Pacíficum

I början var det mörkt, bara havet fanns.

I början fanns varken solen

månen eller människorna.

I början fanns varken djur eller växter.

Bara havet.

Havet var modern, som inte var någonting. Absolut ingenting.

Men hon var anden.

Hon var bara minne...och möjlighet.

Havet är kraften som formade planeten.

Det är allt livs moder.

Från den första bakterien till de mest komplicerade livsformerna.

Vi kommer alla från denna enorma marina moderkaka.

Och vi är ättlingar till samma varelser...

...som levde i urtidens vatten.

Vi delar alla samma genetiska kod.

Vattnet är planetens blod.

Utan vatten kan inget liv finnas.

OCUCAJEÖKNEN ICA, PERU

Det här månliknande landskapet där solen och vinden styr...

...är Ocucajeöknen vid kusten i södra Peru.

Det är svårt att tro i dag, men den var täckt av liv.

Och resterna av det livet

ligger kvar inbäddade i öknen.

PALEONTOLOG SPECIALISERAD PÅ RYGGRADSDJUR

För mig är den här öknen

en chans att förstå det förflutna.

I Ocucaje består högarna man ser inte alltid av sten.

När man kommer närmare ser man ryggkotor, revben, käkben, kranier.

Det här är ett valskelett som är ungefär tio miljoner år gammalt.

Valen måste ha varit runt åtta meter lång.

Den var släkting till dagens valar.

Man kan se de enorma ryggkotorna

och revbenen på båda sidor av ryggraden.

Kraniet är avlångt med tillplattade ben.

De välvda käkbenen sitter i den nedre delen av kraniet.

Den levde genom att filtrera mikro- organismer i havet utanför Icas kust.

De här stavarna man ser mellan över- och underkäken

var faktiskt valens barder.

Valar har inte tänder.

De har i stället barder, som består av proteinet keratin.

Trots att det har gått 10-12 miljoner år har barderna bevarats.

Att fossilen här i Ocucaje är så välbevarade gör dem unika.

Ocucajeöknen är den bästa platsen i världen

för att studera valars och delfiners

evolution de senaste 40 miljoner åren.

Här har varje förvandling och varje fas registrerats.

Hur kunde en val som levde i havet

hamna mitt i en öken?

Färden till denna plats började långt, långt bort

i bergen mellan Indien och Afrika

för 50 miljoner år sen.

Där valde en grupp landdjur att återvända till havet.

Kontakten med havet fick deras organ att förvandlas

för att anpassas till den nya miljön.

Deras kroppar blev allt längre. Deras ben förvandlades till fenor.

Och svansen blev mycket kraftigare för att skjuta dem fram genom vattnet.

Så vandrade de längs världens hav

tills de nådde kusterna som i dag är öknar i Peru.

Kollisionen mellan kontinentalplattorna skapade bergskedjan Anderna

och höjde havsbottnen längs kontinentens Stilla havs-kust.

Det som legat under vatten blev en del av öknen.

Däribland resterna av de fantastiska invånarna.

När jag studerar fossiler i den här öknen tänker jag på livets uppkomst.

För livet uppstod i havet.

Vi är själva ättlingar till varelser som

levde i världshaven för miljoner år sen.

De första invånarna - jägare och samlare -

vandrade längs denna kust.

Det var kanske då, medan de lyssnade på vågornas brus,

som fascinationen för det vidsträckta havet föddes på nytt.

De rikedomar som den blå världen erbjöd var häpnadsväckande.

Inget av det vi ser i dag kan jämföras med det överflöd av liv

som ännu inte hade hotats.

De tidigaste invånarna märkte att havet var förbundet med floder,

högland och snötäckta berg.

Och att allt vatten återvände till havet

och gjorde denna cykel till ett ständigt flöde av liv.

Havet betraktades inte bara som en födokälla.

Det var anden som hade skapat livet

och som man måste tacka.

Därför reste de tempel längs hela kusten

för att knyta an till havet.

SALPETERTEMPLET INKAKULTUREN (1450-1532)

Templet är länken mellan det värdsliga och gudarna i himlen

och särskilt med havet och världen nere i havsdjupen.

Man inser att det fanns en respekt för något större

och att man offrade till havet.

STADSPLANERARE

SPECIALIST PÅ FÖRCOLUMBIANSK STADSPLANERING

PARAÍSOTEMPLET FÖRKERAMISK PERIOD (2500 F.KR.)

SAN PEDRO-RUINERNA CHINCHAKULTUREN (1000-1450)

Min uppgift som arkitekt är att lära känna byggnaden

och förstå dess förhållande till omgivningen och landskapet.

PYRAMID MED RAMP NR. 2

PACHACAMAC, LIMA ICHMAKULTUREN (1000-1450)

Bandurria är ett exempel på förhållandet till landskapet.

Templet går i öst-västlig riktning...

TEMPLET I BANDURRIA

...vilket inte bara är riktningen som stjärnorna rör sig i...

...utan även hur de sänker sig i havet.

TEMPLET I BANDURRIA FÖRKERAMISK PERIOD (2500 F.KR.)

I andra dalar finns det också tempel som har starka kopplingar till havet.

