Horton Hears a Who!

Dagen den 15e maj, i Jungeln Nool.

I dagens hetta och poolens svalka.

Han skvätte och njöt av jungelns utmärkta glädje.

Horton, elefanten, hörde ett litet ljud.

Horton!

- God morgon klassen! Är ni redo? - Ja!

- Hoppa på! - Se upp där nere!

Tommy är på plats! Kathy, är du där?

Okej.

Där är den! Jungelns mest häftiga varelse.

Löv-insekten! För att skydda sig emot fiender, gömmer den sig som ett löv.

Den här har verkligen ett bra grepp.

Kom igen, lilla killen! Var inte blyg nu!

Jag misstog mig visst, barn! Det är tydligen inga löv-insekter här.

Även om... De är på mig!

Få bort dem! Jag tror jag svalde en.

- Kan någon hjälpa mig? Dra ut den! - Okej.

Då kom en sur Känguru hoppandes.

Typen som övertygar dig om att hon vet bättre.

Hon kom på varenda lag och upprätthöll varenda regel.

Själv bestämd som chefen i jungeln Nool.

Varför kan inte jag leka med de andra barnen, mamma?

Hur många gånger har jag sagt till dig. Jungeln är inget ställe där-

man beter sig som ett vilt djur.

- Horton är verkligen excentrisk. - Barnen lär sig så mycket utav honom.

Lärda att bli ett gäng harhjärnade lipsillar.

- Det är därför min Rudy är pung tränad. - Medans kängurun hånlog mot hån.

Horton, det var den bästa stunden i mitt liv!

- Vad skall du visa oss nu? - Ännu en gång åkte kornet förbi Horton.

- Hjälp! - Han hörde det igen. Ett svagt hjälp.

Som om någon liten person ropade på hjälp.

Och vet du vad han trodde? Han trodde att någon var på kornet av damm.

Kanske en familj. Det kan vara så. En familj med barn som just börjat växa.

Jag vill leva!

Jag måste gå. Kathy, du bestämmer.

Vänta! Kom tillbaka!

En till! En till! En till!

- Jag hör någon komma. - Ge mig de där!

- Vänta! - Sätt på larmet!

Ursäkta mig för min stampning.

Förlåt, Wickershams. Jag städar det här sedan.

Ge mig ammunitionen.

Jag älskar lukten av banan på morgonen!

Bananer var det här!

Kom igen killar! Vi är alla däggdjur!

Jag känner mig lite deprimerad. Det här är början på en kollaps.

Där är du. Jag har dig!

Hej. barn!

Sådär. Nu är ni säkra.

Jag vet att jag hörde er säga någonting. Jag vet det bara. Vart är ni?

- Horton! - Förlåt...

Jag bara... Det var det här kornet.

- Och det ropade på hjälp. - Kornet ropade på hjälp?

Inte kornet. Det är ju löjligt. Är det var du trodde jag menade?

Nej, kornet kan inte ropa på hjälp. Kom igen, var lite realistisk.

Det är en pytteliten person på kornet som behöver min hjälp.

Absurt! Det finns ingen som är så liten.

De kanske inte är små. Vi kanske är stora.

- Horton. - Nej, seriöst. Tänk efter.

Tänk om det är någon där ute. Som kollar ner på våran värld nu.

Och för dem, är vi ett korn!

Och sen kommer det någon och säger det finns ingen som är så liten.

Och då säger den första killen, ”Kallar du mig on lögnhals?”

Och den andra killen skulle svara, "Om skölden passar, använd den."

Och nu flyger det knogar. Och den första killen tar upp en sten.

Och du ska nog stänga igen pungen för den sista delen.

- Visst, fetto. Ville du något eller? - Horton!

- Det finns ingenting på det kornet! - Men jag hörde...

Gjorde du? Verkligen? Varför hör inte jag någonting då?

Ifall du inte kan se, höra eller känna någonting. Så finns det inte!

Och att tro på små låtsas folk, är ingenting vi gör!

- Eller tolererar, häri i jungeln Nool. - Verkligen?

För att om jag ville så skulle jag kunna hitta någon som tror...

Du skall inte göra någonting sådant! Du ska inte ge denna lögn till någon.

Särskilt inte till barnen!

Jag vill inte att du ska få i en massa nonsens i deras huvuden.

Vårat samhälle har standarder, Horton.

Om du vill vara en del av det, rekommenderar jag dig att följa dem.

Ha en bra dag.

Okej då. Jag ska tänka på det rådet. Uppskattar ditt inlägg.

Jag förstår inte! Jag vet att jag hörde dig!

Det var lika tydligt som näsan i mitt ansikte.

Där har vi det! Du kanske inte hör mig! Självklart. Dina öron är nog pyttesmå.

Jag måste prata högre! HALLÅ!

Några människor där ute, och jag tror jag vet vilka-

de kan hålla med den sura kängurun.

Det kan inte finnas folk som är lika små som kvalster.

Det kan det och det finns det. För att Horton hade rätt.

Den lilla hälsningen färdades ner till kornet, genom molnen-

-till folket i en liten stad. Vars namn var Vemlingsby.

Där levde vemlingarna, väldigt glada och säkra. De visste bara bra saker.

Omedvetna om att deras värld är ett litet korn på en klöver. Omedvetna-

-om att det här kanske var slutet på deras fina liv.

Vemdalens borgmästare, en man vid namn McDod, var rättvis och något udda.

Borgmästaren och hans fru hade barn nog. 96 döttrar, några här och några där.

96 flickor att älska, 96 flickor att lära.

Några sekunder åt varje flicka.

Jag är bättre än bäst på mitt vemprovs test.

- Helty har använt min hårborste. - Holly har använt min.

- Mycket bättre. - Kan jag få en vemfon? Alla har det.

