Christina P: Mother Inferior

Damer och herrar,

en stor applåd för Christina P.!

EN ORIGINAL-KOMEDISPECIAL FRÅN NETFLIX

Nej, sluta! Sluta nu.

Sätt er ner, sätt er. Okej.

Sluta. Ni vet att jag inte klarar av så mycket uppskattning.

Jösses. Tack så mycket för att ni kom, Seattle.

Det här är så spännande!

Åh… mycket har hänt sen jag var här sist.

Precis. Jag fick en person att komma ut ur mig!

Ja. Jag vet inte om ni har barn, men att ha en nyfödd är…

Ja, det är ett riktigt mirakel.

Supermiraklet är att jag var nykter i nio månader.

Visst, tjejer?

Men grejen är att få barn,

det bröt ner mig emotionellt,

andligt och fysiskt.

Fysiskt är min kropp som hundskit.

Jag har tuttar som Rick Ross.

Fast ni är ju en ganska vit publik.

Som Jonah Hill. Ja, Jonah Hill.

Det är lustigt, för den stora grejen är att amma offentligt, eller hur?

Det är en stor skandal.

”Jag vill inte se bröst medan jag äter nachos på restaurangen.”

”Oroa dig inte för det, sir,

för när man har fött barn, har man inte bröst längre.”

Så är det. Jag har mammatuttar nu.

Precis.

Mjuka, hängande,

svampiga, lila bröstvårtor!

Bruna, ”täckta av hudflikar och Morgan Freeman-liknande” mammatuttar!

Bröst är för unga, vackra tjejer som du.

Hur gammal är du, Socker-tutten?

Tjugofem.

Tjugofem.

”Vad kommer att hända i morgon? Jag vet inte.”

”Jag kan gå på brunch eller

kolla Netflix och chilla. Eller något.”

Det är så fint. Se på dig. Du har bröst.

Se hit alla. Det här är ju bröst.

Böj din nacke, damen. Titta där.

De är perfekta.

Bröst vill man gosa med och…

Som en mjukglass.

Man vill mosa dem i ansiktet!

Men mammatuttar…

…mammatuttar vill man kasta i soporna.

Och det är sjukt, eftersom

ingen av mina vänninor berättade hur tufft det är att få barn.

Kvinnor erkänner inte att de känner sig ambivalenta ibland, om att få barn.

Istället använder de ett mjukt språk, och säger saker som:

”Tja… Att få barn, det är ju…

Ja, det är en utmaning.”

Jag säger: ”Nej. Nej!

Nej. Att banta är en utmaning.

Att göra yogaställningar är en utmaning.

Hålla inne fisar under massage…”

Vilket jag inte kan längre, förresten.

Nej, jag älskar ju min son.

Han är det bästa som hänt mig.

Han är mitt livs kärlek.

Han heter Ellis, och är 18 månader.

Och jag… Jag älskar honom så mycket.

Och jag… Ja, tack. Tack för den kärleken.

Jag älskar honom så mycket, och jag är en tuff mammavarg.

Jag skulle skära halsen av er…

…för att rädda mitt barns liv.

Men…

Men ibland kan jag låsa in mig i badrummet

och rengöra mina öron,

och då kan jag ibland pressa in topsen hela vägen in.

Det är utmanande.

Ingen säger att graviditeten är den roliga delen.

Att vara gravid var så kul, ni vet.

Jag gick på ultraljud varje vecka, eftersom jag är så gammal.

Jag jävlades med sköterskorna.

De stoppade in staven och jag sa:

”Kan du se om min high school-kärestas klassring är kvar där inne?

Kan du se om min son är homosexuell?

Svart då? Jag vet inte.”

Lögner inför maken var bäst.

De vet ju inget om kvinnokroppen.

Man kan säga vad som helst till dem.

Jag sa: ”Gullet, det finns så mycket jag inte kan göra som gravid.

Jag får inte dricka vin, eller äta sushi.

Just det, jag får inte suga av nån heller.

Nej. Jag läste på nätet att barnet blir autistiskt då.”

Han svarade såklart: ”Och?”

Det är utmanande.

Det är ganska galet när man tänker filosofiskt på det, hur mycket som krävs

för att skapa var och en av er, varje människa.

För en kvinna bär en kärleksfullt i sin kropp i nio månader.

Sen föder hon barnet.

Och bär sen barnet i sina armar, i ytterligare två år,

och ger det mat och älskar det, läser för det, sjunger för det.

Och jag måste säga det, de flesta av er är inte värda det.

Det finns många losers på vår planet.

Bara genetiskt sett, miljoner Snookis…

…men bara en Beyoncé.

De flesta av er kommer inte vinna ett Pulitzer-pris

eller ett Cracker Jack-godispris.

