Score: A Film Music Documentary

Pianot i filmen "The Homesman"...

Problemet är att det står utomhus, så det faller sönder.

Men det är en värdig död för ett piano.

Vinden har en viktig roll i filmen, så vi ville stämma vinden.

Det låter helt fantastiskt.

En rolig del med att experimentera är att komma på sånt här.

Intressant nog färdas ljudet snabbare genom strängen än genom luften-

-så det blir ett baklängeseko utan att det behövs ljudeffekter.

Det hörs ända nere i dalen. Jag vill inte bara göra nåt häftigt och nytt-

-utan det är helt enkelt roligare. Det dör samurajdöden här på berget.

När man hör "Rocky"...

...så vet hela publiken vad som händer.

Kompositören är en historieberättare.

Musik kan forma, ändra och omstörta det som filmskaparen kommunicerar.

-Musiken är filmens hjärta och själ. -Den kan göra scener mer spännande.

Man kan skapa precis vilka känslor man vill.

Den kan kommunicera på en nivå som inte är möjlig med bilder.

Bra filmmusik kan vara upphöjande.

Musik och film har alltid hört ihop-

-ända sen 1895 när bröderna Lumière experimenterade.

I början användes musik för att dölja ljudet från projektorn.

Stumfilmer var aldrig stumma.

Alla biografer hade en pianist-

-och ibland var bryggan mellan dem en biograforgel.

Många byggde biograforglar, men de flesta-

-som även anses vara de bästa, kom från Wurlitzer.

De visade hur man kunde få liv i filmer som annars var tysta.

De spelade färdigskriven filmmusik...

...eller så skapade de nåt eget.

De blev en del av biografupplevelsen.

Flera lekte med tanken på filmmusik.

Max Steiners "King Kong"-musik 1933 blev en milstolpe.

När "King Kong" kom ut... "Vänta lite, orkestermusik i en film?"

Han fick göra det eftersom filmen inte var otäck.

Den var kitschig och korkad, men när han la på musiken...

Det förändrade filmen helt. Den blev skrämmande.

Det var den första filmmusiken-

som visade musikens kraft i filmer.

Alfred Newman är en ikon i filmmusikens historia.

Horn och träblåsinstrument dominerar.

Min far var Alfred Newman. 1930 kom han till L.A.

Han jobbade åt 20th Century Fox i tjugo år. Deras världskända fanfar-

-skrevs åt Goldwyn. De ville inte ha den, så han använde den på Fox.

Orkestern var unik. Rubato innebär att man sänker och höjer tempot-

-på ett uttrycksfullt sätt. Man säger inte: "Jag gick till torget i dag."

"Jag gick till torget i dag." Man har en frasstruktur.

Det är otroligt viktigt. De blev experter på att göra det musikaliskt.

Det definierade det klassiska Hollywood-soundet.

Under spottingen tittar vi på filmen tillsammans-

och avgör var musiken ska vara.

De första 20 minuterna är långsamma, för vi lägger grunden-

så musiken får inte vara för vild.

Man för en dialog med kompositören som man troligen har skjutit upp.

Designen är klar, rollerna är tillsatta, allt är filmat-

-det vackra fotot är klart, klippningen är lysande.

Nu måste jag förmedla vad jag har hört i huvudet.

Det står "Open Road Pictures". Sen klipper vi nog inte till ytterdörren-

-utan en bild före ytterdörren som visar huset.

Spottingen visar mig vad regissören ser och vad han är ute efter.

Nåt snärtigt direkt, och sen saktar vi ner här.

Man samarbetar. De ska känna att en annan filmskapare nu deltar.

Jag är specialist på just det här.

Man försöker göra musik som kompletterar scenen utan att störa.

Man försöker fördjupa sig i bakgrunden.

Filmkompositören är en av berättarna.

-Ska vi spola fram till nästa "cue"? -Slutar den här?

Jag försöker få en uppfattning om vad de är osäkra på.

De flesta regissörer vet inte hur man förvandlar känslor till musik-

så kompositören blir en "terapeut"-

som försöker tolka regissören.

-Ska vi kanske bara tona ner där? -Utan att musiksätta honom?

Vi har kanske ingen musik, utan bara en fin liten övergång som fortsätter.

Kanske nåt sånt? Vi fattar vad du menar.

Det första samtalet ger mig en försmak.

Nästan alla projekt börjar med att nån säger: "Jag har en kul idé".

De berättar idén, och det låter spännande.

Man blir smickrad av att man ens blir tillfrågad.

När de lämnar rummet tänker man:

"Hur ska jag göra det här? Herregud!"

Sen får man lust att ringa till dem.

"Ring till John Williams i stället."

Jag har ingen aning om varifrån musiken kommer-

så jag är jämt rädd att förlora den.

Jag har jobbat med "Race" i en vecka, så jag är bara i början av processen.

Jag tror att den ska börja här.

Den kommer in väldigt tyst.

Scenen tar en ny riktning-

-och det markerar ofta var musiken ska komma in.

Att se en film är inte som att se en pjäs. Det är kameravinklar och klipp.

Det är ett oerhört konstlat medium som inte alls liknar verkligheten.

Vi måste komma på finurliga sätt att presentera nåt bekant.

Motiv är toner som sammanfattar musiken-

som i "Närkontakt av tredje graden".

Beethoven var en av de första som använde teman eller motiv-

på ett omfattande sätt.

Beethovens femte symfoni bygger helt på den där rytmen.

Enkla "hooks", precis som i en poplåt, används på olika sätt.

Motiv hjälper en att förstå relationerna i berättelsen.

Käre Bilbo...

Man kopplar ett visst motiv till nåt.

