A River Runs Through It

För länge sedan, då jag var ung, sa min far:

"Norman, du gillar att skriva historier." Och jag svarade "ja".

Då sa han: "En dag då du är redo, kan du skriva familjens historia."

"Först då förstår du vad som hände och varför."

I vår familj fanns ingen gräns mellan religion och flugfiske.

Vi bodde i Missoula, vid fina öringfloder.

Ännu kom indianer från vildmarken för att gå på barer och bordeller.

Far var presbyteriansk pastor. Och flugfiskare.

Visserligen var en dag i veckan vigd åt religionen

men även då talade han om att apostlarna varit fiskare.

Min lillebror Paul och jag fick då anta

att i Galiléen gällde flugfiske och för Johannes, torrflugfiske.

De fattiga som är utan Kristus är de mest bedrövliga.

Men fattiga som har Kristus är prinsar och kungar på jorden.

Vi gick promenader med honom mellan gudstjänsterna.

Oftast längs Big Blackfoot, som vi såg som vår familjeflod.

Där fann hans själ vederkvickelse och fantasin tog flykt.

För en halv miljard år sedan regnade det på leran, som blev till sten.

Men redan innan det, under stenarna

fanns Guds ord. Hör själv!

Om vi lyssnade noga, hela livet, kunde vi kanske höra de orden.

Men vi fick nog lika många lektioner i flugfiske

som i alla andra andliga ting.

Som presbyterian trodde far att människan var kaotisk av naturen.

Styrka och skönhet kunde bara fås genom att finna Guds rytmer.

För honom kom allt gott, öring liksom evig frälsning, genom nåd.

Och nåd fås genom konstfärdighet, något som inte är lättköpt.

Min bror och jag lärde oss kasta presbyterianskt: efter metronom.

Han började alltid med samma lektion:

Flugkast är en konst som utövas i fyrtakt

mellan klockan tio och två.

Han lät inte okunniga vanära fisken genom att fånga den.

Det var likadant med skolutbildningen.

Varje vardag gick jag i fars skola medan han skrev predikan.

Han lärde mig läsa och skriva och, som skotte, att snåla på orden.

Hälften så långt!

Mina kamrater gick i vanlig skola

medan jag var hemma och lärde mig skrivandets konst.

En gång till. Hälften så långt.

Bra! Nu kan du kasta det.

Norman! Vänta på din bror!

Men min fars system hade jämvikt.

Varje eftermiddag släpptes jag lös till kvällsmaten

för att på egen hand lära mig naturens gudomliga ordning.

Ingen skola kunde vara bättre än min ungdoms Montana.

Det var en daggfrisk värld.

Mer full av under och möjligheter än någon jag känt sen dess.

Öppna dörren, för helvete! Vad fan håller ni på med?

Men världen är hård. Även som barn insåg vi det... och beundrade det.

Och naturligtvis måste vi pröva.

Jag visste att jag var tuff, mitt blod hade spillts i strid.

Paul var annorlunda. Hans tuffhet kom inifrån.

Han bara visste att han var tuffast.

Vi tackar inte för maten förrän tallriken är tom.

Människan har ätit Guds havre i tusen år.

Det anstår inte en åttaårig pojke att ändra på det.

Då ber vi.

O Gud, som är full av förlåtelse

give att vi må hålla fast vid det goda vi får av Dig.

Och att när vi syndar, må vår ånger upplyfta oss i Din nåd. Amen.

- Vad ska du bli när du blir stor? - Predikant, tror jag.

- Eller proffsboxare. - Kan du slå Jack Johnson, tro?

Det tror jag att du kan. Det kan jag slå vad om!

- Vad ska du bli? - Proffsflugfiskare.

- Det finns ju inte. - Gör det inte?

- Då tror jag att jag blir boxare. - Inte predikant?

1917 kom första världskriget till Missoula.

Det kräv de alla dugliga timmerkarlar

och överlämnade skogen åt gubbar och pojkar.

16 år gammal gjorde jag min plikt, och började jobba i skogen.

Det var ett liv av timmer, slit och karlar sega som yxskaft.

Och fler berg åt alla håll än jag nånsin mer skulle få se.

Paul tog jobb som livräddare. Om dagarna ögnade han flickor

och om kvällarna ägnade han sig åt sitt andra mål i livet: fiske.

Vet ni hur en skogsbrand låter när den rusar fram?

Jag har en idé om hur vi kan gå till historien.

- Vi tar en båt och åker utför forsen - Det går inte!

Man kan försöka. Dör man, så begravs man som hjälte.

Vi skulle bli kungar av Missoula.

Ni skulle komma i tidningen. Jag gör det!

- Vi gör det. - Jag är med!

Vems idé var det här, egentligen?!

Jesus, Maria och Jose f...

Vi går uppströms en bit!

Vänd den!

Hoppa i!

- Kom igen! Vi ryms alla. - Nähä, du.

- Då blir det jag, Norm och Chub. - Jösses, Pauley...

Då så. Då blir det bara bröderna Maclean.

Var försiktiga!

Håll er ifrån stranden.

Vi ses, killar!

Maclean!

Pauley!

Är ni oskadda?

- Predikanten, gick det bra? - Jadå!

