The Land Before Time V: The Mysterious Island

LANDET FÖR LÄNGE SEDAN V

DEN MYSTISKA ÖN

För miljoner år sedan

såg jorden väldigt annorlunda ut.

De stora landmassorna var i ständig rörelse,

och täckta av exotiska växter som vi inte ens kan föreställa oss.

I denna mystiska värld

bodde de mäktigaste djuren som någonsin gått på jorden.

Dinosaurierna.

Dessa fantastiska jättar bodde tillsammans

i en oförsonlig, ofta våldsam levnadscirkel,

kämpande för sin andel av den mat jorden hade att erbjuda.

Ibland blev de själva mat.

Men på en underbar plats

levde flera olika sorters dinosaurier i harmoni tillsammans.

Den Stora Dalen.

Där fanns det gott om mat åt alla,

och fred var viktigast av allt.

Verkar bara finnas ett löv kvar.

Japp, japp, japp.

Frågan är vem som får det.

Vad menar du?

Det är min tur att få dagens första löv.

Det må vara dagens första, men det är trädets sista.

Det ändrar reglerna.

Den som är äldst borde få det.

Men det är du.

Jag vet.

Den minsta borde få det.

Det är jag.

Jag vet inte.

Rätt ska vara rätt. Lövet är mitt.

Eller hur, Spike?

Hallå!

- Spike! - Sluta.

Bra försök, Spike.

Men Petri får lövet.

Jag plötsligt inte så hungrig.

Det flyger iväg.

- Jag tar det! - Det är mitt.

Akta!

Jag har det. Vänta, jag...

Spike! Sluta.

Det kittlas.

Godmorgon, ungar. Fin lövdag idag.

Godmorgon, herr Taggsvans. Kul att du gillade det.

Din giriga gamla...

Cera!

Jag bryr mig inte! Det var vårt löv.

Du menar mitt.

Det här hade aldrig hänt om du inte...

Ungar!

Morfar!

Vad bråkar ni om?

Det är inte rättvist.

Alla vet att det var min tur att få dagens första löv.

Och idag fanns det bara ett.

Tack vare dem fick herr Taggsvans det.

Såja, Lillefot.

Om det bara fanns ett löv

kanske det var bäst att gamle herr Taggsvans fick det.

Det är inte ofta han får smaska på godsaker från trädtopparna.

Det var säkert en väldigt speciell morgon för honom.

Jag antar det.

Förresten finns det löv så det räcker åt alla.

Tack, morfar.

Så lite så, ungar.

Ni behöver inte bråka om mat.

Spike.

Här i Stora Dalen har vi tillräckligt med grön mat åt alla.

Verkar som att vi kan vänta oss lite regn.

Det får bara saker att växa.

Nej, det kan inte vara sant!

Svärmande lövglufsare!

Svärmande vadå?

Hjälp mig ut härifrån!

- Cera! - Gör inte så här.

Jag gillar inte svärmande lövglufsare.

Nej.

När den ljusa cirkeln steg idag var Stora Dalen ett paradis.

Nu ser den stora nattcirkeln ner på en ödesmark.

Jag är rädd att det kan dröja

innan det finns tillräckligt med grön mat åt oss i vår älskade dal.

Även om jag hatar att hålla med långnacken, så har han faktiskt rätt.

Det finns inget kvar att äta.

- Herregud! - Vad ska vi göra?

- Det är fruktansvärt. - Vi måste göra något.

Var tystare, är ni snälla.

Barnen sover.

Vi står inför ett svårt beslut,

men jag tror att vi alla är överens.

Vi måste lämna Stora Dalen.

Men vart ska vi gå?

Att lämna Stora Dalen är omöjligt.

Vi är skyddade här.

Bakom bergsväggarna bor Vasständer.

Ryck upp er nu, visa att ni är starka.

Vänner, vi har bott i vår dal så länge att vi glömt bort

vi alla överlevde världen utanför innan vi kom hit.

Och vi kan göra det igen om vi måste.

