Unit One (Rejseholdet)

POLISÄRENDE A–30/00

–Vi ska se hans uppehållstillstånd. –Varför det?

–Vi ska se ditt uppehållstillstånd. –Vad håller du på med?

–Seså! –Lugna ner dig!

De försöker döda mig!

–Vilka då? –De försöker döda mig!

Ida, invänta förstärkning!

Ida!

Vad har hänt?

Stäng av kranen.

Stäng av kranen, säger jag!

Ge mig den där.

Det var jag som gjorde det.

MORDKOMMISSIONEN

–Kom, Tobias! –Han duschar.

–Nu får han skynda sig. –Lugn! Vi har lov.

Jag sa ju att vi skulle åka.

Gry? Om du ska sova över nånstans, så ringer du och säger det till mig.

–Men... –Jo!

–Jag måste veta var du är. –Måste du?

Hur mycket pengar är det i asken? – Tobias, vi skulle redan hämtat Gaby!

–Jag kan cykla till pappa. –Och låta cykeln stå där?

–Och? –Man kan få böter.

Det finns 1 200 kroner.

–Räcker 1 200? –Jag vet inte. När kommer du hem?

Det vet jag ju inte.

–Du får ta taxi. –Okej.

Fan också!

–Hej då! –Hej då.

–Åk nu. –Inte förrän jag får en kram.

Ha det bra nu. Ta hand om er.

–Hej då. –Hej.

–Vad ska barnen göra under lovet? –Tobias ska till sin pappa i stugan.

–Gry är kvar hemma. –Lyllo henne.

Är han bara tolv år? Det är som Tobias.

–Ja. –Varför gjorde han det?

En ung man våldtog hans syster. Pappan ville att de gifte sig.

–Men det ville inte mannen. –Nej, så han sköt honom.

–Vem är den mördade kvinnan? –Våldtäktsmannens mamma.

Hon hade gått med på det, men misstog sig.

Tänk att gifta sig med sin våldtäktsman.

Kommer ni?

–På bröllopet? –Nej, jag kan inte.

Mille ska... Hej.

–Trevligt att ses igen. Allt bra? –Ja.

–Och benet? –Det är bra.

Inga problem. Flemming insisterade. Jag försökte stoppa honom.

–Hur så? –Du kan inte komma på mitt bröllop.

–Det säger du inte? –Det var jag som hittade dem.

–Vilka? –De mördade.

–Okej. Vad gör du i Odense? –Det är en utbildning om invandrare.

–Vi måste lära känna dem. –Svårt när de är döda.

–Då ses vi nog. –Om jag får jobba med utredningen.

–Hej. –Hej, Ingrid.

–Hej. –Hej.

Jag trodde att Trine visste bättre.

–De vill ju sälja tidningar. –Är det verkligen bara det?

Ida, sätt dig hos mig. – Välkomna, tack för att ni kom så snabbt.

God morgon! Jag heter Steen Lynge. Det här är inget vi gillar.

Hedersmord. Hoppas vi löser det tillsammans. – Har du bilderna?

Bra. Tack. – Ja, vi har alltså två familjer.

De mördade: Rana och Farshad Sadaavi.

Mor och son. Rana är skild och läkare.

Hon efterlämnar en son, Fadl–

–som är scenograf, utbildad i Danmark och anställd på Odense Theatre.

Sen har vi den andra familjen. Osman, pappan.

Leyla, mamman. Yasemin, dottern.

Dennis, sonen. De är turkar.

Pappan jobbar på en bilverkstad i stan.

Förklaringen är att Farshad våldtog Yasemin.

Hennes pappa, Osman, ber Farshad och hans mamma komma.

Han tänker polisanmäla Farshad om de inte gifter sig. Farshad vill inte.

Så den yngsta, Dennis, ska rädda familjens heder–

–och skjuter Farshad med tre skott och Rana med två skott.

Han är tagen i förvar.

–Hade pojken en kniv att hugga med? –Bara ytligt.

–Men skotten var dödande nog. –Var kommer vi in i bilden?

Ida var först på brottsplatsen, men gjorde nåt hon inte skulle ha gjort.

Hon inväntade inte förstärkning. Men hon tog pistolen och kniven.

Viktigare är... – Det kan du själv förklara.

När Yasemin kom springande skrek hon: "De dödar mig."

I förhöret frågade vi vilka "de" är, men hon tystnar och vill inte hem.

När vi berättar om pojkens erkännande säger hon att det var så.

–Sa ni till Yasemin vad brodern sa? –Ja.

Men vad hände egentligen? Det ska ni hjälpa oss med.

Jag ska presentera vår tolk, Ibrahim, som sitter där.

Mamman talar väldigt dålig danska.

–Jag lämnar över till Ingrid. –Tack. Vi vill genast ta hit pojken.

–Fischer förhör. Får vi låna Ida? –Ja, varför inte?

La Cour tar brottsplatsen. Rapporter till Gaby. I.P. tar resten.

En sista sak: Gå försiktigt fram. Pressen är som tokiga.

Ger du mig rapporten innan du går?

Satan!

Jag måste åka nu.

Vi får se till att skaffa några syskon till bebisen.

–Du har en lång körning framför dig. –Du är så vacker. Vad sa barnmorskan?

Jag hörde hjärtljud. Synd att du inte var med.

Jag blöder. Jag ringer från Amsterdam. Ta hand om er!

