Flavors of Youth (肆式青春)

EN ORIGINAL-ANIME FRÅN NETFLIX

Lystring, passagerare till CNT med Flight 215.

Flyget till CNT med avgångstid kl. 11.45 är redo för ombordstigning...

Hungern äter upp min själ.

Ett ovanligt störtregn i Peking.

Som en soppa som sörplas ned

absorberas folk systematiskt av tunnelbanan.

Den stränga stan gör deras ansikten uttryckslösa.

Mitt är antagligen ett av dem.

I livets trista kretslopp samlade jag på mig saker som verkade viktiga,

men det kändes som jag hade glömt nåt.

Avtrubbade förlorar vi känslan av hem.

Den bortglömda känslan återvänder nu till mig.

Vart tar alla minnen vägen?

Vid säsongsväxling minns jag smaken av risnudlarna från min hemstad.

De som gav mig styrka var de med säsongens ingredienser,

San Xian-nudlarna.

"RISNUDLARNA"

För många i Hunan

börjar dan med en skål heta, ångande nudlar,

ansikten som svettas och ögonblick som avnjuts.

- Två skålar. - Tack.

Det som jag minns av barndomen börjar med den här nudelaffären utan skylt.

God morgon.

Xiao Ming.

Mormor!

Risnudlarna här är hemgjorda.

De är transparenta och vackra.

Smaken är lite lekfull och gör starten på dagen lättsam.

Det var min tid med mormor.

Mina föräldrar arbetade båda två, så jag tillbringade morgnarna med henne.

Vi åt San Xian-nudlar.

Jag var såld.

Svampen var fast och riklig,

judasöron med bra tuggmotstånd.

Blandade i en tjock soppa

överlappas smakerna, gommen tillfredsställs och hjärtat smälter.

Oj.

Het ånga vidrör min hud,

soppans arom,

ljudet av vårt mumsande.

Inga ord kan beskriva hur mycket jag älskade det ögonblicket.

Det fanns flera hemligheter till att den var så smakrik.

Köttet och svampen som skars tillsammans,

de fluffiga äggen

som blandades med nudlarna och svaldes.

Alla smakerna upphöjdes av den bärnstensfärgade soppan.

Andra affärer använder natriumglutamat ibland.

Men här lade man tid och jobb,

bara en man och hustru, att göra risnudlarna med omsorg.

Ät så mycket du vill.

- Vill du ha en skål till? - Ja!

Senare fick jag veta

att ägaren var en berömd kock från Peking,

en av de största mästarna i Hunan.

En dag gav han sig iväg

och slog sig till ro här innan jag föddes, för att öppna en nudelaffär.

De gjorde endast San Xian-nudlar under 20 års tid.

De handgjorda nudlarna smakade alltid likadant,

liksom soppan.

De pratade inte mycket, men alla uppskattade deras risnudlar.

Många reste långväga för att äta dem,

men det fanns ingen garanti för att de skulle få några.

Jag bodde intill affären,

så jag var lyckligt lottad och kunde äta nudlarna varje dag.

Mormor sa en gång:

"Om du gillar att äta, kan du njuta av jättegod mat."

Helt plötsligt stängde ägarna affären och åkte därifrån.

Det sades att de tvingades lämna på grund av avundsjuka,

eller att en gammal kund till dem övertalat dem att återvända till Peking.

UTHYRES

Vart de än tar vägen

kommer det att finnas matglada där.

De kommer att glädja människorna med sina nudlar,

det är ett som är säkert.

Nudlarna i affären nära skolan

var inte handgjorda och hade sämre konsistens.

Men den starka toppingen var jättegod.

Stekta grönsaker gav smak och blandades med de mjuka nudlarna

och garnerade soppan.

Den var annorlunda mot affären dit jag gick med mormor,

men jag gillade den ändå.

Går inte du på Fourth Academy?

- Jo. - Min son går också där.

Han är på tredje året.

Vi ses senare, älskling.

Jag kanske kan gå i pension när min son tagit examen och skaffar jobb.

Du ska växa och bli stor. Ät så mycket du vill.

Och plugga sen flitigt, okej?

Tack.

Den där tjejen var ett år äldre än jag

och åkte förbi här varje dag på väg till skolan.

Hennes hår gnistrade hasselbrunt i solen.

Jag ville kunna se det för evigt.

Ett av skälen till att jag kom hit var för att kunna se henne.

Det var lyckan i mitt liv.

Jag vet inte varför... Men det kändes som om det skulle vara för evigt.

Den hösten...

Vad är de här för dekorationer?

...ändrade nudelaffären utseende.

