Jerry Seinfeld: 23 Hours to Kill

EN ORIGINAL-KOMEDISPECIAL FRÅN NETFLIX

I

Mr Seinfeld, har du inte en show ikväll?

Jo, det har jag.

De säger att det är för mycket trafik för att landa nu.

-Vad ska jag göra? -Inga problem.

Du kan släppa av mig här nånstans.

Tack!

Tack så mycket!

Herregud!

Vilket ögonblick.

Vilken känsla. Vilken prestation det här är

av er.

Det ni just gick igenom...

Att gå ut och ta itu med

vanliga hinder i livet.

Svåra människor, arrangera, planera.

Irriterande vänner, varav många är här med er...

...som av nån anledning

krävde onödigt många detaljer

och kommunikation om: "Vem kommer?"

"När åker vi?" "Hur tar vi oss dit?"

"Du kan väl hämta mig." "Jag kan väl hämta dig."

"Det är på vägen." "Det är fel håll."

"Min bil." "Din bil." "En bil." "Två bilar."

"När ska vi äta? Har du ätit? Jag åt inte."

"Ska du äta? Jag är hungrig." "Jag är mätt."

"Jag har ätit godis hela dagen. Jag behöver nåt vettigt."

"Biljetterna då? Vem har biljetterna?

Har du biljetterna?"

Hur många gånger hörde du "biljetter" idag?

"Glöm inte biljetterna."

"Har du biljetterna?" "Ja, jag har biljetterna!"

"Har du deras biljetter?" "Jag har inte deras biljetter.

De måste skaffa egna biljetter.

De betalade inte senast jag köpte biljetter åt dem."

Varför är dina vänner så irriterande?

Människorna du har valt att spendera livet med.

Det går inte ihop.

Du skulle göra dig av med dem på en sekund

om det inte vore ännu jobbigare

att hitta nya människor, lära sig om deras irriterande problem

som de aldrig gör nåt åt...

Ändra namn och nummer i mobilen,

ta bort de gamla kontakterna.

"Skit samma. Jag väntar ut det med de här idioterna.

Det är samma måltider, helgdagar och filmer ändå.

Än sen vem jag är med."

"Vill bara gå ut." Det här är ute.

Folk pratar om att gå ut.

"Vi borde gå ut. Vi går ut. Vi går aldrig ut."

Så,

här är ni.

Det bästa med att vara ute är att man inte behöver vara ute länge.

Bara länge nog för att få nästa känsla, som ni alla kommer få.

Den känslan är: "Jag måste hem."

Efter allt arbete

du har gjort för att få arslet dit det är nu

är du bara halvvägs genom mardrömmen.

Var du än är, var som helst i livet,

måste du ta dig därifrån.

På jobbet vill du åka hem.

Du är hemma. "Jag jobbar hela veckan. Jag måste ut."

Du är ute och det är sent. "Jag måste hem."

"Jag måste upp." "Jag måste till flygplatsen."

"När ska vi på planet?" Planet flyger iväg.

"När landar planet?" Planet landar.

"När öppnar de dörren så vi kommer ut?"

Ingen vill vara nånstans.

Ingen gillar nåt.

Vi är griniga och lättretliga

och hanterar det genom att ständigt byta plats.

Och så

kommer vi på sånt som det här, det vi gör just nu.

Det här är ett påhittat, falskt, hajpat, onödigt specialevenemang.

Det är vad det är.

Som många jobbade hårt för att anordna

så att vi alla kunde döda lite tid.

Det är därför jag är här. Jag hade inget att göra heller.

Jag kan säga det. Ni känner mig. Ni och jag...

Kom igen, vi känner varann på en viss nivå,

elektronisk, förvisso,

i många år vid det här skedet.

Vi går igenom livet ihop. Det är nåt vackert.

Ni vet vad jag gjort.

Ni vet vad jag skapat, hur jag lever.

Ni vet mycket väl

att jag kunde vara varsomhelst i världen just nu.

Var ärlig nu. Om du var jag,

skulle du stå här uppe och göra en till sån här?

Kanske

eller kanske inte.

Men jag är glad över att vara här.

Jag älskar det.

Det här kan vara min favoritplats i hela världen,

här, just nu. Det kan vara det.

Vi älskar dig!

Tack, raring. Jag älskar dig med.

Det här är faktiskt min favorit av alla intima relationer.

Jag älskar er, ni älskar mig, och vi kommer aldrig träffas.

Det är nåt vi gör för att övertyga oss själva att livet inte suger.

Det är en annan sak det här är Imorgon säger du:

"Mitt liv suger inte. Jag såg en komiker som var på tv på 90-talet

på Broadway i New York."

Även om ditt liv egentligen suger rätt mycket.

