A Bronx Tale

- Har ni tonen? - Håll den nu.

Detta är Fordham i Bronx där jag bor. En värld för sig.

Det tar en kvart in till city men det kunde vara ljusår emellan.

Mount Carmels kyrkklockor ljuder över hela grannskapet.

Det var 1960 och det var doo wop som gällde.

Det tycktes stå ett gäng och sjunga i varje gathörn.

Vilka tider. Yankees mötte Pirates i baseboll.

Mickey Mantle var min idol. Pappa och jag såg Yankees vinna.

På Chez Bippy träffades killarna. Dem ska jag berätta mer om sen.

Där bor jag, på tredje våningen.

På 667 East 187th Street.

Min trappa.

Ljumma sommarkvällar hördes unga italienare uppvakta sina tjejer.

Marie!

Hoppa in i bilen för helvete!

- Hoppa in. - Låt mig vara!

- Du vet ju att jag gillar dig. - Skitsnack.

Hoppa in nu, för fan!

I gatlyktans sken hittade man kvarterets höjdare - Sonny.

Folk behandlade honom som en gud. I mina kvarter var han det.

Jag satt på trappan och iakttog honom dag och natt.

Men han såg aldrig åt mig. Tills en dag...

- Får vi plats? - Knappast.

- Hör ni... - Han kommer!

Min pappa - Lorenzo Anello.

Han körde buss på vår gata. Jag älskade att åka med honom.

Det där är jag, Calogero, nio år gammal.

Vi ses sen, pappa.

Gå upp nu.

Min mor Rosina. De träffades på en dans och har varit ihop sen dess.

- På Chez Bippy höll alla till. - Stick, vi är trötta på dig.

Tony "Toupee" stod som ägare till baren men det var Sonnys ställe.

Alla avskydde Tonys sång. På ren trots talade han aldrig-

- utan sjöng jämt. Han hade stans fulaste löshår, därav namnet.

Spelgalne Eddie "Mush" var världens största förlorare.

Allt han rörde vid gick åt pipan.

På galoppbanan rev de hans bongar redan i luckan.

Otur är den enda tur jag nånsin haft.

JoJo "Whale". Man gick inte bredvid honom utan bland honom.

Han blev fetare för varje timme.

Hans skugga lär ha mosat en hund.

Frankie "Coffeecake" med sitt sockerkaksporiga ansikte.

Han var otäck att titta på.

Tjänare, grabben.

Johnny "Whispers" var Sonnys högra hand.

Han var alltid så hemlighetsfull.

Danny "K.O." slog gärna ner folk. Bobby "Bars" satt jämt inne.

Med Sonnys killar jävlades man inte.

Vi har ju sagt åt dig att du inte får vara här!

Vänta bara tills jag berättar för pappa. Vad gjorde du där?

- Letade efter pappa. - Efter pappa? Jaså, du...

Jag måste till affärn. Du stannar här. Begrips?

Jag försökte ta efter Sonny men han lade aldrig märke till mig.

Sonny hade fem fingrar men han använde bara tre.

Upp med dig nu!

- Jag känner inte för biff. - Jaså, det gör du inte...

Vet du hur många turer jag måste köra för att vi ska kunna äta biff?

- Sju... jag har räknat. - Din far vill tala med dig.

- Mamma hittade dig på baren. - Jag var inte på baren.

- Säg sanningen. - Varför ljög du?

- Jag tog en chans. - Bra försök.

- Gör nåt, Lorenzo. - Baren ligger ju där den ligger.

- Hör nu vad pappa säger. - Tyst, du är inte tilltalad.

Ge mig tallriken.

Hör nu på mig. Håll dig borta från baren.

Du får bara sitta på trappan. När du blir stor förstår du varför.

- Jag går väl aldrig på baren. - Förbjuder mamma dig också?

- Vad ska jag ta mig till med honom? - Om jag det visste.

Jag skojade. Jag ska inte gå dit mer.

Titta, jag har två biljetter till Yankee Stadium.

- Bakom Mickey? - Bakom nummer 7, ja. Ät upp nu.

Det där är Phil, gatuförsäljaren. Han kallade alla för "Maria".

Vi gillade att reta honom.

"Slick" och "Crazy Mario "var mina vänner. Slick hade fett i håret-

och Mario var helt galen.

Jag ska nog spöa er, era förbannade små Marior!

Håll tassarna borta från frukten!

Jag ska nog ge er, alla tre!

Stick med er. Det här är ingen välgörenhetsinrättning!

Får ni ingen mat hemma?

Nu ligger Coffeecake risigt till igen.

- Han kommer att åka på spö. - Kolla nu. Vem är det här?

Jimmy Whispers.

Vänta...

Sonny.

Gör nån svår. Som Coffeecake.

- Det går inte. - Han är marig.

Håll en sil framför nyllet och kasta dynga genom den.

Fan också...

- Att niggrerna vågar sig hit. - De ska bara hem från skolan.

- Det har min pappa sagt. - Det är så det börjar, säger min.

Stick härifrån, jävla niggrer!