Verkligen? Har alla det?

- Jag ska tänka på saken. - Titta, pappa. Titta.

- Tanj. - Det heter "tand", sötnos.

I Vemdalen skiljer sig traditionen från vår. Bli borgmästarens äldste den näste.

Så, vem var den äldste? Det var JoJo, hans son.

Vad händer, JoJo? Hur är läget?

För er och mig är det självklart att Jo- -Jo inte vill ta efter sin fars karriär.

Men borgmästaren var helt förblindad.

JoJo satt bara däri tystnad och glodde.

-JoJo? - Varför får han mer tid?

Varför pratade han inte? Jag tror att han var rädd för-

att göra sin pappa besviken.

Vet du vad som är häftigt? Det här är häftigt. Titta på männen-

-och kvinnorna som hänger på dessa väggar. Du, min son, är en del av-

-ett familjelegat som har funnits i sekel. Vet du vad?

Din farfar var Vemdalens borgmästare.

Och din gammelmormor.

Hela vägen ner till din...

Gammel, gammel, gammel, gammel, inte så gammal, gammel, gammel, gammel...

...gammelfarfar!

Någon dag hoppas jag att kunna slå dem följe och bli en av de gamla.

Det finns inget som att vara borgmästare, JoJo.

Jag får skriva under avgörande beslut.

Och på paraden är det jag som sitter längst upp på den stora köttbullen.

En dag kan det vara du.

En dag är det du som bär på borgmästarmärket.

Du måste bara...

Förstår du vad jag menar? Kör hårt, vinnaren.

Jag är glad att vi hade det här samtalet.

Samtalet som jag kommer fortsätta med på egen hand.

Där kan du vara. Det blir bra.

Det är inget fel på det här.

Det är bara du, jag och kornet. Vi har en klubb.

Vi kan vara ett hemligt samhälle som kontrollerar världens alla krafter.

Och inga andra får vara med om det inte bär roliga hattar.

- Horton? - Ja, Morton?

Jag är glad för din skull att du har hittat det här sandkornet.

Men du borde kanske hålla det för dig själv.

Du pratar med ett klöver. Det ser inte bra ut.

Det ser inte bra ut att du pratar om kornet som att det inte fanns.

Kornet har aldrig sagt något dumt om dig, men visst.

Det kan inte tycka något om mig, för det är ett korn.

Jag ser vad som håller på att hända.

Kornet kommer aldrig att kunna ersätta dig.

Det var synd att jag behövde säga det nu.

Det hjälpte verkligen. Försök att hålla det för dig själv. Vi ses.

Försök.

- Hej, Horton. Vad har du där? - Vad? Vi gör inget.

- Vi är helt ensamma. - Vilka är vi?

Det får jag inte säga.

Ni får inte berätta det för någon, det kan sluta illa då.

- Men vi vet inte varför. - Vi ska inte berätta det. Om vi gör-

-det så berättar vi för dem att de inte ska säga det till någon.

Jag var och badade för att min hud...

Horton berättade hur han hade räddat kornet innan det drunknade.

Borgmästaren var ute på sin en promenad och märkte att saker inte var sig likt.

Men klandra inte Horton. Han visste inte att ett litet hopp här uppe...

Och jag hoppade i vattnet såhär!

...var ett stort hopp där nere.

- Jobba inte för hårt, Joy. - Lyxhusen bygger ju inte sig själva.

- Antar att de bygger sig själva. - Hände det där precis?

Det var borgmästarens jobb att ta reda på vad de underliga sakerna berodde på.

Det fanns ett problem...

Tack, fru Hjälp.

...inget i Vemdalen har någonsin gått snett.

...med allt vi har. Vi gillar det i Vemdalen, vi gillar det mycket.

Vi är alla väldigt upptagna med paraden, så låt oss börja det här mötet.

Jag antar att du har goda nyheter åt oss, herr Borgmästare.

Det är nyheter, men om det är bra eller dåligt vet jag inte om jag ska nämna.

Jag har märkt lite udda saker i Vemdalen den sista tiden.

Ni vet, jordskalv, moln som cirkulerar i himmeln.

För att vara på den säkra sidan borde vi kanske skjuta fram...

- Tala högre! - Vi borde skjuta fram paraden!

Vi ska fira Vemdalen 100 år av lycka och harmoni-

och du vill avböja paraden!

- Tänk om Vemdalen är i fara? - Inget går någonsin fel i Vemdalen.

Din pladdrande drummel.

Paraden fortsätter som planerat. Borgmästaren var verkligen korkad.

Han kommer alltid att le hädanefter.

Jag har redan 15.000 vänner. Det ser visst ut som mig!

För tio år sedan. Vänta lite.

De behandlar mig som en idiot. Jag är ingen idiot.

- Ser jag ut som en idiot? - Ska jag svara på det?

Kallar mig "drummel", jag skulle aldrig säga så till någon. Han är en drummel.

Kolla på dig, jag antar att du inte är lika snygg med ett klammer i huvudet.

Tack så mycket, fru Hjälp.

- Hejsan! - Vem där? Jag ska ge dig!

Hallå?

Hallå?

- Är det någon där? - Det här är borgmästaren.

Jag pratar med borgmästaren!

Jag visste att det fanns liv på sandkornet.

Vilket sandkorn?

Hur ska jag förklara det här, du levet i ett sandkorn.

Du store röst från röret, jag bor i Vemdalen.

- Då är Vemdalen ett sandkorn. - Okej, vem är det som luras?

- Är det Bert? - Nej, Horton. Jag är en elefant.

Falskat namn. Var är du.

Från ditt håll måste jag vara i himlen. Jag är storjämfört med dig.

Jag har gått ner i vikt, jag simmar. Hela din värld-