My Name Is Pauli Murray

Jag vill att Amerika blir den hon sägs vara

i självständighetsförklaringen och konstitutionen.

Amerika, var det ni förkunnar!

Kan jag ta några närbilder på dig utan glasögon?

Ligg ned.

Sitt. Ligg ned.

Ligg ned.

Underbart.

Han måste vara med överallt.

Jag heter Pauli Murray,

och jag har gett mitt liv åt mänskliga rättigheter.

Min personliga historia har varit en kamp för att uppfylla normer av excellens

i ett samhälle dominerat av tanken

att svarta är naturligt underlägsna vita,

och att kvinnor är underlägsna män.

Pauli Murray var långt före sin tid.

Hon sa och gjorde saker, andra inte gjorde förrän långt senare.

VÄNTRUM FÖR FÄRGADE

Pauli vågade konfrontera diskriminering

under en tid då det var riskabelt att göra det.

Incidenterna blev allt fler och förr eller senare,

skulle jag antingen gå bärsärk

eller hitta ett sätt att protestera.

Pauli var författare, advokat, präst, poet.

"Hoppet är en krossad stjälk mellan knutna fingrar.

Hopp är en sång i en trött hals."

VI SKA ÖVERVINNA

Pauli har varit viktig för många av rättigheterna vi åtnjuter idag.

Pauli Murray var inte bara en bra advokat och en tuff feminist,

men också queer och ickebinär.

Mina elever frågar ofta: "Varför känner inte vi till Pauli Murray?"

Hur kan en person vara så viktig

och ändå lär vi oss aldrig den personens namn?

JAG, PAULI MURRAY

Min gammelmoster Pauli ringde mig och sa

att hon inte skulle överleva natten.

Hon sa: "Det är några saker du måste göra för mig."

Ett par timmar senare var hon borta.

Jag fick veta att jag skulle vara testamentesförrättare...

PAULIS SYSTERS DOTTERDOTTER

...och samla ihop tillhörigheterna.

Rummen var fyllda med arkivskåp och bokhyllor.

Lådor, mappar, brev till regeringen.

Hon sparade allt.

SCHLESINGER-BIBLIOTEKET

Paulis testamente var tydligt.

Hon ville att Schlesinger-biblioteket skulle få hennes skrifter,

en plats där kvinnors historiska skrifter bevaras.

Moster Pauli delade inte mycket om sitt liv med mig.

Jag visste att hon var präst och advokat,

men hon nämnde aldrig sina prestationer.

Jag läste saker jag aldrig läst innan

och då insåg jag: "Herregud."

"Bussincidenten i Petersburg. Mars, 1940."

15 ÅR FÖRE ROSA PARKS VÄGRADE SÄTTA SIG LÄNGST BAK I BUSSEN

Min mening var inte att avsiktligt bryta mot...

LJUDINSPELNING AV PAULI MURRAY

...Virginias segregeringslagar.

Det hände ofta på den tiden

att incidenter uppstod

som gjorde en tvungen att säga emot.

Min vän och jag reste

från New York till Durham

för att besöka mina två mostrar över påsk.

Min vän hette Adelene McBean.

Vi kallade henne "Mac".

Det var första gången min mor upplevde...

MARGHRETTA MCBEAN ADELENES DOTTER

...något som ofta förekom i många av Sydstaterna.

När man hade korsat Mason-Dixon Line, förväntades man att sitta längst bak.

VITA

Bussen var kvintessensen av segregationens ondska.

Bussens intimitet tillät den offentliga förödmjukelsen av svarta

att fortsätta i de privilegierade vita åskådarnas närvaro,

som bevittnade vår skam under tystnad eller likgiltighet.

När de nådde Virginia

satte sig de svarta längst bak i bussen,

och då steg fler vita på.

Bussföraren insisterade på att vi flyttade på oss.

Sätena var trasiga och vi vägrade sätta oss där.

Busschauffören vägrade fortsätta köra

om hon inte flyttade på sig.

Polisen kom och grep oss.

STADSDELSFÄNGELSE PETERSBURG, VIRGINIA

Mac och jag var hungriga och frös, men vi vågade inte somna

för madrasserna var fulla av vägglöss.

När jag protesterade skrek nattvakten:

"Håll käften, annars hamnar ni i fängelsehålan.

När råttorna är klara med er,

kommer ni önska att ni hållit käft."

Det var då vi insåg allvaret...

Det var mycket skrämmande.

Pauli kontaktade NAACP,

i hopp om att de kunde få ett domslut som förkunnade...

...att segregerade sittplatser stred mot lagen.

Uppgifter om incidenten:

Åtal: Förargelseväckande beteende

Diagram över bussen

Mac och jag skrev en rapport,

en sammanfattning av åtalet, av fakta...