- Åk hem med er! - Tur för er att ni är på bussen!

Varför?

Du är i alla fall tuffast, Sonny.

Är du inte klok!

Jag ska nog ge dig, din jävel.

Jag ska slå ihjäl dig.

Kör undan bilen!

- Din puffra, Sonny. - Flytta bilen!

När Sonny såg på mig första gången liksom försvann hörseln.

Jag kunde bara se Sonny med vapnet i handen.

Men, pappa...

- Vad hände? - De bråkade om parkeringplatsen.

- Är du oskadd? - Nu går vi in.

- Det är ingen fara, mamma. - Jag blev så rädd.

De bråkade om en parkeringplats. Varför gjorde de det?

- De möttes vid fel tidpunkt bara. - Han kunde ju ha dött!

- Viktigast är att han klarade sig. - Hur kan man göra så där?

- Vem är det? - Polisen. Bor familjen Anello här?

- Vad gäller det? - Vi vill bara ställa några frågor.

- Om vad? - Öppna bara.

Assistent Belsik och assistent Vella. - God dag på er.

Vi vill fråga pojken ett par saker om skottlossningen här ute.

Den vet han ingenting om.

- Han såg alltihop sägs det. - Han vet ingenting.

Vi kan göra det lätt eller svårt. Vi kan åka ner till stationen...

- Han vet ingenting. - Jag vet allt.

Ungar inbillar sig en massa.

Vi vet att er son satt där nere. Kom nu så åker vi.

Så här vill vi att du ska göra.

Du och din pappa följer med oss. Där nere står några farbröder.

Du ska bara peka ut den du såg hålla vapnet. Det är allt.

Kan du göra det?

- Ja. - Bra, då går vi.

Följ med ner, mr Anello.

- Klarar han det här? - Visst. De är snart tillbaka.

Vänd er om.

Av med kepsarna.

Upp med huvudena. Titta rakt fram.

Är det han?

Han då? - Blicken rakt fram.

- Är det han? - Nej.

Blicken rakt fram. - Är det han?

- Svara. Är det han? - Nej.

Han då?

Svara.

Titta rakt fram.

Är det han?

Nej...

Titta hitåt.

Titta på mig!

- Var det han? - Nej.

Då så...

Var det han kanske?

Blicken rakt fram.

Han då, var det han?

Svara.

- Är ni nöjd nu? Han vet ingenting. - Ja, ja, er son vet ingenting.

- Han sa ju nej. - Gå härifrån nu.

Andas ut. Ni kan sticka nu.

- Nu lurade vi dem. - Ja, det gjorde vi.

Jag tjallade inte.

- Du tjallade inte. - Det var väl bra gjort?

Ja, du var god mot en dålig människa.

God mot en dålig människa. Jag fattade inte vad han menade.

Men tjallare var det värsta man kunde vara och jag tjallade inte.

Hör du...

Varför sa du att jag var god mot en dålig människa?

Det finns sånt man måste göra även om det inte är det rätta.

Förstår du?

Nej. Jag tyckte att jag gjorde rätt men nu vet jag inte längre.

Du gjorde rätt. Så småningom förstår du varför.

Vi älskar dig väldigt mycket.

I morgon åker du med mig i bussen.

City Island var pappas ändhållplats.

Att åka dit var som att åka på semester över dagen.

Pappa lyssnade på jazz och vi snackade baseboll.

- Får jag en glass? - När vi är klara ska du få glass.

- Vi kan väl ha frågesport? - Okej, i dag ska vi vara duktiga.

- Vem satte trippelrekord senast? - Mickey Mantle. Snitt: 353.

- Personbästa: 130. Home runs: 52. - Inte illa.

- Den bästa spelare som funnits. - Nej, det var Joe DiMaggio.

56 matcher på raken utan en miss.

- Det har ingen slagit. - Ingen. Varför var han så bra?

- Han var italienare. - Inte bara därför.

Han hade mer talang än nån annan.

- Har jag talang? - Hur mycket som helst.

- Kan jag bli basebollspelare? - Du kan bli precis vad du vill.

Det finns inget sorgligare än förspilld talang.

Använder man inte sin begåvning så händer det aldrig nånting.

Använder man den väl så kan man komma långt.

- Så är det. - Nu köper vi glass.

Får jag stänga dörrarna?

Akta skallen.

- Når du? - Ja.

Förspilld talang var nåt pappa ständigt återkom till.

Matchen börjar snart.

I publiken sitter 36 683 betalande för att se 1960 års finalmatch.

Och vilken match.

Skowron slår och når första bas för tolfte gången.

Vi ses.

Gå upp nu och titta på matchen.

Stanna inte ute.

Hej, Lorenzo. Kör, jag vill snacka med dig.

Din son är en bra grabb.

- Sonny uppskattar det ni gjorde. - Bra att allt ordnade sig.

Om du lämnar ut lotterinummer åt honom får du 150 dollar i veckan.

Hälsa och tacka men åker jag fast får jag sparken.

- Det är ingenting för mig. - 150 dollar och du tackar nej.