Mannen ville byta jobb

och övertygade frun om att öppna en fiskeaffär.

De lyckliga morgnarna försvann plötsligt,

och med dem, risnudlarna och glimten av hennes hår.

Fiskeaffären öppnade,

men den verkade inte gå så bra.

Vad är det som händer?

Du gör mig förbannad!

Kalla på lärare!

Vad är det? Vad har hänt?

Mår du bra?

Det är ditt fel! Du berättar aldrig nåt!

Den skadade eleven var sonen till kvinnan i nudelaffären.

Jag vet inte vad som orsakade grälet, men fiskeaffären stängde igen.

Under mitt tredje år på högstadiet

kom nudelaffären tillbaka.

Men det var inte riktigt samma sak.

Mannen hjälpte till i affären.

Och det fanns en annan...

Tack så mycket!

De såg lyckligare ut än förut. Men...

Jag hörde att hon hade tagit examen och börjat på en ny skola långt bort.

Det innebar slutet på min första kärlek.

En väldigt sorglig morgon.

När jag var liten vaknade jag till doften av nudlar.

Tiden med mormor och sen i skolan,

under de fina ögonblicken när jag fick se henne...

Nu tillbringade jag tiden ensam.

San Xian-nudlar, tack.

Kommer strax.

Nummer 12, San Xian-nudlar.

De maskingjorda nudlarna var nästan för perfekta.

Smaken på den kinesiskinspirerade soppan var inte illa.

Men den hade mindre topping och högre pris.

Jag brukade älska San Xian-nudlar, men det här var inte samma sak.

Hej, pappa. Vad är det?

En 2,5 timmes flygning från Peking.

Jag tänkte att jag kunde åka hem när som helst,

men det var längre än jag trodde.

De klara ljusen lyste under mig, men mitt hjärta var i uppror.

Är det du, Xiao Ming?

Jag är ledsen,

men jag tror inte att jag kan äta San Xian-nudlar med dig mer.

Säg inte så. Vi ska äta dem tillsammans igen.

Mormor...

Min nattliga skugga smälter i morgonsolen.

Smärtan i mitt bröst

kommer att läka med tiden.

Vissa saker förändras och andra inte...

Vad vill du ha?

- En skål San Xian-nudlar. - Visst.

Värmen från gårdagens välbefinnande fortlever idag.

Dagar som aldrig kommer åter.

Men jag vet att nåt liksom puffar på mitt blyga jag.

Det håller sig i bakhuvudet medan säsongerna passerar.

Det var en ensam, blek morgon,

men även en morgon färgad av hopp.

Varsågod.

"RISNUDLARNA"

Ända sen jag var barn har jag älskat fina kläder.

Om jag hade på mig mina favoritkläder var jag glad hela dan.

Jag kände mig oövervinnerlig.

Jag gillade att välja kläder åt min lillasyster.

Vi lekte prinsessor med mina klippdockor.

Men jag började växa och bli längre

tills vi inte kunde låna kläder av varandra längre.

Jag gillade inte att vara lång.

Det drar till sig onödig uppmärksamhet och jag slår ofta i huvudet.

Men nu är jag tacksam mot mina föräldrar.

Jag hade inga dolda talanger, men gjorde karriär tack vara längden de gav mig.

Innan jag fick chans att tacka dem, gick de bort.

Jag inser alltid saker efter att ha förlorat dem.

Allt som har ett värde.

Världen förändras snabbt.

Klädmode, människor och vi modeller.

Den här karriären varar inte för evigt.

Men jag vill fortfarande glänsa...

...för min enda familj, min lillasyster.

"EN LITEN MODESHOW"

- Då var det klart, Yi Lin. - Tack, allihop.

- Tack så mycket. - Varsågod.

Gör inte så där. Du kan göra dig illa.

- De där kläderna är väl dyrbara? - Men ändå...

Jag var så glad när jag såg min bild i en tidning för första gången.

Min syster kunde se mig även om vi bodde långt ifrån varandra.

Men nu är det vardagsmat.

Vad ser du?

Kameror, ljus, tjejer.

Du befinner dig där de flesta tjejer drömmer om att vara.

Och har en sån ledsam min. Är det nåt annat?

Jag kan inte komma på nåt kvickt att säga just nu.

Ursäkta att jag frågade.

Bra jobbat, tack.

Är inte det den nya redaktören? Du måste säga nåt charmigt.

Snälla du...

Hur många år har du gjort det här?

Kan du inte säga nåt gulligt åtminstone?

Jag föredrar att agera framför ord.

Vilken fräckhet.

Vi är färdiga! Tack allihop för ert jobb.