Ricky Gervais: SuperNature

EN KOMEDISPECIAL FRÅN NETFLIX

God afton, mina damer och herrar.

Välkomna upp på scenen en man som faktiskt inte behöver hålla på så här:

Ricky Gervais.

Hej.

Hejsan! Tack.

Tyst nu, tack så mycket. Tyst.

Nej, tyst.

Tack, men håll för fan käft.

Inget jäkla ylande, bara skratta.

Nej, men tack. Tyst. Lugna ner er.

Tyst!

Jag filmar det här. Käften, era as!

Tack så mycket.

Välkomna till min show. Fast det är ingen show, inga dansare eller jonglörer.

Det är bara en snubbe som snackar, och det är ju det ståuppkomik är:

En snubbe som snackar. Sexist.

"Alla kvinnliga komiker, då?" Som…

Nej! Okej, nej, nej, nej.

Glöm sånt - det var ironi, okej?

Det blir en del sånt under kvällen, försök upptäcka det.

Det är när jag säger nåt jag inte menar för att få komisk effekt.

Och ni skrattar åt fel grej, för ni vet vad rätt grej är. Satir om åsikter.

Som mitt första skämt, sexistböset om att kvinnor inte är roliga.

Det finns ju massor av roliga kvinnor, som…

Japp, igen! Snyggt prickat.

Nej, men det gör det ju. Dame Edna Everage.

Eddie Izzard.

Hon är ju lysande, visst?

Hon är inte bara en fin komedienn utan också en fin skådespelerska, visst?

Hon var lysande i den där filmen som den där mannen.

Fint att vara tillbaka. Jag blev kär i ståupp igen på förra turnén, Humanity.

Arenor världen över. Netflix köpte filmen för en rekordsumma.

Årets mest sedda specialare. "Alla älskar mig nu", tänkte jag.

Sen kom den här tweeten. En äkta tweet.

"Kallar du dig komiker?" Det vet han att jag gör.

Ordet står ju i min beskrivning.

"Kallar du dig komiker? Du är ju lika rolig som"…

Här väntade jag mig nåt dräpande som "Miranda", eller…

Kom igen! Kom igen, inte…

Jag skojar.

"Kallar du dig komiker? Du är ju lika rolig som en fis på en bebis begravning."

Han försökte såra mig.

Men han begick misstaget att välja nåt som vore skitkul!

Som om det skulle… En fis på en bebis begravning?

Stor, ekande kyrka.

Alla snyftar tyst.

Yttepyttig kista, yttepyttig.

Och nån fjärtar?

Man skulle skratta. Till och med om det var ens bebis. Nej…

På begravningen har den varit död i en vecka, ju.

Man lär behöva ett skratt. Särskilt som pappa.

Mammor har väl fortfarande svårt att "se det roliga i det hela".

Kvinnor!

Inte alla kvinnor. Jag tänker på gammaldags kvinnor, herregud!

Ni vet, de med livmoder.

Jäkla dinosaurier.

Jag älskar de nya kvinnorna. Visst är de härliga?

De nya vi sett på sistone.

De med skägg och kuk.

De är guld, jag gillar dem.

Nej, de gammaldags, de klagar: "De vill använda våra toaletter!"

"Varför inte?" "De är för damer!"

"De är ju damer, kolla in deras pronomen!"

"Vad gör att personen inte är en dam?" "Jo, hans penis."

"Hennes penis, trångsynta jävel!"

"Tänk om han våldtar mig?"

"Tänk om hon våldtar dig!"

"Jävla TERF-hora!"

Men tweeten summerar väl komedi rätt bra? Hur subjektivt det är. En kan gapskratta,

en annan ser ingen humor alls.

Säger nån till mig att en annan komiker inte är rolig

säger jag även om jag håller med: "Säg att du inte tycker att de är roliga."

Det är hemskt när folk kallar skämt kränkande. "Nej, du kränks av det."