–Hej, Dennis! –Hej, Johnny.

–Vart ska han? –Det var han som sköt.

Va?! Det är inte möjligt. Jag tränade Dennis på fotbollsskolan i somras.

Han skulle aldrig göra nåt sånt.

"Vi Romeo ifrån vår stad förvisa."

"Mitt eget blod i edra tvister blött."

"Att min förlust skall ångra er till slut."

"Här hjälpa varken tårar eller böner."

Nej, vad fan?! Ut med kistan! – Fem minuters paus.

–Ingrid Dahl. –Fadl Sadaavi.

–Är det "Romeo och Julia"? –Ja.

–Jag har aldrig sett pjäsen. –Jag har aldrig gillat den.

–Men ni sätter upp den. –Jag hjälper bara till.

Det är en elevföreställning.

Jag har ju begravningen också.

Min bror våldtog inte den där tjejen.

Varför tror du att din mamma och bror skulle hem till Yasemins familj?

Jag vet inte.

–Sa inte din mamma det till dig? –Nej.

Tanken är helt absurd.

Om han våldtagit en turkisk tjej hade han aldrig träffat hennes familj–

och aldrig tagit med sig mamma dit.

Varför tog han med sig mamma dit?

–Fadl, har du nån att prata med? –Det har jag fan inte.

Vänster, höger, vänster, höger! Det är från höger sida!

Jag trodde att han var kär i henne.

Sen hämtade du pistolen.

Vad hände då?

Då sköt jag honom.

Pappa försökte ta pistolen ifrån mig. Vi började slåss om den.

–Det var därför... –Hur många gånger?

–Hur många gånger sköt du? –Fem–sex gånger, tror jag.

Kvinnan närmade sig mig även om hon hade blivit skjuten i bröstet.

Det var inte meningen att hon skulle...

Det sista skottet... Han tittade på mig när han dog.

Dennis, det är en sak som du måste berätta för mig.

Om din pappa inte ville att du gjorde det, varför sköt du honom då?

–Du förstår inte. –Försök förklara.

Jag kan inte.

Du är född i Danmark. Du vet att vi inte dödar folk på grund av heder.

Ja.

BROTTSPLATSEN 12.05 MÅNDAG 16 OKTOBER

En, två, tre...

...fyra, fem, sex, sju.

Jag är skjuten, men jag är fortfarande vid liv.

Tar du dig en tupplur?

Har du sett den här?

–Hade den fastnat? –Ja.

Pistolen har avlossats efter att den togs ur.

Åtta.

Nej, han är kvar här. Det ska jag. Hej då.

Kan du ringa till teknikerna och be dem skicka mordvapnet med en kula i?

–Javisst. –En kula fastnade i magasinet.

–Okej. –Okej?

Då ska du få se, Dennis. Jag vill att du försöker avlossa pistolen.

–Åt vilket håll? –Mot mig.

Skjut mot väggen annars.

Ja, och så trycker du.

Går det inte? Låt mig försöka.

Nej. Nåt sitter fast i den. Kan du ta ur kulan åt mig?

–Hur så? –Så att vi kan skjuta med den.

Minns du inte att en patron hade fastnat som du tog ur?

Sen sköt du en sista gång. Det var då han dog. Försök få ut den.

Vi sätter in en ny. In så där.

Så där. Då ska den bara laddas. Kan du göra det åt mig?

Ja, precis. Ta i allt vad du kan.

Sitter den åt?

Så där. Dennis, jag tror inte att du har skjutit med den här.

–Varför säger du att du gjorde det? –Jag är en man.

Se till att vårdaren följer med Dennis. Vi ses, I.P.

Pojken är det inte. Han kan inte hantera pistolen.

Han sa väl det för att han inte är straffmyndig.

Familjen får förhöras igen.

Ja?

Ja, hallå?

Ja.

–Johnny sa att det inte var han. –Vad vet Johnny om det?

–Vet vi var familjen bor? –Ja. Hos en familj i samma kvarter.

–Makens kusin, tydligen. –Fischer och Ida är på väg dit.

–Hej. –Hej, Trine.

–Du har väl saknat mig. –Inte rubrikerna i alla fall.

–Om man inte får kalla saker... –Skippa att det är turkar.

Men om de gör fel får de stå för det.

Om de var från Århus, hade du skrivit det då?

–Ingrid? –Ja?

Drog pojken tillbaka sitt erkännande?

Ja, han drog tillbaka det. Vi är mitt i utredningen. Säg inte för mycket.

Naturligtvis. Får jag det bekräftat före deadline?

Ja, det är en deal.

–Jobbar offrets bror på teatern? –Det får du själv ta reda på. – Gaby?

Om du vill prata mer om tidningens politiska inriktning–

–bor vi i samma korridor på hotellet. Du är välkommen.

När jag förhörde turkiska pojkar som hade våldtagit en 12–åring–

–kände jag mig som Pia Kjærsgaard. De var stolta över det.

De sa att flickan bad om det. Men de flesta som jag har träffat–

har varit så rara och generösa.

–Vad jag pratar! –Inget fel med det.

Jag behöver bara åka hem. Till Silkeborg.

–Hem till Silkeborg och gifta sig. –Det är för sent att ändra på det.

–Varför skulle du det? –Jag säger bara det.

Lugn! Jag sa inte att du skulle ändra på nåt.

Här får ni inte parkera.