The Witcher

Nej, ur vägen!

Rör på påkarna!

Hördu! Stanna!

Nej!

Ciri!

Vem är du?

Jag är Cirilla av Cintra.

Du är inte min dotter!

Var är hon?

- Var är hon?! - Du hittar inte det du söker här.

Du får oss båda dödade.

Du kom från Vilgefortz.

Du är en av noviserna från Aretuza.

- Följ med mig. Det är säkert. - Ingenstans är säkert!

Du kommer att vara med magiker, dina systrar.

Vilgefortz torterade min kropp.

Min hjärna!

Var var mina systrar då?

Här är jag inget experiment.

Jag är prinsessa.

Jag ger mig inte av.

Inkräktare i de kungliga gemaken! Slå larm!

När Emhyr hittar Cirilla kommer han att döda dig.

Snälla, hjälp oss att hitta henne först.

Kom hit!

Inkräktare! Skynda er!

Vi visste att Ciri var i fara. Nu vet vi hur stor faran är.

Vi låter det inte ske.

Du har korsat områdena här. Hur når vi Emhyrs slott?

Till öster är det bara träskmarker.

Aldisspasset leder genom skog.

Skogen kan erbjuda skydd.

Skogarna skövlas för krigsvirke.

De bevakas av nordliga soldater.

Ja, och jag slåss inte mot fler

förrän Vargen byter tandpetaren på ryggen mot ett riktigt vapen.

Nilfgaardierns svärd är åtminstone äkta vara.

För Mahakams bästa.

För sista gången, jag är ingen nilfgaardier.

Tro mig, protester gör det bara värre.

Om vi har uttömt vår kampvilja återstår ett alternativ.

- Vi korsar träskmarkerna. - Håller alla med?

Ja.

Då så.

- Milva? - Jag vill säga nåt.

Det här tänkte jag aldrig berätta för nån, allra minst ert sorgliga gäng.

Jag trodde det skulle lösa sig själv, men nej.

Det går bra. Du kan berätta för oss.

- Du är bland vänner. - Ja.

Jag berättade om min tid med Scoia'tael.

Om kvällen jag anslöt till deras firande.

Historien fortsätter. Jag bär på en av dem.

- Inte det? - Jag har väntat på att du skulle säga det.

- Bra att du gjorde det. - Visste du?

Det andra hjärtslaget förstås.

Jag skulle även ha känt lukten av din månadsblödning.

Jag rider inte med er mycket längre. Och jag avskyr farväl.

- Fan! - Jag har skött många i hennes tillstånd.

För vissa är det uteslutet att rida.

Hon kommer att behöva vila och näring med jämna mellanrum.

Givetvis. Saker som vi har gott om på vår färd.

- Vi kan hitta en by där hon är säker. - En som inte brinner?

Krigardrottningen Garla sög visst på en mask

medan hon svingade en krigshammare mot Caerbannogs demonryttare.

Vi måste överväga betydelsen...

Sluta!

Jag bad inte om era åsikter Det var en upplysning. Inget annat.

Vilken var den andra rutten till Nilfgaard?

Så hemsk kan den väl inte vara?

Ysgith-träsket.

- Det blir inte lätt. - Vi vet inte vad som väntar där ute.

Allsköns hala hiskligheter.

Ormar. Ålar.

- Iglar. Jag avskyr blodsugare. - Ja.

Förlåt.

Jag avskyr vatten.

Jag klarar mig.

Då var det dags.

Färden känns oändlig, men jag är glad att vi delar samma mål nu.

Dina drömmar om Ciri, vad mer har du sett?

Bilderna är vaga. Skrämmande.

Jag har sett henne döda, leende med blod på läpparna.

Mörker i hennes ögon.

Är du rädd, Geralt, att hon inte längre är barnet du svor att beskydda?

Jag är rädd att hon befinner sig i ett stort mörker.

Floran här är enastående. Många rara sorter.

Jag kunde bereda många medikamenter.

- Ja, det är vackert, men vi stannar inte. - Inte längre än nödvändigt.

Får jag fråga dig en sak?

Ja, det tar nio månader. Nej, det smittar inte.

- Var det svar nog? - Nej, jag...

Jag undrar bara om jag kan hjälpa dig?

Nej.

Tack.

Halka inte för långt efter.

Geralt.

Lyssna.

Vad är det där?

- Vad är vad? - Geralt.

Röster.

- Jag hör inget. - Geralt.

Men om vi inte är ensamma,

finner jag ingen tröst alls i det.

Håll ihop. Det nåt som inte stämmer.

"Varsågod, Riddarsporre. Ett par nya stövlar."

"Nu går vi genom ett träsk med dem."