Vi kan inte lämna Stora Dalen.

Var ska vi ta vägen? Var ska vi bo?

Ansluta oss till våra egna flockar någonstans.

Jag gillar inte den här vuxna idén.

Petri inte åka. De kan inte tvinga mig.

Jag vill inte bo med andra trehörningar. De är för bossiga.

Var kan jag hitta vänner som ni?

Då är vi överens,

när det blir ljust lämnar vi Stora Dalen.

Tillsammans.

Tillsammans!

Petri åka.

Först, Petri få hjälp.

Och så lämnade hjorden Stora Dalen,

i jakt på nya marker.

Men även fast det gick dag efter dag

kunde de inte hitta ett liknande paradis.

Vart de än gick, hade lövglufsarna redan hunnit före.

Och varje dag blev de hungrigare,

törstigare,

och mer nedslagna.

Mormor, jag är hungrig.

Jag vet, Lillefot. Jag med.

Titta inte, älskling.

Förstår ni inte?

Ankosaurien var på väg hitåt när den dog.

Det finns uppenbarligen ingen mat i den riktningen.

Vi måste ändra riktning.

Alla vet hur dumma ankosaurier är.

Denna stackare gick i cirklar i flera dagar.

Det är vad vi också kommer göra om vi inte börjar gå rakt.

- Det stämmer. - Det stämmer nog.

Jag tror ändå att den här vägen är...

Lyssna, Långhals. Jag börjar tröttna på

"jag är längre och därför bättre"-attityden du har.

Din pappa kan inte prata med min morfar sådär.

Han kan prata hur han vill.

- Vänner inte bråka. Petri inte gilla. - Nix, nix, nix.

Sluta!

Säg inte åt mig vad jag ska göra.

Ska visa dig ett och annat...

Okej, då så. Vi får dela på oss.

Från och med nu är det varje hjord för sig själv.

Sov lite, ni två.

Vi börjar gå när den ljusa cirkeln reser sig.

Jag kommer sakna Lillefot, Cera och Petri.

Japp, japp, happ.

Jag inte sakna Kvacky. Inte Spike heller.

De kanske inte kommer sakna dig heller.

Ingen måste sakna någon. Lillefot har en plan. Kom.

Kvacky! Spike!

Petri!

Lillefot!

Cera!

Det här är så dumt! Varför måste vi gå så här?

Vi vill väl att de ska följa efter oss?

Så vi måste lämna fotspår.

Skynda nu!

Eller så hittar de oss innan vi hittar grön mat.

Jag hoppas bara att de hittar oss innan något annat gör det.

Något annat? Vad?

Vad som än gjorde det här.

Lugna er, barnrumpor.

Vad det än var, gick det ditåt.

Men tänk om det kommer tillbaka?

Då får det med mig att göra.

Det var det. Jag går tillbaka.

Nej, hörrni. Vänta.

Förstår ni inte? Vi kan inte gå tillbaka. Det är upp till oss nu.

Det enda sättet vi kan hålla ihop

är att hitta tillräckligt med mat åt oss alla.

Jag har inget emot att hitta mat.

Jag vill inte bli mat.

Nej!

Inte jag heller, men...

Spike? Vad är det?

Känner ni lukten?

Ja.

Jag med.

Luktar som...

Vatten!

Jag känner lukten!

Japp, japp, japp.

Du har rätt.

Och om det finns vatten, finns det nog...

Grön mat!

Måste vara över kullen här.

Jag sa ju att det skulle funka. Vi kommer bli hjältar.

Jag kan höra de vuxna nu.

Ja!

"Jösses!

Hur har ni barn lyckats hitta så mycket...

...vatten?"

Jag har aldrig sett så stort vatten i hela mitt liv.

Jag visste inte att det fanns så stort vatten.

Bara att se på det gör mig törstig.

Vad väntar vi på? Vem vill ha något att dricka?

Vänta på oss.

Det här är säkert det största vattnet någonsin.

Och det äckligaste.