Shutter Island

Ta dig samman, Teddy. Ta dig samman.

Det är bara vatten.

En väldig massa vatten.

En väldig...

Skärp dig.

- Hur är det, chefen? - Bra, jag bara...

Jag bara... Klarar inte av vattnet så bra.

- Du är min nye partner. - Det stämmer.

Inget vidare bra sätt att träffas, jag med huvudet i toaletten.

Det stämmer inte direkt med "Teddy Daniels, mannen, legenden",

- det medger jag. - Legenden?

Vad tusan röker ni egentligen där borta i Portland?

Seattle. Jag kommer från kontoret i Seattle.

Hur länge har du jobbat vid federala sheriffämbetet?

Fyra år.

Då vet du hur litet det är.

Visst.

Och du? Har du fästmö? Är du gift?

Jag har varit.

Hon dog.

- Jösses, jag menade inte... - Ta det lugnt.

Det blev brand i hyreshuset medan jag var på jobbet.

Fyra personer omkom.

Det var röken som dödade henne, inte elden. Det är viktigt.

Beklagar, chefen.

Var fan har jag cigaretterna?

Ta en av mina.

Jag var säker på att jag hade dem i jackan innan jag gick ombord.

Statsanställda stjäl som korpar.

Tack.

Fick du information om institutionen innan du åkte?

Jag vet bara att det är ett mentalsjukhus.

För sinnessjuka brottslingar.

Om det bara var folk som hör röster

och jagar fjärilar så skulle de inte kalla in oss.

- Är det dit vi ska? - Japp.

Andra sidan ön består av branta klippor

ända ner till vattenlinjen.

Hamnen är enda stället att komma dit och därifrån.

Vi lägger ut igen så snart ni två har gått i land.

Jag är tacksam om ni skyndar på.

- Varför? - Det är en storm på väg.

VICE FEDERAL SHERIFF

Jag har aldrig sett en federal sheriffbricka förut.

Jag är biträdande fängelsedirektör McPherson.

Välkomna till Shutter Island.

Jag kör er upp till Ashecliffe.

Vakterna verkar lite nervösa, mr McPherson.

Det är vi alla just nu, sheriff.

ASHECLIFFE SJUKHUSKYRKOGÅRD

"MINNS OSS, TY ÄVEN VI HAR LEVAT, ÄLSKAT OCH SKRATTAT"

Elstängsel.

Hur ser du det?

Jag har sett något liknande tidigare.

Okej. Ni ska få all hjälp vi kan ge,

men medan ni är här följer ni reglerna.

Är det förstått?

Absolut.

Den röda byggnaden till höger är A-paviljongen, för manliga intagna.

B-paviljongen, för kvinnliga intagna, ligger till vänster.

C-paviljongen är byggnaden uppe på klippan.

Ett gammalt fort från inbördeskriget.

Där finns de farligaste intagna.

Tillträde till C-paviljongen är förbjudet

utan skrivet tillstånd och i sällskap

med både mig och dr Cawley.

Är det förstått?

Ni beter er som om vansinne är smittsamt.

Ni ombeds härmed att överlämna era skjutvapen.

Mr McPherson, vi är fullt bemyndigade federala sheriffer.

Vi är ålagda att alltid vara beväpnade.

Paragraf 319 i federala föreskrifterna om anstaltsvård

säger att inom ett fängelseområde

är det institutionens tjänstemän som bestämmer.

Mina herrar, ni kommer inte in utan att överlämna vapnen.

Okej. Nu när det officiella är avklarat

så går vi och letar upp dr Cawley.

När rymde hon? Fången?

Dr Cawley får informera er om läget. Reglementet.

Fängelsevakter vid ett mentalsjukhus,

en märklig syn, om ni ursäktar.

Det är den enda anläggningen i sitt slag i USA, ja, i hela världen.

Hit kommer bara de farligaste, mest störda patienterna.

De som inga andra sjukhus klarar av.

Allt är tack vare dr Cawley.

Han har skapat något unikt här.

Ett sjukhus för människor som vanligen betraktas som obotliga.

Klassetta vid Johns Hopkins, sedan Harvard...

Legitimation, mina herrar.

Visa era brickor, mina herrar.

Dr Cawley har många gånger konsulterats av Scotland Yard,

MI5, OSS...

Varför?

Vad menar ni?

Varför konsulterar underrättelseorgan en psykiater?

Det får ni fråga honom om.

- Sheriff Daniels. - Doktorn.

Sheriff Aule.

Tack, biträdande fängelsedirektören. Det var allt.

Ja, sir. Trevligt att träffas.

Han berättade mycket gott om er.

McPherson är en bra karl. Han tror på vårt arbete.