Det handlar om känslor som är personliga, och det finns genrer, och humor utvecklas.

Det finns en ny genre nu som kallas "woke-humor".

Det är väldigt progressivt.

Det finns klubbar där komiker skriver avtal

om att inte säga nåt omtvistat eller nåt som kan kränka nån.

En trygg plats för publiken. "Woke-humor".

Jag testade att se lite sånt

och insåg att jag hellre ser Louis CK runka.

Honom kan man inte nämna. Canceled. Det duger inte att be om ursäkt och gå vidare.

Som stackars Kevin Hart som fick jobbet som Oscars-värd.

Han twittrade: "En dröm jag haft i hela mitt liv."

Sen hittade nån tio år gamla tweetar.

Visst, det var barnsliga och sunkigt homofoba tweetar.

Det var om hans son. "Min son gör si och så, hoppas han inte är gay."

Jättelikt bakslag, och han sa: "Jag är inte homofob, förlåt."

Han raderade dem: "Hemskt ledsen."

Tio år senare hittar nån en skärmbild och säger: "Kolla vad han gjorde."

Och Oscars sa: "Be om ursäkt igen."

Han sa: "Det har jag ju gjort."

Och han har rätt. Betyder det inget att man ber om ursäkt och lär sig

kan han lika gärna twittra om det. Så hanterar i all fall jag skit.

Men firar man att nån får cancel-klubban för nåt de sa för tio år sen

säkrar man ju bara att man själv får smaka klubban för nåt man sa i dag.

Man kan inte veta vad som anses kränkande i framtiden, vilken grupp som dominerar.

Det värsta man kan säga i dag, stängt Twitter-konto, dödshot kommer,

det värsta man kan säga i dag är: "Kvinnor har inte penisar."

Och…det lyckades ingen förutse.

Det finns inga tio år gamla tweetar där nån skrev "kvinnor har inte penisar".

Varför? Vi trodde fan inte att det behövde sägas!

Liam Neeson? Oj. Det var nära cancel där.

Liam Neeson. Alltså, jag vet inte varför han berättade det där.

Men det gjorde han, för en journalist.

Och han sa: "Det var 30 år sen.

Min vän kom hem och hade blivit våldtagen."

Och…det var inte det roliga.

Han sa: "Hon hade blivit våldtagen.

Av en svart kille, så jag tog min batong och drog ut på jakt efter en svart man.

Inget hände, jag skärpte mig."

Men det underliga i den storyn är ju: Vem har en batong?

Det stod och vägde, premiären ställdes in på grund av reaktionerna.

Och jag fattar: Folk kan inte skilja konstformen från artistens privatliv.

Jag känner Liam, han är en fin kille. Absolut inte rasist, men när det där hände

tänkte till och med jag: "Kan jag nånsin skratta åt Schindler's List igen?

Jag roas så klart fortfarande av den.

Men nu är det så mycket ilska, och den tas på allvar!

Komiker på fin-universiteten skriver i fin-tidningar om komedins lagar.

Och de skriver grejer som: "Komedi ska slå uppåt, aldrig nedåt."

Ibland måste man slå nedåt, som när man spöar en handikappad unge.

Slår man uppåt missar man fanskapet. Då vinner han.

Jag gillar skämtet, för det belyser skillnaden mellan metaforiska slag i skämt

och faktiska slag nedåt.

Men folk vill få oss att tro att ord faktiskt är våld.

Ni skrattade åt ett skämt om att spöa ett handikappat barn.

Ingen skadades. Men om jag hade släpat fram ett handikappat barn

och börjat spöa honom, så hade ni inte skrattat, va?

Så jag släppte den biten.

Men de godhetssignalerar, de försöker ta ner andra för att höja sin egen status.

Och de säger: "Nej, vi skyddar minoriteter."

De säger alltså att minoriteter inte har humor, och det är så nedlåtande!

