Stand by Me

Advokat Christopher Chambers knivmördad på restaurang

Jag skulle fylla 13 när jag såg mitt första lik.

Det var sommaren 1959.

Länge sen...

men bara om man räknar i år.

Jag bodde i den lilla staden Castle Rock i Oregon.

Den hade bara 1281 invånare, men den var hela min värld.

Här är Bob Cormier, en vacker fredagsmorgon i Portland.

KLAM radio, i 32 graders värme.

Nästa platta är Bobby Day med Rockin' Robin...

den är rå.

Hur ser man att en fransman har varit i trädgården?

Jag är fransman.

Soptunnorna är tomma och hunden dräktig.

Hörde ni dåligt?

Jag synar.

Tjugonio.

Tjugotvå.

Skit också.

Gordie är ute så det skriker om det.

Dela.

Teddy Duchamp var knäppast i gänget.

Han hade det inte lätt.

Hans pappa brukade få utbrott.

En gång brände han nästan sönder Teddys öra mot spisen.

Jag synar.

Din skithög.

Skithögen ser allt.

Vadå?

Vad skrattar ni åt? Jag har 30, vad har du?

Sexton.

Skratta ni bara.

Du är snart ute.

Chris Chambers var gängledaren och min bästa kompis.

Med hans bakgrund visste alla att han skulle hamna snett.

Han själv med.

Det var inte vår hemliga knackning.

Jag har glömt den. Öppna.

Vern.

Öppna nu.

Ni kommer inte att tro det här.

Vänta bara.

Det är otroligt.

Jag måste hämta andan först, jag sprang hela vägen.

Lyssna då.

Glöm det. Jag tänker inte säga nåt.

Tyst. Vad är det?

Ni kommer inte att tro mig.

Dra åt skogen.

Vad är det?

Får ni tälta ikväll?

Om ni säger att vi är i vår trädgård?

Jag tror det.

Fast farsan är rätt ilsken. Han har supit ett tag.

Ni måste. Du då, Gordie?

Jag tror det.

Vad tjatar du om?

-Jag synar. -Va?

Lögnare! Du har inget.

Du kan inte vinna.

Dra ett kort, skitunge.

Vill ni se en döing?

Jag stod och grävde under verandan.

Vi förstod direkt vad Vern menade.

I början av terminen hade han grävt ner en burk med pengar...

under sitt hus.

Han gjorde en skattkarta för att hitta den igen.

En vecka senare slängde hans mamma bort kartan när hon städade.

Han hade försökt hitta pengarna i nio månader.

Nio hela månader.

Det var både kul och sorgligt.

Vi måste göra nåt, Billy.

Vem bryr sig?

-Vi såg honom. -Och?

Det är inte vår sak. Inte grabbens heller, för han är död.

Vad gör det om ingen hittar honom? Inget.

Det är han de snackade om på radio.

Brocker, Brower eller Flowers, eller nåt.

Påkörd av tåget förmodligen.

Än sen?

Vi visste allt om Ray Brower-fallet...

för vi var lika gamla.

Tre dar tidigare gick han ut i skogen. Sen hade han inte setts till.

Vi borde prata med polisen.

Man snackar inte med snuten när man snott en bil.

De lär undra hur vi kom till Back Harlow Road.

Vi har ju ingen bil.

Bäst att hålla tyst. Då klarar vi oss.

Vi kan ringa anonymt.

De spårar sånt, det har jag sett på TV.

Om vi bara inte snott biljäveln.

Om bara Ace varit med.

-Vi säger att vi hade hans bil. -Så var det inte!

-Ska vi berätta det för honom? -Inte för nån.

Inte ett ord. Förstått?

Jag kan den vägen.

Den slutar vid floden. Järnvägsspåren går där.

Jag och farsan fiskade där.

Om de visste att du lyssnade, skulle de dödat dig.

Gick han ända från Chamberlain till Harlow? Det är jättelångt.

Han följde nog spåren hela vägen.

Säkert.

När det blev mörkt kom ett tåg och mosade honom.

Om vi hittar honom kommer vi nog i tidningen.

T.o.m. på TV.

-Visst. -Vi blir hjältar.

Jag vet inte. Billy fattar det nog.

Han bryr sig inte, för det blir vi som hittar honom.

Inte Billy eller Charlie Hogan som snodde bilen.

Du kanske t.o.m. får medalj.

Tror du?

Visst.

Vad ska vi säga hemma?

Exakt det du sa.

Vi säger att vi tältar i din trädgård.

Säg att du sover över hos Teddy.

Vi säger att vi ska se biltävlingen dan därpå.

Då har vi alibi ända till kvällen.

En toppenplan.

Om vi hittar liket i South Harlow fattar de att vi ljög.

Vi får spö.

Ingen bryr sig...

de får så fullt upp med liket...

att det inte gör nåt.

Farsan slår mig ändå, men det är okej!

-Just det. -Vi gör det. Vad säger ni?

-Okej. -Gordie?

Visst.

Vern?

Jag vet inte.

Kom igen.

Okej.

Asbra.

Jag ville också bli entusiastisk, men det gick inte.

Den sommaren hade jag blivit osynlig hemma.

Mamma, vet du var vattenflaskan är?

Mamma?

I Dennys rum.

I april dog min storebror Dennis i en bilolycka.

Det hade gått...

fyra månader, men mina föräldrar hade inte hämtat sig än.

Jag har nåt åt dig.

Den är till dig.

-Det är din Yankee-keps. -Nej.

Den är din.

Det är en turkeps. Hur många fiskar får vi?

-Hur många? -En baziljon.

Den passar dig.

-Jag ser inget. -Börja inte nu. Ge mig en kram.

Du hittade den.

Du hittade den.

Varför kan du inte ha vänner som Dennys?

De är schysta.

Visst. En tjuv och två mesar.

Chris är ingen tjuv.

Han stal mjölkpengarna i skolan.

Då är han en tjuv.

Klockan var nästan tolv innan vi började leta efter kroppen.

Stanna här.

-Tack. -Ingen orsak.

-Vill du se nåt? -Vadå?

-Är allt okej? -Visst.

Vad är det?

-Du måste se det här. -Vad?

Vad är det?

Vill du vara Lone Ranger eller Cisco Kid?

Herrejävlar!

-Var hittade du den? -I farsans byrå.

En 45:a.

Jag ser det.

Har du kulor?

Jag tog vad som fanns.

Farsan kommer tro att han sköt ölburkar med dem när han var full.

-Är den laddad? -Nej, vem tar du mig för?

Vi sticker.

Gordon Lachance skjuter i Castle Rock.

Vem var det? Vem är det som tänder smällare?

Du skulle sett din min. Fan, vad häftigt!

-Asballt. -Du visste att den var laddad, din skit!

Nu är jag illa ute. Hon såg mig.

-Hon trodde det var smällare. -Det var taskigt ändå.

Jag visste inte att den var laddad.

-På hedersord. -Svär du?

Jag svär.

På din mamma?

Även om hon hamnar i helvetet?

Jag svär.

Vi krokar?

Vi krokar.

Vart ska ni, flickor?

-Sluta, min bror gav mig den! -Och nu ger du mig den.

Ge hit den!

Den är min.

Du är en skithög, vet du det?

Din brorsa är rätt oartig, Eyeball.

Okej, Christopher.

Jag vet att du inte ville förolämpa min vän.

Jag vet det.

Därför får han en chans att ångra sig.

Ångra dig.