Efter att vi släpptes mot borgen

fick vi träffa NAACP-advokaterna Thurgood Marshall,

domare William H. Hastie, och dr Leon A. Ransom.

Det var mitt första möte med ett team av medborgarrättskämpar,

och jag satt som trollbunden i timmar.

De kämpade för att förenkla svartas rätt att assimilera sig i samhället.

Domaren vet att det kan bli avgörande,

så i slutänden blir de utmanövrerade.

PETERSBURG HUSTINGS TINGSHUS

Domaren förbiser segregationslagen och säger bara:

"Ni störde ordningen."

RÖKNING FÖRBJUDEN FÄRGADE SITTER LÄNGST BAK

Det blir inget nytt rättsprejudikat.

De avtjänar ett kortare straff och släpps sen.

På den tiden kände jag bara en bitter känsla

av ett personligt nederlag,

men jag kände att vi var en liten del av en större rörelse

vars mål var att störta alla segregationslagar.

Tanken var förbluffande.

RUTGERS UNIVERSITET

Idag har vi möjlighet

att lära oss om dr Anna Pauline Murray.

Pauli Murray är så spektakulär

att jag inte ens kan återge alla hennes kvaliteter och bedrifter.

Tänk er att ni är en svart person på 1900-talet

och ni försöker argumentera för att er mänsklighet bör respekteras.

Ni lever i en värld där folk inte gillar er

för att ni är svarta.

Jag vill visa er vad som påverkade Murrays liv.

Det här är kapitel ett, sida ett

av en självbiografi i manuskript.

I en studie publicerad 1910, året då jag föddes,

hävdade dr Howard W. Odum, en sociolog på Columbia University,

att raser har olika "förmågor och potentialiteter",

slut citat.

Och de som önskar hjälpa negrerna bör, citat:

"inte förvänta sig för mycket".

"Han har endast en vag uppfattning om dygd,

sanning, heder, manlighet, integritet.

Den bästa utbildningen för ett negerbarn

skulle leda fram till den obestridliga acceptansen

att han tillhör en annan ras än de vita, och det med allt rätt",

slut citat.

SKOLBUSS

Jag kommer ihåg den, jag kan se den gamla skolbyggnaden.

Det var en gammal träbyggnad, det fanns inga gungor.

Inget att leka med på rasterna.

De vita ungarnas skola

hade en gräsmatta, omgiven av ett staket.

Det var kontrasten mellan behandlingen vi fick

och den de vita barnen fick.

Man kan se och känna skillnaden.

Mina föräldrar var mycket stolta.

De var envisa. De gick mot strömmen.

Här föddes Pauli Murray.

När hon kom hit, var hon tre år gammal.

Hon kom hit som resultat av en tragedi.

Hennes mor dog av en hjärnblödning,

och hennes far lades in på mentalsjukhus.

Fast hon föddes i Baltimore, var detta hennes hem.

När jag kom till Durham,

bodde mina mostrar Pauline och Sallie där,

och mina morföräldrar Fitzgerald.

Fitzgeralds var välkända i Durham

och hade hög prestige bland de svarta i samhället.

Familjen var av blandat ursprung: Cherokee,

irländare, afroamerikaner.

Vissa av familjemedlemmarna såg så vita ut

att de togs för vita.

Pauli var nånstans mittemellan.

Det fanns fördomar baserade på hudfärg

hos både vita och svarta i samhället.

Så därför utgjorde de en egen grupp.

Pauli var husets glädjespridare.

Moster Pauline hade inga egna barn, så hon avgudade henne.

Moster Pauline var lärare i den allmänna skolan,

och när jag var runt fyra

började hon ta med mig varje dag.

Jag fick sitta med de äldre barnen och vara med när de hade högläsning.

Mot slutet av läsåret

förvånade jag moster Pauline när jag sa:

"Jag kan läsa, moster Pauline."

Jag tog boken från barnet bredvid mig och började läsa högt.

Medan jag satt i klassrummet,

hade jag lärt mig det hon lärde de andra.

Från den dagen blev klassrummet mitt andra hem.

Hon fick fråga vad hon ville.

Hon fick ha en åsikt.

Men Pauli ville inte klä sig i klänningar.

Moster Pauline tvingade henne att gå till kyrkan varje söndag.

De slöt ett avtal.

Hon sa: "Du får ha på dig byxor hela veckan,

men i kyrkan måste du ha klänning."

Jag levde ett skyddat liv.

Men livet blev outhärdligt

när jag kom i kontakt med den vita världen.

Folk tilltalade färgade på gatan "auntie", "uncle" och "boy".

Mellan 50 och 60 människor om året blev lynchade.

Det skrevs inte mycket om lynchningar i tidningarna,

men vi hörde talas om dem.