa på henne. Det skulle hon uppskatta.

Det ska jag göra. Det var snällt av dig att ta hand om henne.

Hon hade en sköterska som tog hand om henne. Jag såg bara till huset.

-Reparerade läckande rör och sånt. -Stod ni varandra nära?

Jag gjorde i alla fall mitt bästa.

Men ens tid är ute när den tiden är inne.

-Så du är författare? -Ja.

Är du bra?

-Det vet jag inte än. -Du skriver skräckhistorier, va?

-Ja, skräckhistorier. -Jag gillar inte såna.

En vecka ensam i huset ska nog få dig på humör.

Det är det jag hoppas på.

-Känner du igen det? -Jag önskar jag gjorde det.

Jag tittar förbi då och då, för att se att allt går bra för dig.

Det finns massor med ved. Säg bara till om du behöver mer.

-Nyckeln. -Du får gärna komma med in.

Nej tack. Jag har gjort dagens goda gärning och måste nu vidare.

Jag har en del att stå i. Och det har du också.

Är du okej?

-Jadå. -Tack för skjutsen.

Det var så lite. Du ska nog klara dig bra.

Tack.

Herregud.

Jag trodde en tillsynsman såg till huset.

Underbart.

Herregud.

Vad mysigt.

Då ska vi se vad det finns bakom dörr nummer två.

Vilken röra.

Ja, du ville ju vara ensam.

Toppen.

"Det var som om synen av flickan på nåt sätt..."

"Det var som om synen av flickan på nåt sätt"-

"påminde henne om henne själv..."

"...även om hon ännu inte visste det själv."

-Hej. -Du behövde inte slänga Isabel.

-Ursäkta? -Du la henne i soporna.

-Hur kom du hit? -Gick. Jag bor längre ner på vägen.

-Vad gör du här? -Jag vet inte. Jag går promenader.

Jag heter Leah och brukade hälsa på.

Tant Jean bakade jättegoda cupcakes.

Förlåt att jag slängde dockan. Jag visste inte den tillhörde nån.

Det gör inget. Tur jag såg det

Jag heter Jessie. Kom in. Moster Jean är förstås inte här, men...

Huset betyder visst mycket för dig.

Hon är kanske här. Man vet aldrig.

-Du låter lite religiös. -Inte precis...

-Arbetar du på nåt? -Ja. På ett sätt.

-Men jag saknar disciplin. -Du skriver böcker, va?

Ibland och nu har jag äntligen kommit i gång igen.

Cool. Jag önskar jag kunde skriva. Det vore det bästa jobbet.

Har du hört uttrycket "alla kan skriva en bra bok"?

Det stämmer, men jag försöker skriva en till.

-Har du redan fått en bok publicerad? -Ja. Rena chocken, va?

Nej, det är ju cool. Jag talar med en berömd författare.

Knappast. Vill du följa med mig till affären?

Ja.

-Stod du och tant Jean varandra nära? -Jag minns henne inte så bra.

Vad menar du?

Jag har inte varit här sen jag själv var en liten flicka.

Det låter ju löjligt men jag var rädd för att komma hit.

-Rädd för vadå? -Jag vet inte. Som jag sa, löjligt.

Nej, det är inte löjligt. Tant Jean sa att du hade fantasi.

Så hon tyckte jag var tokig?

Nej, hon älskade dig. Hon talade jämt om dig.

Hon skrev en massa brev till dig. Hon ville du skulle komma på besök.

-Hur visste du det? -Hon berättade det för mig.

-Ni två stod visst varandra nära. -Ja.

Nu förstår jag varför du skriver skräckhistorier.

-Så hon berättade det också. -Det är begripligt.