I dag ska ni till kyrkan och be om förlåtelse!

Mor var ifrån sig av oro. Tänkte ni på henne?

Mrs Campbell ringde.

- Vem gav er båten? - Vi lånade den.

Lånade?

Pojkar, vad har ni gjort?

Ni ska arbeta av vartenda cent den är värd.

Jag gör det, far. Det var min idé.

Vad äter du? Vet du vad du behöver där?

- Skinka, ost, sardiner... mums! - Jag gillar inte sardiner.

Vilka kompisar! De säger säkert att det var hela gänget som gjorde det!

- Jag borde skriva om det! - Jag vill inte ha sardiner.

Du kan få in det i skoltidningen.

Och Chub: "Jösses, Pauley." Snacka om idiot!

Jag vill inte ha några jävla sardiner!

Nej! Sluta!

- Du slog henne, din jävel! - Du slog ned henne!

Jag halkade!

Jag halkade, bara.

Vi slogs aldrig mer. Vi undrade kanske vem som var starkast

men om pojkars frågor inte får svar i rätt tid, tas de inte upp.

Så vi återgick till att vara vänliga mot varann.

Då fick jag se något märkvärdigt.

För första gången bröt Paul mot fars råd, i en helt egen rytm.

De är utsökta, båda två.

Herren har välsignat oss alla i dag.

Han har bara varit särskilt god mot mig!

Vid årets slut kom jag in på Dartmouth College.

Far hade sagt att jag fick gå vilket college jag ville.

Han tjänade bara 1800 om året, hans erbjudande betydde mycket.

- Gör ditt bästa nu. - Det ska jag.

Norman!

Hösten 1919 steg jag alltså på tåget

för att resa 500 mil österut mot det okända.

För en prästson från Montana var Dartmouth en uppenbarelse

av en värld jag hittills bara fantiserat om.

Som kandidat fick jag upplysa nykomlingar om romantikens poesi.

Jag visste det inte då, men det passade mig att undervisa.

Men oftast lärde jag dem poker på Front Street-manér.

Jag var på Dartmouth i sex år, nästan aldrig hemma på hela tiden.

Paul läste där hemma, ovillig att lämna den fisk han inte tagit.

Efter examen fick han jobb på en tidning i Helena och flyttade dit.

Hans band till familjen blev lika svaga som mina.

Det var först på våren 1926 som jag äntligen kom hem.

Vi äter om en halvtimme, så du hinner bada.

Ser jag mager ut, mor?

Ser jag gammal ut, Norman?

Nej. Du ser ut som...

Om bara Paul också var här i kväll! Han jobbar sent.

Norman? Vill du komma in hit.

Det är synd att inte Paul kommer. Så är det att vara journalist.

- Du vet ju hur Paul gillar att... - Jadå.

Jag hör också att han...

Jag får ju höra allt. Det ser min församling till!

Alla härifrån till Helena känner till varje detalj i din utbildning.

Det är en bedrift. Hur har du tänkt använda den?

Jag tänkte jobba i skogen.

- Som yrke? - Nej.

Bara över sommaren.

Som ett avbrott? En bra idé! Kroppsarbete ger tanken näring.

- Och efteråt? - Jag har inte bestämt mig.

Du har haft sex år på dig att bestämma dig.

Har du tänkt ta en högre examen?

- Juridik? Medicin? - Nej.

Prästerskapet?

Jag har sökt lärarjobb på college- nivå, men har inte hört något ännu.

Nej, det är för tidigt ännu.

- Men du har redan undervisat? - Ja.

Och tyckte att det var givande?

Känner du att detta är ditt kall?

Mitt kall?

Maten är klar!

- Pissade de på sig? - Ja, det gjorde de!

Paul Maclean?

"Inga pauser", enligt reglerna. Stackarna får bara pissa på sig.

- Och den avlidne... - George Masterson.

Hon är 23 år och välsvarvad. Jag intervjuar den sörjande änkan!

- Det är jag som är chef här! - För all del, chefen.

Bror!

Se på dig!

Detta är min storebror. Professorn.

- Tack för att du kom i går. - Ledsen för det! Jag ville komma.

Jag ville höra gubben säga: "Norman, kom in hit ett tag."

Jösses. Professorn!

Det måste firas!

För tidigt för mig.

- Du har blivit mes där borta österut. - Säger du det?

- Har du fiskat mycket där borta? - Inte alls.

Inte alls? Vad sägs, då? Big Blackfoot!

- Är du klar? - Ja.

Ta hålan här, du. Den är bra.

För trångt. Försök med rullkast!

Fisken står längre ut. Bara lite längre ut.

Kasta ut linan i strömmen, då kommer du längre ut.

Du är bara lite otränad.

Han kallade det "skuggkast", med linan lågt över vattnet, länge

för att få regnbågen att visa sig.

Då insåg jag att min bror blivit konstnär medan jag varit borta.

En dag kom min tränare och sa: "Vill du träffa John L. Sullivan?"

Den siste mästaren utan handskar!

Då visste jag att jag var hemma. Där på trappan till biblioteket

berättade jag för samma pojkar som suttit där hundra gånger förr.

Under min bortovaro hade de blivit män.

Världen är full av skitstövlar!