Och det vet jag, för jag vet att allas liv suger.

Ditt liv suger. Mitt liv suger också.

Kanske inte lika mycket.

Men ändå, i den stora sugigheten

av mänskligheten så suger allas liv. Det är okej.

Må inte dåligt över att ditt liv suger.

Den bästa läxan man kan lära sig

är att "suger" och "toppen" är ganska nära.

De är inte så olika.

Vi bor här i New York.

Jag är trött på att höra om topprestauranger här.

"Jerry, vi gick på en topprestaurang igår.

Den var toppen. Du hade älskat den.

Han skulle älska den. Visst skulle han? Du skulle älska den."

"Du." Du vet hur dina vänner pekar ut dig?

"Du. Visst skulle han?

Han skulle älska det stället."

"Gillade du den?" "Själv gillade jag den inte, men du..."

Jag gillar inte topprestauranger. Jag gillar inte nåt toppen.

Jag vill ha inte illa. "Hur är maten?" "Inte illa."

"Toppen. Vi går in och får det här överstökat."

"Vill du höra dagens?" "Nej. Om de är så bra, sätt dem på menyn.

Jag är inte intresserad av mat som provspelar."

Jag vet inte vad du pratar om ändå.

"Vi ska bryna den. Vi ska örtpanera den.

Vi ska stänka den med nåt som är en reduktion av nåt annat."

Sluta stänka. Vi står inte ut med stänket längre!

Det är för mycket stänkande!

Om ni inte reducerade den så mycket skulle ni inte behöva stänka!

Måltiden tar två och en halv timme.

Röven gör ont i slutet. Det är inte hälften så bra

som en skål med flingor och Pepsi ändå.

Notan kommer alltid i den där boken, notans lilla historia.

Här är historien:

En gång för länge sen åt du revben. Det är historien.

Du är på gatan efteråt med dina vänner:

"Jag tyckte inte det var... Var det toppen?" Alla säger "toppen".

"Jag tyckte inte det var så toppen. Vad tyckte du?"

"Det sög, va? Det där stället suger."

Många toppenställen suger bara!

Sen går du på baseboll, du tar en varmkorv.

Varmkorven är kall.

Brödet är inte rostat.

Försäljaren är en kåkfarare i ett återanpassningsprogram.

Du älskar varmkorven varje gång.

Suger den? Ja.

Är den toppen? Ja.

Så nära är de!

"Suger" och "toppen" är de enda två betyg

som folk ens ger nåt längre.

"Vi går på bio. Jag hörde att den var toppen."

"Jaså? Jag hörde att den sög."

"Hur kan den suga? Den lär vara toppen."

"Jag hörde att början är toppen, men sen suger den."

"Det suger ju." "Jag vet. Den kunde ha varit toppen."

Jag säger att "suger" och "toppen" är samma sak.

Du har en glass. Du går nerför gatan.

Glassen faller av struten och träffar trottoaren. Det suger.

Vad säger du? "Toppen."

Mat är ett bra ämne. Vi kan prata lite mer om det.

För vi var i Vegas för ett par månader sen.

Och alla säger: "Jerry, du måste gå till buffén.

De har buffé.

Kom igen. Du kan få vad du vill på buffén."

Vad är tanken bakom buffén?

"Saker och ting är dåliga.

Hur kan vi göra dem värre?

Varför sätter vi inte folk som redan överäter...

...i nån slags sedeslös Caligula-matorgie

med obegränsad konsumtion?

Ingången kan vara en rutschbana med chokladsås."

Buffén är som att ta hunden till djuraffären och låta hunden handla.

Du ger honom din plånbok på parkeringen och säger:

"Du kan väl gå in och köpa det du tror

är rätt mängd hundmat åt dig?

Använd ditt hundomdöme.

Jag väntar i bilen.

Öppna fönstret lite så jag kan andas."

Folk klarar sig inte bra i en matmiljö utan övervakning.

Ingen skulle gå på restaurang och säga: "Jag tar yoghurtparfait,

revben, köttpirog, krabbklor, fyra kakor och en äggviteomelett."

Folk bygger önskelistor för sin sista måltid på tallrikarna.

Det är som en perfekt modell av alla deras känslomässiga problem

och personliga svårigheter.

De går bara runt. De visar upp det. "Det här är vad jag har att göra med.

Det är en sallad med en skopa glass på.

Jag har några olösta problem

som jag försöker lösa här på buffén."

Börjar tilltala främlingar.

"Ursäkta. Var hittade du det? Det såg jag inte ens.

Vad är det? Är det ett karamelliserat hönsben?

Jag måste smaka. Ge mig ditt. Du vet var de är.

Du kan ta fler. Kom igen!"

Kan vi...

Snälla.