Men

-God dag. Mrs Marlowe, ja? -Harper, ja.

-Underbart. Geoffrey. -Hej.

-Stig in. -Tack.

-Var det en helvetisk åktur? -Nej, nej, inte alls.

Bra. M4:an kan vara gräslig.

"M4 gör oss yra." Det brukade vi säga.

Det är ett vackert hus.

Ja, delvis nästan 500 år gammalt.

Vilken tanke, va?

Shakespeare.

Eller före.

Du måste ha väskor.

-Ursäkta? -Du måste ha väskor.

Skuffen? Ska jag ta in dem?

-Jag kan hjälpa till. -Nej, nej, nej. Absolut inte.

Känn dig som hemma. Tevattnet är klart. Köket är där.

Te i skafferiet, mjölk i kylen. Där man väntar sig att hitta det.

-Jättebra. -Jag är strax tillbaka.

-Jävlar...! -Kan jag hjälpa till?

Nej, nej. Nej, nej. Inga problem.

Kors, jag blev svettig.

Jag borde ha låtit dig hjälpa till.

Fast du behöver väl allting. Du har hyrt huset i två veckor?

Du hittade teet. Lysande.

-Äpple från trädgården? -Ja. Det var jättegott.

Du pallade, va? Nej, nej, nej. Får man inte göra.

-Förbjuden frukt. -Gud, förlåt, jag...jag...

Jag skämtar.

Ta så många du vill. Gör chutney.

De bara faller ner och ruttnar. Sen kryllar det av getingar här.

-Ska jag visa dig runt? -Japp.

Låt oss börja med bottenvåningen.

Vardagsrum.

Inte den bästa mottagningen i teven.

Lite svajigt när det regnar. Jag vet inte varför.

Öppna spisen är klar att använda.

Och om du får slut på ved så finns det massor i skjulet.

Vi fortsätter in i pianorummet.

Spelar du piano?

Nej.

Inte jag heller.

Låt mig nu visa matsalen. Bra för en brakmiddag med söndagsstek.

Kapprum. Rockar, paraplyer, gummistövlar...

Men försök så klart att inte dra in lera i huset.

Ovanvåningen. Upp för den rangliga trappan.

Lite knagglig, men lugn bara.

Rena handdukar, gott om tvål.

Och ett fint och stort badkar att ligga i efter en lång vandring.

Det enda... Förlåt, måste säga det.

Damer, tänk på vad ni spolar ner.

-Visst. Ja. -Septiktanken klarar det inte.

Nåväl, nog om det.

-Slutligen...det stora sovrummet. -Wow.

Ja, underbar utsikt, inte sant?

Ser du kyrktornet över träden?

Det är byn. Ett stenkast.

Urtrevlig pub, om du är intresserad.

Tio minuters gångväg dit, trettio minuters gångväg hem.

Rena lakan och så vidare. Och...

-Ska bara du bo här, eller...? -Ja, det är bara jag.

Var är maken?

-Ursäkta? -Mrs Marlowe, va?

Ja... Nej. Nej, det är det inte. Jag har inte bytt än, mitt "mrs".

Eller efternamnet.

-Bravo, Geoffrey...! -Nej. Snälla du, det är okej.

Wifi-lösenord och annat hokuspokus finns i välkomstpaketet på flygeln.

Nyckeln. Nyckeln till slottet. Det finns bara en.

Oroa dig inte om du tappar den. Man behöver inte låsa här ute.

Återigen tack. Huset är förtjusande.

-Det är exakt som jag hoppades. -Då ska jag lämna dig ifred.

Om du behöver mig så har du mitt nummer.

Och jag bor bara en bit ner på vägen. Huset med "varning för hunden"-skylt.

Fast gammeltösen dog för fem år sen och gjorde aldrig en fluga förnär.

Återigen tack.

Hej då!

Jag tror att jag kan ha unnat mig en liten smula för mycket.

-Nej, det är jättefint. -Ja, ja, ja. Det är det.

-Det är drömlantstället. -Kan du gå runt? Jag vill se hela.

Kan jag göra det sen? Jag avslutade nyss rundturen med ägaren - Geoffrey.

-Han var en lustig prick. -Fortsätt.

Han var en väldigt, väldigt specifik typ.

Väldigt...väldigt lantlig.

-Så ni ska jaga ripa i morgon? -Perfekt.

-Han frågade faktiskt om James. -Vad då, frågade om James? Hur?

Jag bokade som "mrs Marlowe".

Det var skumt att jag gjorde det. På ren automatik, antar jag.

-Vad berättade du för honom då? -Jag berättade inget för honom.

Jag antydde att jag var skild.

-Harper... -Sluta, jag vet vad du ska säga.

Jag menar, jag vet inte, men...

Såna här saker kommer att hända om och om igen.

På ett sätt kommer det att hända hela mitt liv, så...

-Jag måste vänja mig vid det. -Okej.

Men du visste inte vad jag skulle säga. Jag skulle säga:

Visste du att elefanten är det enda djuret som inte kan hoppa?

Bara ett intressant faktum.

-Det är väldigt intressant. -Ja. Och det är...

...så elefantdressyr blev aldrig en populär sport.

