Expedition Amelia

Man får sällan chansen att göra århundradets fynd.

Än mindre två.

Men det är vad Bob Ballard från National Geographic tänker göra.

Mannen som upptäckte Titanic

har siktet inställt på ett annat av världens mest kända mysterier.

Historien förtjänar att berättas.

Den är sorglig men bra.

Historien börjar den 2 juli, 1937.

Kustbevakningens fartyg Itasca har ankrat utanför Howland Island,

en prick i Stilla havet mellan Nya Guinea och Hawaii.

När som helst ska världens mest beundrade flygare,

som har flugit mer än halvvägs runt jorden, komma fram ur molnen

och landa på den specialbyggda landningsbanan.

Sjömännen ska guida henne in och bevittna en historisk händelse.

Men än så länge syns hon inte till.

Under natten har de uppfattat delar av hennes radiosignaler.

Fortsätt på 7500.

Men inget tyder på att hon har hört deras svar.

De var nervösa. Skräckslagna för att de hörde henne,

men att hon kunde inte höra dem.

- KHAQQ. - Då, klockan 07.42...

Vi är nog nära, men kan inte se er. Vi har ont om bränsle.

Vi har inte nått er med radion. Vi flyger på 1 000 fots höjd.

Radiosignalen är stark och de tror att planet är ovanför dem.

Men ännu än timme går och himlen förblir tom.

Klockan 08.43.

Vi är på linje 157-337. Vi cirklar men hör er inte.

Vi repeterar på 6210 kilohertz.

Vänta.

"Vänta".

Det sista ordet från Amelia Earhart.

I över 80 år har världen väntat.

På ett svar om vad som hände henne

och hennes navigatör Fred Noonan den dagen.

Plötsligt är hela landet besatt. Var är hon?

De lyssnar på radio.

Hon är försvunnen.

Det är 1900-talets största mysterium, fortfarande olöst.

Försvinnandet har gett upphov till teorier och expeditioner

som alla söker sanningen om vad som hände denna spännande

och inspirerande unga kvinna från Kansas.

Vi har sett intima detaljer om hennes liv,

men känner henne ändå inte.

Intresset är stort för försvinnandet och vad som hände.

Men för mig är det största mysteriet vem hon var.

Hon var inspirerande.

Men 80 år senare är hon på vissa sätt mer levande

än hon var före kraschen.

Hon var fantastisk.

Hon var långt före sin tid och mötte världen som kvinna.

Och hon gjorde det bra. En bra kansasbo.

Nu lägger Ballard, ännu en kansasbo, ännu ett kapitel till historien.

Wow! Det är större än jag trodde.

I en hangar i Amelias hemstad Atchison

tittar han på en Lockheed Electra 10E,

som är det flygplan som Amelia flög.

De här är nog de största exemplar som klarat sig,

dessa två stora Pratt Whitney-motorer.

Frågan är... Här kan nog roboten få grepp.

Bob är säker på att motorerna ligger på Stilla havets botten.

Han tror att han vet var.

Uppfattat.

Han inleder sin kanske mest ambitiösa expedition någonsin.

Vi är redo att starta.

Samtidigt bringar han nytt ljus över en intressant person.

I flyg nummer sex finns den världsberömda Amelia Earhart.

Den är klar för avfärd.

Det finns. Det är inte Lochness-odjuret eller Bigfoot.

Planet finns, så man kan hitta det.

Uppfattat.

Även innan hon försvann i juli 1937

hörde Amelia Earhart till världens kändaste personer.

I åratal tänjde hon på människans gränser,

slog dussintalet rekord i luften

och undanröjde hinder för kvinnor på marken.

Jag hoppas att män och kvinnor kan vara jämbördiga

i allt de vill göra.

Nu ska hon tänja på gränserna så mycket det går.

Hon var mycket ung, fortfarande i 30-årsåldern

och på väg mot 40.

Hon var på toppen när det gällde träning och kunskap.

Hon ville göra det mest spännande hon kunde tänka sig.

Det var nog därför hon valde att flyga runt jorden.

Man hade flugit runt jorden förut, men på norra halvklotet,

en sträcka på 2 400 mil.

Amelia siktar på en dubbelt så lång sträcka.

Jag tänker mig en sträcka på cirka 3 900 mil.

Det det blir den första flygningen som närmar sig ekvatorn.

Det skulle vara en otrolig bedrift 1937, oavsett kön.

De hade nog aldrig sett en kvinna som var djärv

och levde i männens värld.

Vi talar om mekaniker, flygplan och mod.

Att göra saker som ingen hade gjort förut.

Amelia lyfter från Kalifornien i mars, 1937.

Över San Fransiscobukten och de kända broarna flyger Amelia.

Nästa anhalt är Hawaii, sen runt jorden in i historien.

Hon förväntas klara 3 900 mil runt ekvatorn lika enkelt.

I bra väder seglar expeditionsfartyget Nautilus iväg

från Apia Samoa, mot platsen för Amelias sista dagar.

Bob Ballard styr mot en prick i det stora Stilla havet.

Ett team med ingenjörer, oceanografer, geologer och arkeologer

tror på teorin att Amelia landade på en liten atoll, Nikumaroro.