Vad kan ni göra?

Min favoritgrej med att föda barn är att man ska ha en plan, va?

En jävla födelseplan.

Som om man har något alls att göra med att föda barnet.

Det är mellan Gud och barnet. Det rör inte dig alls.

Alla galningar i LA säger:

”Åh, Christina, du måste föda naturligt.

Du måste göra det naturligt.

Du måste föda naken i en bäck.

Du kan bita i grenar när det gör ont.

Kvinnor har gjort så i tusentals år.”

Ja, innan läkemedel uppfanns.

De sa: ”Hur planerar du att föda?”

Jag sa: ”Jag planerar fan i mig att inte känna ett skit!”

Låt mig föda som på 1950-talet.

Söv mig och väck mig tre dagar senare, med en baby och en Martini.

Sen ger jag barnet till en trevlig, överviktig svart kvinna i pigdräkt.

Låt Maisy uppfostra barnet.

Den svarta killen skrattar.

Det är okej. Slappna av lite.

Jag kan känna era kollektiva anus dras åt.

”Detta är Seattle. Vi skämtar inte så.”

De berättade…

De sa: ”Christina, du måste göra kejsarsnitt.”

Så vi bokade in det.

De sa: ”Barnets huvud är så stort, och du är så liten.

Din…

…kisse är så liten.”

Jag kände: ”Bra. Jag får göra kejsarsnitt istället.”

Vad tror ni hände på dagen för mitt planerade kejsarsnitt?

Mammor?

Precis.

Födsloarbetet började ju!

Och jag klämde ut en människa ur denna lilla bräckliga kisse.

Jag var tvungen att göra en episiotomi.

Nej!

Jodå. För er som inte vet vad det är, de fick skära upp min mellangård.

Området mellan mina kulor och rumphålet.

Och ni tror att födseln är läskig.

Inte lika skrämmande som första gången man bajsar efter episiotomin.

Herrejävlar, visst är det där stressande?

För det är bara rena Frankenstein-fladdriga köttmackan därnere.

Ja. Har ni Arby’s här?

Vet ni vad jag menar? Man doppar mackan i sås och sen…

Ingen berättar om det. Ingen säger det.

Och ingen berättar om detta, okej?

Det är inte bra, men…

Jag menar inte att skrämma er, men när ni föder barn…

…då hatar ni er man.

Jag menar mycket. Ni hatar honom verkligen.

Men bara i början.

Man är så full av hormoner, det är så traumatiskt och galet.

Ni kunde vara gifta med Gandhi, och skulle ändå hata honom!

Jag minns att jag ammade vår son mitt i natten,

jag ammade vårt barn fyra på morgonen och vaggade honom

och muttrade för mig själv i mörkret.

”Din jävel!

Din karriär fortsätter ju.

Jag är fast här och ammar babyn.

Tja, ha så kul i New York. Det måste vara trevligt.”

”Kan jag hjälpa dig?”

”Ja, skaffa tuttar. Vad sägs om det?”

Men det går över. Sen blir man normal igen.

Och jag gillar faktiskt min man. Jag gillar honom. Jag älskar honom.

Jag vet inte varför folk gifter sig med dem de hatar.

Man kan välja vem man gifter sig med. Detta är inte Indien.

Jag älskar min man. Jag skrattar åt hans skämt. Han är fantastisk.

Men då och då vill jag slå till hans dumma nylle.

Det är inte de stora sakerna som får en att vilja döda sin äkta hälft.

Det är småsaker.

Småsaker.

Som varför han måste fråga mig var allting finns…

…hela tiden…

…i sitt eget, jävla hus?

Som om jag vore butlern Carson, och vi bor i Downton Abbey eller något.

Hela dagarna, loopat. ”Var är nycklarna? Var är hunden? Var är garaget?”

När vi gifte oss var vi så fattiga att vi bodde i en etta.

En etta.

Men han var ändå fräck nog att fråga mig var allting fanns.

”Var är spateln?”

Jag liksom: ”Herrejävlar.”

Allt som vi äger…

…finns ju här. Så vad…

Hur lat är du, egentligen?

Men jag tjatar inte.

Tjata inte. Det sker för döva öron.

Gör som jag gör:

Använd positiva förstärkningar istället.

Positiva. Som med Cesar Millan.

”Jag använder lugna, bestämda energier.

Jag är flockens ledare.”

Så när jag ser beteende som jag vill se mer av,

då uppmuntrar jag det.

Om han gör något, går jag fram och säger: ”Åh, ja.

Fyller du diskmaskinen?

Ren disk får mig att vilja suga saker.”

Men säg inte det om ni inte menar det.

För de vill få den gentjänsten, snart.

Då måste ni liksom: ”Nej!” Eller vad nu den dumma…