Memories of a Murderer: The Nilsen Tapes

Ett, två, tre, fyra, fem, sex, sju, åtta, nio, tio.

Jag tror att bandspelaren är sliten på nåt vis.

Talet oscillerar från en högtalare till den andra.

Men nu börjar vi inspelningen.

Mitt namn är Dennis Nilsen.

DENNIS NILSENS RÖST INSPELAD I FÄNGELSE

Mitt sällskap, som ni hör,

är ett undulatpar, Hamish och Tweetles.

Duktig pojke, Hamish.

Jag sitter här och röker en handrullad Scaferlati-cigarett.

Kära nån.

Ja, vi förstör vår hälsa.

Men vi måste alla dö av nåt, eller hur?

EN DOKUMENTÄR FRÅN NETFLIX

I morse lånade en hygglig vakt snällt ut sin News of the World åt mig.

En nöjesblaska som ger sig ut för att vara en tidning.

Han riktade min uppmärksamhet mot sidan 21.

"Dennis Nilsen gör ett sjukt skämt av sina brott

genom att i sin cell ha satt upp

en affisch på stjärnan i När lammen tystnar, Hannibal Lecter."

"Och en vacker dag, tror han att hans gruvliga förehavanden

kommer att odödliggöras på film."

Där slutar det.

Vilket struntprat!

God afton. Scotland Yard har i dag inlett sin största mordutredning…

SKRÄCKHUSET

…kroppar har upphittats i London.

Inom de närmsta timmarna

kommer brottets omfattning att nystas upp.

Ja, hur rätt har artikeln?

Jo, jag dömdes definitivt för mord,

men förutom det är det mesta påhittat.

Enligt åklagaren följde morden ett mönster.

Åskådarläktaren i Sal 1 har varit fullsatt varje dag.

De som väntade sig skräckhistorier blev inte besvikna.

Toppen. "Monstret Des Nilsen."

"Åh, Nilsen." Så fort du nämner namnet har folk en förutfattad mening.

Dennis Nilsen kallade sig själv för "århundradets mördare"…

De försöker fortfarande sälja bilden av en uppdiktad skräckfigur.

Filmmonster.

Nu vill Nilsen publicera sin självbiografi inifrån fängelset.

…en berättelse bortom förståelse.

Då så, nu kör vi.

London 1983.

God eftermiddag. Det är minst sagt kyligt,

och det blir inte varmare de närmaste dagarna

eftersom vi behåller nordostliga vindar…

Jag minns minsann dagen för det var kallt och ruggigt ute.

Jag satt på mitt kontor

när en kollega berättade

att han hade kallats ut till Cranley Gardens

där man misstänkte att mänskliga kvarlevor hade hittats i en brunn.

CRANLEY GARDENS, NORRA LONDON

När vi kom dit stod hyresgästerna runt en brunnsöppning.

Det var stopp i toaletterna

och de hade ringt på en rörmokare för att rensa avloppet.

Han hittade enorma mängder av kött och ben.

Jag har begränsad kunskap men misstänkte starkt

att det inte var från ett djur.

Visade nån ett särskilt intresse för det ni hittade?

Ja, killen som jag tror bodde på översta våningen.

Sen berättade hyresgästerna att de vid midnatt kvällen innan

hade hört ett skrapande ljud utifrån.

När de öppnade ytterdörren såg de mannen från lägenheten ovanför.

Han var klädd i en enkel undertröja.

Med tanke på det var i februari och iskallt,

frågade de om han mådde bra.

Han sa: "Jag var bara och pissade."

Jag ställde ytterligare några frågor

och fick veta att han jobbade på ett lokalt jobbcenter.

Han brukade komma hem från jobbet klockan 17.30 varje kväll.

Sen fick vi reda på att benbitarna från avloppet

var från en människokropp.

Och patologen sa att en köttbit

verkade ha tecken på strypmärken.

Och plötsligt såg vi en man komma gående.

Åh tiden kommer

Tiden kommer

Han var väldigt lugn och sansad.

När jag kom till Cranley Gardens var polisen osäker på var de stod.

De fiskade försiktigt i hopp om att få information

gällande mänskligt kött som hade hittats i husets…

…avlopp.

Sen sa Nilsen:

"Märkligt att polisen är här och pratar med mig om mitt avlopp."

Men han släppte in oss,

och vi gick upp till vindsvåningen.

Så fort han öppnade dörren

träffades man av lukten.

Jag kände igen den hemska lukten.

Så vi sa till honom:

"Sluta konstra nu. Var är resten av kroppen? "

Han såg på mig och pekade på garderoben.

Och när jag öppnade den

låg där två enorma svarta sopsäcksbylten.

Så jag tog honom runt handleden och sa att han var gripen för mord.

På väg tillbaka till polisstationen satt jag bredvid honom,

men nåt störde mig.

De där två sopsäckarna var enorma.

Under bilfärden till polishuset, frågades jag…

"Rör det sig om en eller två kroppar?"

