A Vigilante

Jag ser ut genom fönstret...

...och lastbilarna fortsätter bara komma.

Mitt namn är Andrea Shaund.

Jag bor på Hillside Terrace 176, Kingston.

Min man är hemifrån på helger mellan 08 och 19, så det är okej att träffa dem.

Men mina två barn kommer hem vid fyra

och jag vill inte att de skadas.

Han skadar dem, om jag lämnar honom.

Vi ska börja med att göra kråkfötter.

Ett enkelt sätt att skapa rynkor för att se äldre ut.

Det behöver inte kosta särskilt mycket.

Frugan informerade inte om att hon bokat försäkringsmöte i dag.

Se till att det går fort.

Hej, mr Shaund.

I dag ska du göra följande tre saker.

Skriv över huset på din fru.

För över 75 % av dina tillgångar till hennes bankkonto.

Och du lämnar henne...för gott.

Vem fan är du?

Har du förstått och går du med på detta, mr Shaund?

Är du advokat?

Jag vet vad du gör med henne, mr Shaund.

Och vad du gör mot barnen om hon lämnar dig.

Tvåhundratrettiosjutusen...

...fyrahundrasextiofem dollar.

-Välkommen till CEO Security -Margret Turner på HR, tack.

-Hallå? -Margret...Michael Shaund, på ekonomi.

-Ursäkta, vem? -Michael Shaund.

-Jag kan inte prata nu. -Det kan inte vänta.

Jag...avgår.

Om du stör henne, barnen, eller någon de känner, på något vis...

...så dödar jag dig.

Jag vill döda dig.

Ta dina saker.

Ska jag bara säga till folk att han lämnat mig?

Ja...för en annan kvinna.

Ingen ifrågasätter det.

Fortsätt gå till stödgruppen, det hjälper. Berätta om allt, förutom om mig.

-Kan jag lämna ut dina uppgifter? -Om någon verkligen behöver det.

Jag kan inte lova att jag kommer i tid, inte än.

Tack. Och har du min lapp?

Om jag byter nummer, så får du veta det.

Tack.

-Ta hand om dig. -Det gör jag.

I Paddy Pallins bok Never Truly Lost...

geografiskt och tillfälligt ur led...

Vi träffades när jag var 16. Jag fick en dotter vid 17.

Jag flyttade in hos hans mamma.

Allt var bra, tills ett år senare.

Jag blev slagen, med lämnade honom aldrig. Ringde aldrig polisen.

Han vande sig vid att slå mig, eftersom jag aldrig sa nåt till nån.

Jag struntade i det, för jag var ung och kär.

Tills ganska nyligen. Min son fyllde tre.

Jag jobbade en söndag...

När jag kom hem grät min son. Han sa att pappa slagit honom.

Jag såg att mitt barn hade märken över hela kroppen...

...från en USB-sladd han blivit slagen med.

När jag konfronterade honom med det, så sa han ingenting.

Jag ringde 911.

Det var första gången jag ringde polisen.

Aldrig när han slog mig, men jag kunde inte låta det hända barnen.

Jag skickades till ett kvinnohem.

Även efter det var jag nära att gå tillbaka till honom.

Jag var 16 när vi träffades. Jag visste inget annat.

Så jag började träffa folk på hemmet, började gå till stödgrupper.

Hörde andras berättelser.

Och jag kände stöd från folk där.

Och jag har fortfarande inte gått tillbaka. Jag är ensam med två barn.

Havsbotten är mörk, och där finns hajar.

Men det som skrämmer kvinnorna...

...är deras egen spegelbild i havsdjupet.

Synvillan kallar på dig: "Kom närmare, jag har snäckor åt dig."

Men om du följer henne, kommer du aldrig tillbaka.

Det är svårt att acceptera att den som står dig närmast...

...som ska älska dig...

...också kan vara brutal och kontrollerande.

Det göder en känsla av att vara värdelös.

Känslan av att man inte kan få det bättre.

Men ibland slås man av tanken att... vi kan gå.

Vi måste därifrån. Om vi bara kunde dra!

Och sedan blir man rädd. Känner att det inte går att fly.

Man blir förvirrad, vet inte vad som är verklighet.

Men vi har nåt djupt inom oss...

Nåt vi känner igen. Det gör vi alla.

Det är så vi hamnat här. Vi har insett vårat eget värde.

Vi sträckte ut en hand och bad om hjälp.

Vi tog vår frihet, och stack därifrån.

Och det är på riktigt.

Det är verkligt.

Jag ser ut genom fönstret och lastbilarna fortsätter komma.

Jag heter Charlene Jackson och bor på Scomen Road 98.

Jag har lånat en främlings telefon.

Jag måste lägga på.

Vi ses nästa gång, allihop. Hej då!

I går tittade jag på Dockornas dal...

...och tänkte att jag måste göra nåt liknande.

Jag älskar deras smink och skapade en dramatiska look.

Så fortsätt titta om du gillar det!

Fan ta dig!

Vart ska du åka?

Nånstans varmt.

Miami, kanske.

Hans hat fick kärleken att kännas starkare.

Vi fick verkligen kämpa för det.

Den kampen är värd att ge upp.

Vart du än åker, behöver du en ny stödgrupp.

Ja.

Låt mig ge dig mer pengar.

Jag hatar att behöva ta betalt.

Vad önskas?

Whiskey med is.

Fyra dollar.

Är du ensam?

Japp.

Vad får jag för rabatt?

Jag ska bara ha en drink.

-Kom tillbaka, låt mig bjuda på en drink. -Nej tack.

Gör inte om det där.

Jag ser ut genom fönstret och lastbilarna fortsätter komma

Detta är Joyce Richards. Du hjälpte mig i mars.

Jag ringer angående min väns granne.

Jag tror att barnet där behöver hjälp.

Kan du titta till honom? Adressen är Maldon Lane...

Vad vill du?

Behöver du hjälp?

Har du en avtalad tid?

Nej, jag...

Jag såg dig i affären, och tänkte att du kanske behöver hjälp.

Mamma släpper inte ut min bror från rummet.

Han är där inne.

Kan badrummet låsas inifrån?

Jag vill att du går in och låser dörren.

Kommer du skada henne?

Vill du att jag tar dig och din bror från henne?

Okej.

Vad fan gör du...

Släpp mig!

Var är nyckeln?

-Du vill inte det här. -Var är nyckeln?

Ge fan i mig!

Vad heter du?

Sadie.

-Vad heter du? -Zach.

Och din bror?

Leon.

Zach.

Polisen och socialtjänsten ska komma hit.

De ska ta dig och Leon bort från er mamma.

Det kan kännas läskigt, men det är er chans att komma i säkerhet.

Kan vi inte få komma med dig?

Jag måste gå.

Ni skulle inte vara säkra hos mig.

Om någon skadar dig eller Leon, berätta för nån.

Berätta för så många du kan.

Om ingen hjälper er...

...så ringer du det här numret.

Då hjälper jag er.

Okej.

Och...

...berätta inte för nån vad jag heter.

Det är hans svaghet, men han älskar mig verkligen...

som ingen annan.

Det är dags att börja om.

Det är svårt att börja om på nytt, men det är bra.

Jag har kontroll över mig och mina barn nu.

Det är min vilja.

Inte hans.

Min vilja förändrar inget.

Varför säger du så, Sadie?

För att det är sant.

Kan du berätta om hur du lämnade?

Vi var ofta iväg och campade.