HUARCORUINERNA

Conquistadoren Cieza de León såg Cerro Azul som en av de finaste Inkabyggnaderna

som låg längs kusten.

Templet hade ramper som lät prästerna gå ända ner till havet.

I dag studerar vi inte historia för att återvända till det förflutna,

utan för att förstå samtiden

och för att skapa verktyg som hjälper oss att bättre planera framtiden.

Människorna förstod sin koppling till havet och byggde inte bara tempel...

ICAFLODENS DAL

...utan försökte även att på ett bra sätt utnyttja naturen

som de ansåg levande och helig.

Det var här som de planterade bomull för att göra fiskenät.

För att de skulle flyta valde de ut gurkväxter och flaskkurbits

som fungerade som naturliga flöten.

De konserverade fisk genom att salta den

och torka den på terrasser som de byggde på sluttningarna.

Saltet utvanns i närheten.

FÄLT FÖR TORKNING HUARCORUINERNA

CERRO AZUL, CAÑETE

Terrasserna påminner om åkerfält

men byggdes enbart för att torka fisk.

Delar av fångsten fördes till Anderna

för att bytas mot andra produkter.

Så mycket mat bjöd havet på.

För att färdas till sjöss byggde fiskarna

båtar av totora-vass.

Såna båtar kan jag se än i dag.

Sedan de första människorna befolkade den här kusten

har jag märkt att mycket har förändrats.

SPECIALIST PÅ BIOLOGISK MÅNGFALD I HAVEN

Som de landdjur vi är har vi svårt att utforska havsdjupen.

För oss är havet enormt och tar aldrig slut.

Vi tror att inget vi gör kan påverka havet.

Jag har studerat havet utanför Peru i över 20 år, men förvånas fortfarande

över vad jag hittar under ytan.

Havet utanför Perus kust är ett av de som producerar mest plankton i världen.

Därför är det så grumligt.

Den här mikroskopiska organismen som flyter omkring i världshaven

ligger allra längst ner i näringskedjan.

Den ger näring åt många havsdjur

som i sin tur ger näring åt andra.

Några få meter under ytan börjar en röd mantel ta form.

Jag ser dessa små kräftdjur ta sig framåt som i en dans

liksom upphängda i det kalla vattnet.

Det vi ser framför våra ögon är munida.

Det är en av många arter som lever på plankton, precis som anchovetan.

Det här levande och färgglada spektaklet kan få oss att tro på ett överflöd,

men brukar vara ett tecken på att anchovetan som äter samma föda

håller på att försvinna.

Hör du, Fel!

Det är för mycket fisk!

Öppna den där luckan! Öppna den.

-Lasta på. -Fyll den hela vägen upp.

Anchovetan har varit en av de vanligaste fiskarterna i världen.

Men kommersiellt fiske har drastiskt minskat bestånden.

Även arterna som lever på den har minskat.

Situationen förvärras under klimatfenomenet El Niño

då anchovetan flyr de varma strömmarna för att överleva.

Den vandrar söderut eller söker sig ner i havsdjupen.

Fåglarna som dyker upp på himlen när de stora näten kastas i

hoppas stjäla lite anchoveta

från fiskebåtarna.

Stora pelikanflockar hittar inte längre någon föda.

Deras främsta födokälla, anchovetan, sinar.

Den fisk som är kvar är mer än 1,5 m under ytan, dit pelikanerna inte når.

Denna en gång majestätiska fågel har blivit en havets tiggare.

Den dyker ner för att snappa upp nåt av allt som tas ifrån den.

Anchovetan är inte bara viktig för pelikanen.

Den är en av de största skatterna som Perus hav ger oss.

Den är nödvändig för de kalla vattnens ekosystem,

där de flesta arter är nästan helt beroende av den.

Som pelagiska fiskar, fåglar och marina däggdjur.

För att fånga anchoveta måste havsfåglarna flyga

under nästan en hel dag.

Men alla har inte samma fysiska förutsättningar.

Sydamerikanska sjölejon färdas långsammare och måste simma

i två eller tre dagar för att hitta föda.

Deras ungar leker i solen medan de väntar på dem.

Om mamman lyckas hitta mat kan ungen överleva.

Men när anchovetan minskar och återfinns

i allt avlägsnare och djupare vatten

tar det längre tid för sjölejonen att hitta dem.

Och de allra minsta klarar ibland inte av den långa väntan.

När fåglarna hittar ett fiskstim samlas de ovanför det

och Perusulorna dyker ner från himlen.

De dyker upp till fyra meter för att nå dem.

Sedan urminnes tider har detta varit ett tecken på fisk i havet.

Därför använde dåtidens invånare dem som heliga symboler på sina byggnader.

CHOTUNARUINERNA LAMBAYEQUE- KULTUREN (1000-1450 F.KR.)

Ikonografin i norra Peru bjuder på otroliga illustrationer

av de kulturernas förhållande till havet.

LAS BALSAS, TÚCUMERUINERNA

LAMBAYEQUEKULTUREN

I huacan Las Balsas i Túcume finns det

otroliga representationer av havet.

Hela pyramidens yta är täckt av friser med havsmotiv.

Friserna är inte en dekoration

utan skulle visa att platserna för riter var speciella.