Och jag fattar känslan att vara numerärt underlägsen.

Här i landet har vi bara 5 %svarta, 5 % asiater.

5 % LGBTQ, de är väldigt få.

Och jag är ju en vit, heterosexuell multimiljonär.

Det finns mindre än 1 % av oss.

Men…gnäller jag? Nej! Skulle jag…

Jag bryr mig inte, jag kämpar på. "Kom igen, Rick!

Kämpa på!" Jag är som Rosa Parks, är ni med?

Fast jag stred för att aldrig behöva sitta på bussen.

Folk klagar på grejer de inte behöver se. Det påverkar inte dem.

Men alla har så klart rätt att ta illa upp och klaga,

men de måste inse att vi inte försöker att kränka, det är inte vårt mål. Vi vill roa.

Vi vill att ni ska trivas. Så här är det:

Om jag riffar på nåt, säger nåt så fruktansvärt stötande

att ni aldrig hört nåt liknande, det är helt av banan, ställ inte till en scen.

Gå till biljettluckan och fyll i en klagomålsblankett,

så tar jag dem med mig och skiter på dem.

Det är komedins regler.

"SuperNature", varför valde jag det namnet? Jo, av två skäl:

Ett: Jag vill avslöja "det övernaturliga", jag tror inte på nåt övernaturligt.

Allt som existerar ingår per definition i naturen

och kan förklaras, om inte nu så senare.

Och så "SuperNature" för att naturen är super som den är.

Tänk att vi ens är här och diskuterar saken.

Vi är den enda art som låter universum förstå sig självt.

Chansen att du ska vara du och existera nu,

chansen att den spermien ska träffa det ägget är 400 biljoner mot 1.

Jag ser livet som en semester.

I 13,5 miljarder år existerar vi inte, sen får vi 80 år, 90 om vi har tur.

Så dör vi och existerar aldrig mer, och det blir en del kränkta av!

"Så kan du inte säga, allt kan inte vara en slump!

Det är för bra, nån måste ha skapat allt.

Jag är för unik, jag kan inte sluta finnas.

Jag får nytt liv, jag kommer till himlen.

Jag är med nära och kära eller återvänder som en ande bland er.

Eller reinkarneras, kommer tillbaka som nån annan."

Fast det är bara nån annan. Det är allt, du är inte inblandad.

Det är bara nån annan, okej?

Många tror på reinkarnation. Somliga säger sig minnas sina tidigare existenser.

Det finns en förening, i USA, så klart.

I Kalifornien, så klart.

Och de minns vilka de var i ett tidigare liv.

De var alltid nån rätt särskild i förra livet, men inte så värst i det nuvarande.

Jag såg en dokumentär om dem, och de har en årlig "kom som du var"-fest

där de klär sig som en historisk person de har varit.

Två Napoleon.

Så minst en av dem blåljuger.

Ingen reinkarnation. Inga spöken.

Har ni sett spökjägar-programmen? Jösses, det finns hundratals.

De går år efter år. Kändis-spökjägare.

Världen över, tusentals och åter tusentals timmar av film,

utan att se ett enda jäkla spöke!

Det är bara: "Vad var det?! Å, det vara bara… Nej, inte ett…"

"Hörde du det där?! Å, var det bara du? Nehej.

Tänk om naturprogram var så!

Tänk er att se David Attenborough i alla år:

"Här, på Kilimanjaro, ser vi… Å, nej, det var inte…"

"Vid Limpopos stränder syns den gäckande… Nehej, inte det."

Man skulle sluta se karln!

De har inte sett några spöken.

Men peddo-jägarprogrammen…

De brukar ha några i filmteamet, ifall.

Särskilt om det är ett BBC-program. Lägg av!

Jag tror inte på reinkarnation, spöken, himlen.

Folk frågar ut mig på Twitter när de insett att jag är ateist.

"Tror du inte på Gud alls?" "Nej."

"Ber du?" "Nej."