- Har alla tagit sig över? - Vi har inte hela dan på oss.

Lämna inte era stenar, pojkar! Ni vill inte ramla i...

- Zoltan! - Jäklar.

- Zoltan? - Zoltan!

Vad händer?

- Ser du honom? - Vet inte. Jag ser för fan inget!

- Zoltan! - Zoltan!

Var är de?

- Zoltan! - Yarpen?

- Vad hände? - Yarpen! Zoltan!

- Zoltan! - Percival?

- Zoltan! Percival! - De är inte här.

- Det måste de vara. - Inte om nåt tog dem.

Vad menar du med "nåt"?

- Vilka egendomliga försvinnanden. - Egendomliga? Jävligt kusliga! Yarpen?!

- Nej! - Jag hör dem.

Nej!

- Inte jag. - Inte jag heller.

Vad i hela...?

Ser alla det där?

Lyssna.

Träsket lever.

Leta upp mig!

- Det är en flickröst. Hör du den inte? - Nej.

- Mår han bra? - Den talar bara till honom.

Och vad är "den"?

- Hjälp! Nej! - Vet inte.

- Hjälp! - Men den tog dem och vi måste följa den.

Inget slår en ledig dag. Inga risker, bara belöningar.

- Jag får alltid onda föraningar. - Det är det förflutna som talar.

Det behöver också ta ledigt.

Se på den där hästen. Den borde inte dra en sån vagn.

Den har en kelpies elegans.

Äntligen kommer han.

- Du är sen. - Bärare av nyheter är aldrig sena.

- De som behöver dem är tidiga. - Det är bäst du har pengar.

- Mannen från marknaden? - Nyheterna först.

Baronen av Casadei har svurit på att ni ska dingla från hans slotts fasad.

- Förutom fröken Falka, förmodar jag. - Och vem är du?

Jag heter Hotspurn. Och du är den han vill flå levande.

- Låt honom försöka. - Var inte för modig.

Om ryktena stämmer jagar självaste Leo Bonhart belöningen.

Det sägs att man kan fylla kyrkogårdar med dem han dödat.

Vi känner Bonhart sen förr. Vi borde kanske jaga honom istället.

Jag har ett annat förslag som kanske kan skona era liv.

Kejsaren är på festhumör

efter eklateringen av hans förlovning med Lejonungen av Cintra.

Va?

Era lojala tjänster har gynnat honom mycket.

Om jag eskorterar er in,

kan vi få bort de jagande vargarna med ett kungligt dekret.

Han kan omöjligt gifta sig med Lejonungen av Cintra.

En expert på internationell diplomati.

Ja, visst.

Vi överlämnar oss för att kläs i rustning och stoppas in i hans krigsmaskin.

Den armén har redan fått av mitt kött. Aldrig. Inte vi.

I så fall önskar Vita flamman att tacka er för era tjänster.

Och han önskar säkert att ni delar på det goda.

- Länge leve Råttorna. - Ja, för fan. Länge leve Råttorna.

Till sist, ett ödmjukt råd.

Bonhart är i Jealousy. På värdshuset Chimairans huvud.

Gör inget dumt.

Vad fan var det där?

Ge mig lite. Jag fick den här på krita.

På marknaden sa du att du inte kände honom.

Vi rövade pojken från sitt hem för...

- Arbetar vi för Emhyr? - Tilltalar du honom med förnamn?

- Vi arbetar för oss själva. - Vi tar uppdrag från många.

Vi säger vårt pris och delar på det. Det kvittar från vem.

- Han dödade mitt folk. - Vi är ditt folk nu.

Ni är lögnare allihop.

Patetiska, sketna små lögnare.

Fort!

Falka, stanna. Vart ska du?

- Du ljög för mig. - Nej...

- Men jag ska jämt säga sanningen. - Jag trodde att det kvittade.

Han dödade ditt folk, din familj. Jag är så...

Du sa att vi inte lyder någon. Jag blödde för det här. Dödade för det.

- Allt vi gör är att överleva. - Ingen överlever Vita flamman.

Hans arméer våldtar, raserar och mördar.

Min mormor, mitt hem, hela mitt liv.

- Allt han rör brinner ner. - Jag vet. Han gjorde samma sak mot mig.

- Varför tillåter du då det här? - Det sa jag.

Jag tog farväl av flickan jag var.

Till smärtan.

Det här är jag.

Du däremot...

Den nilfgaardiska belöningen Kayleigh tjatade om.

Männen som jagade oss på marknaden var ute efter dig.

Förlovningen. Den förbluffade dig.

För du vet att det inte kan vara sant.

Du är Lejonungen av Cintra.

Eller du var det.

Var vi kommer ifrån är inte vilka vi är längre.