Det hjälper faktiskt en att följa med i berättelsen.

När man spelar musiken i all sin prakt i slutet-

så känner publiken redan igen den.

Vi bygger upp allt inför finalen.

Regissören är inte särskilt förtjust i enbart orkestrala element.

Buck och jag jobbar med en film som heter "The Gunman".

Det är lite bråttom, och det är jobbigt.

Vi har bland annat jobbat med de här kalimborna.

Ett enkelt afrikanskt instrument. Nästa vecka blir tuff.

Jag är ganska lugn. Buck är inte det. Det är mycket jobb som återstår.

Det där är kalimban. Musiken måste ha ett inslag av spänning.

Vi löste det här ganska snabbt.

När filmerna "mognade" i fråga om ämnesval och vad de skulle uppnå-

-så förändrades filmmusiken. Den blev modernare och jazzigare.

"Linje Lusta" var Alex Norths debut.

Han hade skrivit baletter och konsertverk-

-och han lyckades skriva tidernas mest omvälvande filmmusik.

Det var den första filmmusiken som använde jazz.

Jerry Goldsmith insåg att filmmusiken aldrig mer skulle bli sig lik.

Bond. James Bond.

John Barry hade ett eget band.

Deras musik lät som tidig James Bond-musik.

När han skrev James Bond-musik gav han filmerna en "bandkänsla".

Storbandsmusik var häftig och svängig.

Den där killen verkade klara allt.

Det finns inte en enda spion-eller agentfilm utan referenser till Bond.

De hör ihop på samma sätt som Morricone och spagettivästern.

Hans musik får ingen att tänka "Vilket instrument är det där?"-

men melodin är dräpande.

Det är ett ikoniskt musikstycke.

Han placerade det där gitarrsoundet i den där västernmiljön.

Så där låter spagettivästern fortfarande, 50-60 år senare.

1960-talet var en fantastisk tid-

med otroligt välutbildade musiker.

Bernard Herrmann gjorde radioteater.

Hans förmåga att använda ett sound-

-och skapa en unik orkester som skilde sig från film till film-

var banbrytande.

Ledmotivet i "Studie i brott" är det perfekta skolexemplet.

Musiken säger: "Ett mysterium! Nåt står inte rätt till."

"Håll dig borta! Men skynda dig hit..."

Det var annorlunda då. Det är inte melodiska idéer-

-utan det är små fraser med en sorts cirkulär galenskap-

-som funkade jättebra i Hitchcock-filmer.

Allt verkade rusa framåt-

-på ett sjukt, oundvikligen katastrofalt sätt.

Bernard Herrmann var jäkligt modig. Se på duschscenen i "Psycho".

Det är inte så otäckt utan musik.

Man lägger märke till klippen, men när man lägger på musiken...

Man fastnar i den galna mördarens tänkesätt.

Om man inte känner till filmen undrar man nog bara vad det är för oväsen.

Men det var så effektivt att man trodde att man såg mycket mer våld-

än vad som faktiskt visades.

Om en bok beskriver "en stor skog", så ser alla en skog framför sig.

Ingen skog är den andra lik.

Musik funkar exakt likadant.

Om femton kompositörer läser samma manus får alla olika idéer.

Filmmusik känns så befriande-

-för alla instrument kan användas om det bara gör filmen bättre.

Jag har fem lagerlokaler med musikutrustning.

När det börjar likna en lumpbod-

-gör de en intervention och rensar ut allt-

och sen börjar jag samla saker igen.

Jag köpte pianot i en leksaksaffär.

Jag gjorde ledmotivet till "Rugrats". Leksakspianot verkade vara onödigt.

Det kostade ungefär 60 dollar, vilket var dyrt för ett leksakspiano.

Jag spelade in låten och lämnade tillbaka det.

Nu undrar jag: "Var finns leksaks- pianot som användes till 'Rugrats'?"

En musik-cue börjar ofta med att jag spelar nåt annat. Inte datorn.

Det här är stämda slädbjällror. De är väldigt sällsynta.

Det finns musik i allt. Plötsligt låter hissdörren...

"Vad var det där?" Sen försöker man göra om lätet till musik i studion.

Jag försöker alltid göra om hur världen låter till musik.

Inget sätt är fel. Man måste försöka ända tills fel sätt blir rätt sätt.

Den är en utdöd dinosaurie som gav upphov till fiolen och gitarren.

Den här har två bordunsträngar och en melodisträng.

Den ser ganska ekivok ut.

Det låter som när en säl spelar med tutor på en cirkus.

Det var åratal sen!

Nu när jag har "svänget" kan jag föreställa mig...

...hur melodin skulle kunna låta.

Det är ett paradis.

Jag försöker hitta en allmän rytm i en scen.

Det tog sju månader att göra musiken till "Mad Max".

Jag testade det ena och det andra. Olika trummor.

Trummorna som spelades in bara för "Mad Max"... Här är en.

Om man kombinerar alla ljudspår-

kan man få en intressant kvalitet-

-med trummor som spelar ihop på ett ganska aggressivt sätt.

Skillnaden är stor. Vissa regissörer vill ha musiken i takt med bilderna.

Andra vill ha långa musikstycken som spelar över flera bilder samtidigt.

Det är sånt som man ständigt kämpar med.

Om jag gör musik måste den ge mig gåshud.

Om jag inte tycker att det är ett jättebra musikstycke-

-kan jag inte förvänta mig att publiken tycker det.

Om jag får gåshud får nog andra det.

Alla får gåshud av liknande orsaker.

När det gäller känslor och andra reaktioner på musik-

-är många hjärnstrukturer inblandade. Musiken är väldigt mångfasetterad.

Musiken behandlas av olika system i hjärnan.