Frankenstein

INLEDNING

ALLRA NORDLIGAST, 1857

Kapten!

Kapten!

Kan vi prata?

Vi måste bryta genom isen.

Besättningen är hungrig och utmattad.

Vi kan inte fortsätta i den här takten.

Hör på, allihop!

Ju mer vi fördröjer arbetet, desto fastare blir isens grepp.

Arbetet fortsätter.

Rotera grupperna.

Med all respekt...

- Manskapet behöver förvissning. - Förvissning?

Ja, att vi åker till S:t Petersburg när vi har befriat skeppet.

De tror inte att hon är sjövärdig och de vill veta...

Hör på!

Det är inte er plats, eller befälets här, att tro något alls.

Vi åtog oss ett uppdrag och vi ska slutföra det.

Vi ska nå Nordpolen.

Är det uppfattat?

En explosion, kapten.

Halvannan sjömil bort.

Hämta manskapet.

Slädhundarna är oskadda. Vi tar med oss dem.

Varifrån kommer då allt blod?

Här borta, kapten!

En skadad man som har förlorat mycket blod.

Han har ett sår i axeln och benet är brutet.

- Björnangrepp? - Jag tror inte det.

Larsen, hjälp mig med stöveln.

Ett konstgjort ben.

Lägg honom på båren!

Tillbaka till skeppet!

Hissa upp honom!

Larsen, den är på väg hitåt.

Lägg an!

På mitt kommando.

Sikta!

Skjut!

Rotera!

Rotera!

Skjut!

- Ombord! - Alleman ombord!

Var är mannen vi tog ombord?

Vad är det där? Vad vill den?

Ta honom till mig!

Muskedundret! Larsen, ta muskedundret!

Victor.

Victor!

Jag dödade den.

Jag dödade den.

Den lever!

Stegen!

Dra upp stegen!

Ta honom till mig!

Håll i er!

- Hur många skott finns kvar? - Ett, men det dödar den inte.

Jag vet.

Jag siktar inte på honom.

Laudanum för att lindra smärtan. Drick.

Var är jag?

På det danska skeppet Horisont. Vi är kapten Anderson och dr Udsen.

Hur många dödade den?

Sex.

Den kommer tillbaka och dödar många fler.

Er alla, om ni inte ger mig till den.

Den är borta. Den sjönk ner i vattnet. Den är död.

Nej, det är den inte!

Den kan inte dö.

Jag har försökt att döda den.

Antingen ni tror mig eller inte...

...så kommer den tillbaka efter mig.

Och när den gör det

måste du lova att ni lägger ut mig på isen och låter den ta mig.

Snälla.

Vad är det för slags varelse?

Vad för en djävul skapade den?

Det var jag.

Det var jag.

Jag skapade honom.

Jag hade beslutat att minnet av min ondska skulle dö med mig.

Det är klart.

En del av det jag berättar är fakta.

Annat är inte det, men allt är sant.

Jag heter Victor. Victor Frankenstein.

Det var min far som gav mig det namnet.

Vet du vad det betyder?

Ja, segrare. Någon som vinner allt.

Ja, allt började med honom. Min far.

Och min mor.

Victor!

DEL 1 VICTORS HISTORIA

Victor!

Victor!

Kom ner, din far kommer.

Jag är här, mor.

Jag är här.

Min far var baron och en framstående kirurg.

Han gifte sig med min mor i ett konvenansäktenskap

eftersom hennes hemgift var stor och släkten var adlig.

Det hjälpte min far att bevara sin status och familjens gods.

Han var inte närvarande i våra liv,

men när han kom hem fick alla böja sig för hans vilja.

Claire, min kära.

Resten av tiden...

- Victor. - Far.

Resten av tiden var mor min.

Nej, ge mig det där.

Saltet i köttet berikar ditt blod och barnets.

Du äter ju för två.

Ät nu.

Det är näringsrikt.

Skyddsängel, kära vän.

Stå vid min sida och lämna mig inte.

Under din mantel, beskydda mig och...

Jag hörde dem gräla oupphörligt genom väggen.

De skrek på varandra om förmögenhet, egendom... och mig.

Deras röster fyllde mig med rädsla.

Han föraktade oss båda.

Vårt korpsvarta hår, våra djupa, mörka ögon.

Även vår tysta, ibland nervösa läggning, verkade reta honom fruktansvärt mycket.

Räkna upp, så gott du kan, den antika klassifikationen

av den mänskliga kroppens vätskor.

Blod, svart galla, gul galla och slem.

Ett normalt manshjärta. Vikt?

255 till 310 gram, far.

Medelvikten på ett kvinnohjärta?

225 gram till 285 gram.

Varför är det så, tror du? Annan massa på ett kvinnohjärta?

Känslornas djup?

Tendenser till melankoli?

Massa. Blodvolym, far. Musklernas blodförsörjning.

Ja. Det finns inget själsligt i vävnader och inga känslor i muskler.

Beskriv trikuspidalklaffens huvudfunktion.

Jag minns inte, men jag kommer nog snart ihåg.

Det gör du säkert.

Elfenben blöder inte, Victor. Kött gör det.

När du äntligen minns något kan patienten vara död.

Förstår du?

Huvudfunktionen hos trikuspidalklaffen

är att förhindra att blod rinner bakåt in i hålvenen.

Nej, inte dina händer. Inte nu längre.

De är nu instrument för ditt hantverk.

Var försiktig med dem.

Men ditt ansikte är fåfängligt prål.

Du bär mitt namn och med det mitt rykte.

Jag hoppas att du minns det.

Jag tror du har något riktigt bra.

Tre, två, ett...

Det är omöjligt.

Jag blandar.

Mor?

Mor?

Mor!

Far!

Far. Det är mor.

Vad är det, mor?

Jag behöver varmt vatten och lakan. Mycket. Nu.

- Nej, Victor! - Mamma?

- Säg någonting, mamma! - Victor!

Far! Far!

Rädda henne, snälla!

Min mor, som jag hade kommit att betrakta som en del av mig själv,

hon som jag trodde aldrig skulle lämna mig,

hon som var liv... var nu död.

Hennes ögon hade slocknat,

hennes leende närde nu den kalla marken.

Gå!

Gå, allihop!

En del av universum hade urholkats

och himlavalvet var nu permanent mörkt.

Håll för ögonen.

Titta inte förrän jag säger till.

Nu.

William växte upp full av solsken och leenden.

Han hade ett lugnare, mildare sinnelag, vilket far uppenbarligen föredrog.

- Tack, far. - Det var ett nöje, min pojke.

Han var brisen, jag var stormen.

Han var skratt, jag var en rynkad panna.

Ta tömmarna.

Titta på mig, far. Titta på mig.

Det fanns något mer.

Eller snarare, något fattades.

Min mor hade dött

i händerna på den bäste doktorn av sin tid, min far.

En tanke tog form i mitt sinne.

Definiera hjärt-kärlsystemet...

Ofrånkomlig, oundviklig...

...som det beskrivs i De Motu Cordis.

Tills den blev sanning.

Far...

Du lät henne dö, eller hur?

Jag gjorde allt jag kunde för att rädda henne. Det vet du.

Så du misslyckades.

Ingen kan besegra döden.

Jag kan. Jag ska besegra den.

Allt du vet, ska jag lära mig. Och mer.

Jag tycker vi har gjort nog för idag.

Jag föddes på nytt den kvällen.