A Futile and Stupid Gesture

"DE SISTA DAGARNA HÖR TILL DE LYCKLIGASTE SOM JAG NÅGONSIN HAR IGNORERAT."

NETFLIX PRESENTERAR

EN ORIGINALFILM FRÅN NETFLIX

Okej, kom nu!

Doug.

Kom!

Doug.

Han kan lika gärna stanna i bilen.

Vill du börja där?

Ingen bryr sig om min störda familj.

Alla har en störd familj. Det finns bättre sätt att inleda en film.

Presentera dig bara.

Jag heter Doug Kenney och ni har aldrig hört talas om mig.

Säg: "Det var jag som förnyade komedigenren."

Nej, det låter för egenkärt.

Det går inte.

- Du förnyade komedigenren för... - Jag förnyade komedigenren. Okej.

Jag startade National Lampoon.

Jag gjorde Deltagänget , Caddyshack och...

Det var de viktigaste.

Säg: "Jag förändrade komedin för alltid men jag kunde inte förändra mig själv."

Allvarligt?

"Jag förändrade komedin för alltid men jag kunde inte förändra mig själv."

- Det var jättebra. - I helvete heller.

- Vi kan börja var du vill. - Då börjar vi på Harvard.

Det var där allt kul hände.

- Det låter bra. Kameran går, börja! - Jaså? Okej.

Hösten 1964 träffade jag Henry Beard för första gången.

Henry kom från rätt sorts familj på Upper East Side.

Han hörde hemma på Harvard.

Jag var en medelklasstönt från Mellanvästern.

Jag kom in, men det tog tid att passa in.

Doug Kenney, Chagrin Falls.

Jesus Kristus. Inte den.

Min namnskylt är en bild på en penis.

Vad pågår i Barry Goldwaters fanklubb?

De tar examen i manschettbrott och tillämpad hybris.

Fan ta dem.

FYRA ÅR SENARE

Doug!

Publiken håller andan. Han går på nät.

Jävla Lampoon.

Henry och jag var inte de enda bråkmakarna på Harvard.

Vi hittade de andra på studenttidningen

som hade publicerats i hundra år från det här märkliga lilla slottet.

Lampoon är det enda stället på Harvard

där en tönt från Chagrin Falls kan känna sig som en kung.

Det är en skämttidning, men mest en ursäkt för att festa.

Här lärde jag mig att vara rolig, passa in och träffa tjejer.

Jag träffade min fru där. Vi återkommer till henne strax.

Den person som var allra viktigast var Henry,

den äldsta tonåringen nånsin.

Din tur.

Svårt läge.

Folk inser inte att en sidoskruv inte har någon effekt på tangentlinjen,

om inte bollen har tillräcklig framåtrotation.

Imponerande.

Men kan du göra så här?

- Exceptionell lyftkraft. - Det sitter i handleden.

Titta, Henry!

- Jag borde nog... - Du borde nog...

Peter, du ser fantastisk ut. Lucy, du blir nog fylligare en dag.

- Och vem är det här? - Alex. Vi läser psykologi ihop.

- Doug Kenney, Chagrin Falls, Ohio. - Alex Garcia-Mata.

- Vokaler är de mest sensuella bokstäverna. - Det visste jag inte.

Så det här är det hemliga slottet jag har hört så mycket om?

Vill du se fängelsehålan?

Hur rädd borde jag vara?

- Lugn, du klarar dig. - Någorlunda.

"Säljer sex tidningar?"

Svaret är förresten ja. Det är så vi har råd med de bättre sakerna här.

- Sprii-te? - Du behöver inte försöka imponera på mig.

Om jag ville imponera skulle jag göra så här.

Herregud! Det är hemskt.

Jag lärde mig det av min mamma. Du borde träffa henne.

- Ja, kanske det. - Det skulle jag gilla.

Du är ingen preppie, va?

Och ingen hippie heller.

Jag är både och.

Jag är en prippie.

Du är nog en kille från Chagrin Falls i Ohio,

i en lånad smoking som vill se ut som om han växte upp

- på Upper East Side. - Tror du? Det är...

...alldeles rätt.

På pricken rätt.

Den passar dig.

Jag vill inte störa er parningsritual, men vi ska beundras där uppe.

- Och jag vet vad du tycker om det. - Påminn mig.

- Du gillar det. - Jag älskar beundran. Vi måste gå upp.

Vi kallar det här Randolph Hearsts trappa.

- Efter John Updike. - Här är de.

Våra viktigaste gäster.

Parodierna som Doug och Henry har skapat

har bekostat kalaset här ikväll.

Jag har äran att presentera deras senaste verk,

med en ursäkt till JRR Tolkien,

direkt från tryckpressen:

Härsken på ringen!

- Har de skrivit en bok? - Och sina uppsatser. Och några av mina.

Så ett tal vore nog på sin plats nu.

- Tal! - Det räcker.

Lite mer applåder dock...