-Förlåt. Lamt. -Nej, nej, förlåt. Signalen försvann.

Så jävla typiskt. När jag var hysteriskt rolig.

-Vi hörs sen då. -Ja, absolut.

Okej. Älskar dig. Hej då.

Du skiljer dig inte från mig.

Du skiljer dig från hur jag har varit det senaste året.

-Men när jag väl... -James.

Vi avgav löften, Harper. I en kyrka.

Vad lovade vi? Om jag får veta varför du gifte dig med mig-

-kan jag dra ifrån det som är annorlunda med mig nu.

Snälla du.

Jag tar livet av mig.

Nej, du får inte säga såna saker.

-Du får inte säga så till mig. -Jag säger det.

Jag säger det för att du får leva med det.

På ditt samvete.

Nej. Nej. James, snälla...

Sluta säga "snälla", Harper!

Sluta vädja! Jag vädjar!

Jag gör det!

Jag är ledsen att du måste leva med min död på ditt samvete.

-Men det är sant. -Du kan inte ge mig det här.

-Det blir som om du dödat mig. -Du får inte säga så.

Nej, James. Nej, det blir som om du tog ditt liv.

Och det vore helt jävla outhärdligt. Det är absolut det sista jag vill.

Det är inte det sista, för du vill skiljas från mig.

-Du skiljs hellre än räddar mitt liv! -Det är så jävla galet!

Hur kan mitt liv vara värt så lite för dig?!

För att jag också har ett liv! Jag har ett jävla liv!

-Du hotar mig. -Jag hotar inte.

Det är inget hot. Det är en varning. Det är ett faktum.

Det knäcker mig. Men att hota mig för att jag inte ska skilja mig från dig-

är exakt varför vi måste skiljas.

Och jag ska skilja mig från dig. Okej? Det ska jag. Det ska jag.

För jag kan inte leva... Jag kan inte leva...

Fan.

Fan.

Hey. Ja, bra.

Jag går igenom siffrorna som du precis skickade.

Ändringarna, ja. Jag vill bara dubbelkolla några saker.

Jo, men vi kan inte erbjuda dem det. Våra marginaler försvinner.

Marginaler. Ja.

Okej. Ring leverantörerna och kolla. Hej då.

-Hey. -Nu kan vi ta rundturen du lovade.

-Nu? -Ja, det passar perfekt.

-För vem? -Kom igen, Harper!

Okej. Okej. Det här stället är rätt coolt.

Så, här är trädgården.

-Vinterträdgården. -Så himla fint.

Och...

-...köket. -Röda väggar. Det är modigt.

-Väldigt. -Det funkar.

-Shaker... Aga! -Jag vet!

Och vi förflyttar oss i sakta mak in i östra flygeln.

Märk väl den vackra patinan på naturstensgolvet.

-Låga ekbjälkar. -Så klart.

Och här har vi ett rejält tilltaget vardagsrum.

Öppen spis. Bekväma soffor.

-Och en miniflygel. -Wow. Spelar du piano?

-Det gör jag faktiskt. -Woaw, den tapeten. De fönstren.

Solbelyst vy. Och kolla utsikten mot...

Jag ringer upp dig.

Va?

999. Vilken tjänst behöver ni?

-Polisen. -Vad har inträffat?

Det är en inkräktare i min trädgård. En man.

Han har inga kläder på sig och jag tror att han kan stalka mig.

Kan ni ge mig er adress?

Det är en by. Cotson. C-O-T-S-O...

Hertfordshire?

-Ja. -Har huset några kännetecken?

Kännetecken...?

Min bil. Min bil står utanför. Det är en blå Ford Fiesta.

Registreringsnummer CK61 LZF.

Förklara vad som händer, snälla.

Kan du förklara vad som händer?

En polisbil har skickats. Stanna kvar på linjen.

-Jag stannar kvar på linjen. -Är du ensam i huset?

-Han försöker ta sig in. -Polisen är på väg.

Det finns en bil i ditt område. Den är hos dig snart.

Jag vet inte vad jag ska göra. Han skrämmer mig verkligen.

-Skrämmer jag dig? -Ja, det gör du.

Du skrämmer mig. Hur kan du inte förstå det?

Hur gör du dig själv till det jävla offret? Du skrämmer mig.

Jag vill inte att vi ska vara rädda för varandra.

-Menar du att jag vill det? -Nej, det menar jag inte.

Nähä. Vad står det här då?

Det står: "Han skrämmer mig verkligen."

-Vad har du sagt till subban Riley? -Inget.

-Lås upp den. Lås upp den. -Nej!

Vad försöker du dölja för mig?

Det är min telefon.

-Okej. Vi lyfter upp honom. -Kom då, min vän.

-Så ni vet inte vem han är? -Han hade inget leg på sig, så klart.

Han ser ut att ha sovit utomhus.

Jag såg honom i går.

Jag tror att han följde efter mig ur skogen.

-Vilken skog? -Gud, jag kan inte området.

Jag var ute och gick. Det var skogen på andra sidan fälten.

Cotsonskogen. Med gamla järnvägen. Det var nog där han sov.

Det måste ha varit jätteläskigt. Jag förstår det.

Men ärligt talat... Jag tror att han är ofarlig.