Det finns många teorier.

Att hon togs som fånge av japanerna. Att hon vände och åkte tillbaka.

Men bara två är trovärdiga.

Att hon störtade i havet och sjönk är den officiella förklaringen.

Det var marinens slutsats när hon försvann 1937.

Det är mycket möjligt. Området består mest av vatten.

Men teorin är svår att utforska.

Det här havet täcker en tredjedel av jordytan.

Djupet är i genomsnitt 4 500 meter.

Lycka till! Det klarar vi inte.

Istället följer Bob spår upptäckta av

International Group for Historic Aircraft Recovery - TIGHAR,

som utmanar den officiella uppfattningen

och begränsar sökandet till ett mindre område - Nikumaroro.

Ric Gillespie är chef för TIGHAR.

Jag godtog det som accepterades

som den officiella förklaringen.

Tills jag såg bevis på att nåt annat hade hänt.

Sen sa jag: "Det här ska vi undersöka."

TIGHAR har nu undersökt Nikumaroro i 30 år.

Man påbörjar en resa och vet inte var den ska sluta.

Än så länge har de inte funnit bevis för att Amelia landade på ön.

Men ledtrådarna är frestande nog för att Bob ska ge sig ut.

Jag gillar teorin.

Och han har hittat det omöjliga förut,

från Titanic i Atlanten

till JFK:s PT-109 här i Stilla havet.

I min bransch är det här ett Mount Everest, liksom Titanic var.

Bismarck var ett Mount Everest. Jag gillar utmaningar.

Det här är nog min svåraste någonsin.

Jag satsar allt.

Även Amelia satsar allt när hon flyger västerut över Stilla havet.

Hon flyger med navigatörerna Fred Noonan, Harry Manning

och teknikern Paul Mantz.

Efter 16 timmar landar hon i Honolulu,

precis på planerad tid och plats.

"En smidig flygning" skriver Amelia i loggboken.

Men nästa etapp blir inte lika enkel.

Efter bara 10 sekunder avbryts flygningen.

Flygmaskinen störtade på nosen och en vinge när den lyfte,

fulltankad med bränsle.

Electra har stora skador och landningsstället står på banan.

Nu ska det repareras.

Det tar tre månader att reparera planet.

Olycksbådande förändringar krävs.

Mannen som kan hantera Amelias moderna navigationsradio,

Harry Manning, kan inte fortsätta.

När hon äntligen lyfter igen, den 20 maj, 1937,

ändras vindarna efter årstiden.

Hon måste flyga runt jorden åt det andra hållet.

Istället för att flyga västerut, måste hon flyga österut.

Resans farligaste del, att korsa 400 mil av hav,

och hitta Howland Island kommer nu sist.

Efter två dagar

närmar sig Ballard de vatten där man tror att Amelia försvann.

Han råkade göra resan

med en kompassriktning på 337 grader nordost.

Samma bäring som Amelia uppgav.

Vi är på linje 157-337.

Ironiskt nog har vi samma bäring.

Vår bäring är 337 och hon kom från andra hållet.

Ja. 157.

Där är det.

Nautilusteamet navigerar med satellit.

1937 hade inte navigatören Fred Noonan den lyxen.

När han korsar stora hav utan synliga landmärken,

måste han lita till "död räkning".

Han måste hålla koll på vindhastighet och kompassriktning.

Under natten kan han ta hjälp av stjärnorna

för att få en position och peka ut vägen.

Om omständigheterna tillåter det.

Mycket tyder på att det under den natten var mulet

och det hindrade Fred från att kunna observera stjärnorna.

Utan stjärnor skulle Fred vänta på nästa chans, som man gör nu.

Han skulle mäta solens vinkel med en modifierad sjömans-sextant.

Han skulle notera tiden och räkna ut positionen.

I detta fall en uppskattning av longitud, inte latitud.

Noonan vet att han är nånstans på linjen

och den linjen är 90 grader från solen som stiger upp vid 67 grader.

Linjen går 337 grader hitåt och 157 grader ditåt.

Jag vet inte om jag är här uppe eller här nere, men är på linjen.

Genom vindhastigheten kan Fred avgöra när nord-sydlinjerna

går genom Howland och sända en ETA.

Men när planet flyger österut utan latitud

vet han inte var han är på den linjen.

Medan Itasca väntar på deras ankomst

blir det uppenbart att de inte är där de borde.

Vi måste vara hos er, men ser er inte.

De ska hitta Howland med ny radiopejlings- utrustning när de är nära nog.

Men varken Fred eller Amelia var så bekanta med den.

Harry Manning, som behärskade den, drog sig ut efter Hawaii.

Pejlingsutrustningen hjälper dem inte. Allt hänger på Fred.

Fred säger: "Okej. Det är antingen hitåt eller ditåt."

Radiosändningarna tyder på att de provar åt båda hållen.

Som Earhart sa: Vi flyger längs linjen, norrut och söderut.

Ditåt finns inget före Sibirien.

Men följer man 337-157-linjen några hundra kilometer åt andra hållet,

sydost om Howland, finns nåt.