Det räcker. Okej.

Att skriva 200 sidor med usla Härskarringen -skämt

kändes bra eller vad sa ru, man?

Förlåt, jag gillar dvärgskämt men ibland är det svårt att få i-hob det.

Det var dåligt, men vi kan bara skylla på oss älva.

Okej, man ska alltid sluta innan någon mor-dor-ligt.

- Rätt bra. Den var rätt bra. - Eller fantastisk.

HÄRSKEN PÅ RINGEN

Det kan man kalla en bokfest.

Allt blir galet när alla inte är så inbundna.

Inbundna. Som böcker.

Sådana skämt skulle de gilla där hemma.

- Säg det där igen. - Det kan man kalla en bokfest.

Om boken heter Så förstör man ett slott.

Vi lyckades bra här, du och jag.

Du kom in.

Columbia? Georgetown?

Båda. Alla. Det är väl inte så svårt att komma in på juristlinjen.

Jag är nästan klar med mina ansökningar.

Jag måste bara hitta penna och papper.

Så komeditåget närmar sig slutstationen.

- Jag kommer att sakna det här stället. - Ja.

Jag måste bara hitta en penna.

Doug, det här är allvar. Har du inte sökt någon kurs alls?

För Guds skull!

- Jag har ju skrivit en bok. - Det mesta av den.

Henry hjälpte mig med stavningen. Gillade du den?

- Hon har inte läst den. - Boken? Ja, den är trevlig.

Intressant omslag. - Hon älskar omslaget.

- Hur mår Henry? - Henry ska läsa juridik.

Vi skulle ses idag, men han greps för mordbrand igen.

- Ett gentlemannabrott. - Jag måste betala borgen.

- Skämtar du? - Skämtar du?

Ge mig luren!

- Doug. - Hej pappa!

Vad tyckte du om boken?

Väldigt bra. Hör på!

Du har en månad kvar till examen. Har du någon plan?

Betalade vi för en examen i engelska?

Ska du bara kasta bort en Harvard-examen? Vi kan inte ta hand om dig längre.

Det är krig, väntar du på att bli inkallad?

Tänker du flytta hem, och undervisa i tennis på klubben?

Inte om jag måste ha shorts.

Vad vill du?

Vill du skriva skämtböcker hela livet?

- Doug? - Jag ska fortsätta med Lampoon.

- Va? - Tror du jag betalar för ett år till?

Nej. Jag ska starta en riktig tidning. Med Henry.

- Nej. - Detaljerna är inte klara,

men Henry har en fråga om sin backhand. Han behöver hjälp med sin toppspin.

- Ja, mr Kenney. Hallå! - Hej Henry!

- Jag spelar oftast på grus. - På en hård bana måste man...

Strike nummer ett.

Ska jag hoppa av juridiken för en halvdan idé?

Det är en heldan idé. Varför nöja sig med riktiga jobb?

Och bara hamna bakom något skrivbord?

Tidningar har skrivbord.

Världen behöver inte fler jurister eller försäkringsmän eller läkare.

Okej, läkare behövs. Tusentals. Men världen behöver oss också.

Strike nummer två.

Allvarligt? Tänker ni låta ungar spela hela matchen?

Tidningsbranschen är tuff.

Du kan skriva en roman vid sidan om, som dina föräldrar kan skryta med.

Jag behöver inte imponera på dem.

Strike nummer tre.

Ungen kan kasta.

Bra jobbat.

Det finns saker som jag vill göra.

Nej, du tror att du förväntas göra dem.

Det du vill göra är att fortsätta med Lampoon.

- Urinblåsans biomekanik. - Tack. Jag har letat efter den.

Ska jag ge upp min juristkarriär och förlita mig på dig,

och starta en tidning som definitivt går omkull?

Det gör den inte. Eller kanske.

- Men det blir stort. Jag känner det. - Hur stort?

Så här stort.

Du tänker för smått. Den borde vara större.

Bra! Jag kom på något och du förbättrade det.

Ska du kasta bort ett sånt samarbete?

Om vi har vår egen tidning kan vi göra vad vi vill.

- Knack-skämt. - Knack-knack.

- Vem där? - Jag.

- Vilken jag? - Jag som inte gör någon tidning.

- Den tar vi med. - En fråga.

Hur många deadlines missade vi med Harvard Lampoon?

- Ingen. - Alla.

Vi höll ingen deadline.

- Litar du inte på mig? - Nej.

Säg tusen gånger då jag har svikit dig.

- Nummer ett... - Det var inte poängen.

Jag vet att det är en risk, men varför sluta här?

Och sanningen är att jag inte klarar det utan dig.

- Jag känner mig ofta som en bedragare. - Och resten av tiden?

Då känner jag mig som den näst smartaste killen i rummet.

- Är jag den smartaste? - Ja.

Jag lovar att det blir kul.

Och den dagen det upphör att vara kul, då kan du sluta.

Frestande.