Jag svarade genast…

"15 eller 16."

Det fick nackhåren att resa sig.

Och jag såg polisinspektören se på mig i backspegeln.

Jag blev tvungen att varna honom, för han började gira över vägbanan.

Och det slog mig: "Vi har en seriemördare här."

HORNSEYS POLISSTATION

Jag glider fram längs en lång korridor med min eskort

och inkvarteras i första cellen längst bort.

Där lämnas jag, i ett föråldrat rum

med en liten bänk och ett grovt, palliknande bord.

Jag sitter där, tänder en cigarett och väntar.

Vi visste inte säkert om det Nilsen berättade var sant.

Man tänkte: "15-16 personer?"

Men vi kunde bara hålla honom häktad i 48 timmar, det var allt.

Du måste få allt ur honom som du kan.

UTSKRIFT AV INTERVJU

Men du vill inte sätta så hård press att han inte vill prata med dig.

JAG SKA STÄLLA NÅGRA FRÅGOR

ÄR DU BEREDD ATT SVARA PÅ DEM?

Nervös inför den långa utfrågningen,

överraskade jag polistrion

genom att skjuta in med att jag tänke berätta allt.

Nilsen slutade inte prata.

Han började berätta exakt vad som hade hänt.

VART TRÄFFADE DU MÄNNISKORNA?

Han gick in i en pub…

JAG DRACK

…pratade med nån och tog med dem hem.

De drack och lyssnade på musik.

Morgonen därpå vaknade Nilsen med en död kropp bredvid sig.

EN SLIPS RUNT HANS HALS

JAG SATT BARA DÄR, CHOCKAD

SKRÄCKSLAGEN

När vi pressade honom sa han att han inte kom ihåg vad som hänt.

NÄR MAN ÄR PÅ FYLLAN SÅ GLÖMMER MAN

Det vanliga i ett mordfall är att man har ett offer

och sen letar man efter mördaren.

I det här fallet hade vi en mördare…

DEN FÖRSTA

…men han kände inte sina offer.

JAG GLÖMMER NAMNET

DEN ANDRA

VISSTE ALDRIG NAMNET

Så vi var tvungna att gå tillbaka och spåra alla offer.

FÅ SE OM VI KAN FRISKA UPP DITT MINNE

Jag svarade på alla frågor.

NUMMER 4?

1,73 LÅNG

HALVLOCKIGT HÅR TATUERAD

Jag gick in på minsta detalj.

NUMMER 7 - RUNT 1,75 IRLÄNDSK RÖST

Om inte annat…

NUMMER 10 BLEK, MAGER, INÅTVÄND

…har ingen annan brittisk mördare…

BERÄTTA OM NUMMER 12

…varit så rättfram…

BRUNT HÅR 25/30 ÅR GAMMAL

SECOND HAND-KLÄDER

…i att konfrontera sitt brottsliga beteende som jag.

NUMMER 13 27 -28 ÅR

VAR GARDESVAKT HAN RÖKTE

RÖKTE VAD?

MINA

Han gav begränsad information, men det var främst unga män.

Men jag tänkte att om det Nilsen berättade var sanningsenligt,

hur i hela världen, i en stad som London,

kunde 15 personer ha blivit mördade utan att nån märkte det?

Polisen hade alla ingredienser för att kunna åtala mig.

Det skulle ge hela ärendet skyddet av en rättslig prövning,

utom räckhåll för sensationslystna medier.

Det skulle bli det största fallet i deras karriärer,

och för att skaffa sig en plats i offentlighetens ljus,

såg de till att hela landet kände till det

när de satte sig vid frukostbordet.

Jag var uppe på kontoret,

och nyhetsavdelningen gav mig ett papper

där det stod att en rörmokare…

DOUGLAS BENCE JOURNALIST

…hade hittat bitar av människokött i ett avlopp.

Jag ringde Scotland Yard, men de visste inget om det.

Så jag skrev historien.

Men den stötte på hinder,

för på den tiden ville man inte väcka anstöt vid frukostbordet.

Och det rådde inget tvivel om att det som Cattran upptäckt

skulle få folk att kväljas över sina cornflakes.

Så jag visste inte om storyn skulle tryckas.

TORSDAG 10 FEBRUARI 1983

De sa att man utredde ett mord i Cranley Gardens,

och kunde jag ta mig dit så fort som möjligt.

Jag var rätt så likgiltig inför det, det lät som nåt alldagligt.

"Om jag har tur kan det bli ett inslag på nyheterna och sen glöms det bort."

När man kommer till en sån plats brukar vägen vara avspärrad.

Inte bara huset, utan vägen. Men inte här. Vi stod vid tröskeln.

Vi intervjuade en eller två personer som hade lagt märke till honom.

De tyckte att han var lite konstig och tystlåten.

Har ni sett mannen i området?

Ja, när han är ute med sin hund, bara en nick till hälsning.

Och sen, en halvtimme senare, hör vi…