Vilket är vad?

En moralisk fusion mellan rättsväsende och sjukvård.

Ursäkta, doktorn. En vad mellan vad och vad?

Målningarna är ganska korrekta.

Tidigare brukade patienter som våra

kedjas fast och lämnas i sin egen smuts.

De pryglades,

som om att piskas blodig skulle bota psykosen.

Vi drev in skruvar i deras hjärnor,

vi sänkte ner dem i iskallt vatten tills de förlorade medvetandet

eller till och med drunknade.

- Och nu? - Vi behandlar dem.

Vi försöker läka och bota.

Och vi misslyckas så får de åtminstone

lite trevnad i sina liv. Lugn och ro.

De är våldsbrottslingar allihop, eller hur?

Jag menar, de har skadat folk.

- Mördat i vissa fall. - I nästan samtliga fall, ja.

Då får jag personligen säga, doktorn,

att jag ger fan i deras trevnad.

Min uppgift är att vårda dem, inte deras offer.

Mitt jobb är inte att döma.

- Den här kvinnliga fången... - Patienten.

Förlåt, patienten,

Rachel Solando, rymde någon gång under det gångna dygnet.

I går kväll mellan kl. 22.00 och midnatt.

Betraktas hon som farlig?

Det kan man säga. Hon dödade alla sina tre barn.

Hon dränkte dem i sjön bakom sitt hus.

Hon tog ut dem en i taget och höll dem under vattnet tills de dog.

Sedan tog hon in dem igen och satte dem kring köksbordet.

Hon satt där och åt när en granne kom förbi.

- Och hennes man? - Han dog på Normandies stränder.

Hon är krigsänka. Hon matvägrade när hon först kom hit.

Hon vidhöll att barnen inte var döda.

Ursäkta, doktorn. Har ni möjligen en huvudvärkstablett?

Lider ni ofta av huvudvärk?

Ibland. Men idag lider jag av sjösjuka.

Uttorkning.

- Är du okej, chefen? - Ja.

I så fall har ni rätt. Ju enklare desto bättre.

Tack så mycket.

Rachel tror fortfarande att hennes barn lever.

Hon tror också att detta är hennes hem i Berkshires.

Ni driver med mig.

På dessa två år har hon aldrig

insett att hon är på en institution.

Hon tror att vi är varubud, mjölkbud, brevbärare.

För att bevara illusionen att hennes barn lever

har hon skapat en detaljerad, fiktiv värld,

och hon ger oss alla roller i denna fiktion.

Har ni genomsökt området ännu?

Vaktchefen och hans män har finkammat ön.

Inte ett spår.

Det oroande är att vi inte vet hur hon tog sig ut ur sitt rum.

Det var låst från utsidan, och det enda fönstret är gallerförsett.

Som om hon hade gått rakt genom väggen.

Jag tog henne tillbaka hit efter gruppterapin och låste in henne.

När jag kom tillbaka vid midnattsronden var hon borta.

Allvarligt talat, hur är det möjligt att hon inte inser verkligheten?

Hon är ju på ett mentalsjukhus.

Det borde hon väl märka någon gång.

Hur många par skor får patienterna?

Två par.

Man kan inte välja att bli frisk. Det är inget man bara bestämmer sig för.

Så hon rymde barfota?

Hon skulle inte kunna ta sig tio meter i den terrängen.

Sheriffen?

LAGEN OM DE 4 VEM ÄR 67?

Det här är definitivt Rachels handstil.

Men jag vet inte vad lagen om de fyra är.

- Är det inte ett psykiatriskt begrepp? - Tyvärr inte.

"Vem är 67?"

Inte fan vet jag.

Ungefärligen min kliniska slutsats.

Är det bara meningslöst klotter?

Nej, inte alls. Rachel är smart. Genialisk, faktiskt.

Det här kan vara viktigt.

Ursäkta, doktorn, men vi måste behålla det här.

Givetvis.

Ni menar att hon måste ha tagit den här vägen?

Efter läggdags spelar vårdarna kort här inne.

I går kväll satt sju män nedanför trappan

och spelade stötpoker.

Ändå lyckades Rachel smita förbi dem på något vis.

Varför?

Hur då? Gjorde hon sig osynlig?

Vi behöver få tillgång till personakterna

för hela personalen.

Sköterskorna, vakterna, vårdarna, alla som jobbade då.

Vi ska ta ert önskemål under övervägande.

Det är inget önskemål.

Det är en statlig institution, och en farlig fånge...

- Patient. - ...patient -

har rymt. Antingen lyder ni eller så...

Jag ska se vad jag kan göra, det är allt.

Doktorn, vi behöver prata med personalen.

Förstår ni?