Kingdom of Us

EN ORIGINALDOKUMENTÄR FRÅN NETFLIX

VÄLKOMNA HEM MAMMA OCH PIPPA

Vill du gå in först?

Jag vill filma deras reaktion.

Allihop, Pippa är här!

Mamma! Kommer hon att stanna?

- Ja. - Ny lillasyster.

Pappa brukade tycka att Pippa gjorde hela familjen komplett.

Han sa: "Sju färger i regnbågen, sju underverk i världen..."

Han hade en fix idé om att Pippa betydde tur.

- Är hon verkligen hemma? - Ja, för alltid.

Vi ska ta så väl hand om dig.

Vill du säga nåt innan vi stänger av kameran, Jamie?

- Jag vill fråga en sak. - Vill du säga nåt?

- Bra. - Okej?

Det gillar jag. Bra initiativ.

- Okej. - Okej.

- Jag tänker fråga... - Få se dig i bild, Jamie.

Vad jag har gjort, Jamie,

är att filma dig när du fyller fyra år,

fem, sex och nu sju år imorgon.

Det blir en liten dagbok för dig när du blir äldre.

Jag hoppas att du är nöjd med pappa.

Du är jättefin, raring.

Jag är glad att det här är mitt hem och att jag växte upp här.

Vi står varandra så nära.

Får jag ett leende, Kacie.

Alla är lite knasiga. Inget är riktigt normalt här.

- Omelett. - Omelett.

- Mirie är bästa tvillingen nånsin. - Lorie också, på ett annat sätt.

Hon är jättefin.

Vi är jobbiga. Jag beundrar mamma för att hon orkar

och inte bara sticker.

Vi har absolut världens bästa familj.

Där är leendet.

Man ser tv-program om lyckliga familjer.

Det är bara på tv.

Familjen - där livet börjar... Kärleken slutar aldrig!

Ni är sju, vi bor i ett underbart hus,

vi har det jättebra,

och ni har alla en mycket ljus framtid.

Jag älskar er, mitt framtida jag, den framtida Jamie...

Och alla i framtiden.

Vi är alla så vana vid att säga...

I sex år har vi sagt att vi mår bra.

Men vissa dagar känner jag: "Det är inte okej.

Det som hände var inte rätt."

- Hej, mamma. - Hej, pappa.

6 År

Jamie, kom hit till pappa nu, tack.

Snälla. Fort, för han kör fram nu.

Om vi skulle ha typ en ceremoni?

- Omkring husbilen? - Nej, men du vet vad jag menar...

- Jag menar inte... - Jag var inte sarkastisk.

Vi kan alla säga adjö till husbilen på ett fint sätt.

Själv känner jag att vi alla har fortsatt med våra liv så långt

som det kan gå.

- Håller du inte med? - Atlasen.

- Atlasen, kära du. - Mamma, det är typ:

"Jag är bara 13."

Men den står ju bara där.

Snart är den helt föråldrad.

- Mamma, får jag föreslå nåt? - Ja.

I buddismen finns en idé om

att om man föreställer sig allt man älskar som förstört och borta,

är det inte så sorgligt när man mister det.

För man har redan accepterat att man har förlorat det.

Det är inte sant.

Men tänk dig att det är borta,

att de kommer och hämtar det imorgon

och att det är borta, och se om du kan hantera det.

- Jag skulle... - Har du prövat?

Jag skulle känna att en tyngd lyftes från mina axlar

beträffande Atlasen.

Det låter illa,

men jag brukade titta ut, och om lysena var på

skulle jag skita på mig.

Jag skulle känna att vi gav upp,

att vi accepterar att han är borta.

- Jag... Sluta, mamma. - Tycker du inte...

- Låt mig avsluta! - Förlåt.

Kom ihåg att vi är åtta

och alla i olika stadier. Vi tänker olika.

Jag känner inte att jag kan gå vidare om vi gör oss av med den.

Jag känner att det faktiskt skulle...

Det låter dumt, men om pappa kom tillbaka

skulle han kunna bo där.

När du träffade pappa, insåg du hurdan han var?

Jag tyckte att han var väldigt... organiserad.

- Var han stilig? - Ja, han var stilig.

- Han var rolig. - Varför skrev pappa ner allting?

Vissa dagar skrev han ingenting, andra dagar 20 sidor.

Var det det ena eller det andra?

Var det nånsin fem sidor? Eller var det noll eller 20?

Det var allt eller inget.

- Så han var aldrig... - Mittemellan.

Du vet när man inte är så glad, lite ledsen?

Var han aldrig mittemellan?

Nej, han var alltid det ena eller det andra.

Vilket var vanligast?

När vi först träffades var han mest glad.

- Blev det sämre med tiden? - Ja.

Det ändrade sig gradvis.

När märkte du först att han blev sämre?

Jag insåg det nog ungefär när Pippa föddes.

Märkte du inte att han blev sämre före det?

Var det så illa som du trodde?

- Du ser där dörren är? - Ja.

Om man gick där, klev man nästan genom golvet.

Golvet var nästan ruttet.

- Jag tror... - Ingen kunde bo här inne heller.

Vi säger inte att vi vill bo här.

Titta, Pippi.

Mamma, allt går sönder om man bryter av det.

Nej, Pippi, inte alls.

Mamma, vi kan inte göra oss av med den.

Du inbillar dig att det är fint.

Om vi fixar till den lite, kommer jag hit nästan varje dag.

- Vad ska du göra här? - Göra vad?

Läxor? Vara för mig själv? Niki brukade skriva sånger här.

- Okej, Pipsie. - Ja?

Jag känner att min pappa...

Han var inte verklig, utan nån som jag hittade på.

- Hej, Pipsie. - Hej.

Jag har faktiskt inga minnen av honom. Jag har bara hört berättas.

Och jag har skapat minnen fast jag inte var med.

Få se.

Jag försöker ta fram ackord att spela på pianot...

...så jag kan spela pappas sång.

Den här heter "En perfekt värld".

Och den är vacker.

Det är nog för att...

...pappa hade en tanke om hur en perfekt värld skulle vara.

Och ett tag hade nog han och mamma en perfekt värld.

Sången handlar om mamma.

Den återger mig tron på kärlek och lycka.

Den är verkligen fin.

Bli kär i dig

Som skönhet i en fågelsång

Som sjungs för dig

I en perfekt värld

Historien om

Pojke möter flicka

Se där. Där är hönsen. Så härligt.

De är för härliga.

Fåglarna kvittrar för fullt som vanligt.

Så spännande att skapa en vacker trädgård...

...och ge barnen en trygg miljö.

Kacie, ser du fram emot första skoldagen?

Bra, jag hoppas att det blir kul.

Inte nog med att de klarar sig, de filmar alltihop också.

Titta där!

Jag minns att när vi var yngre brukade vi uppträda för mamma och pappa.

Vi satte upp affischer. "Föreställning ikväll kl. 17.00."

Hej och välkomna till dagens show.

Pappa brukade gå runt bordet och säga vad han trodde

att alla skulle göra när de blev stora.

Han sa att jag hade rytmkänsla.

Ville pappa att Osborn skulle bli astronaut?

Pappa, vinka mot kameran och säg "Ja".

Ja.

Jag vill tacka pappa av hela mitt hjärta.

Och allt jobb han har lagt ner. Titta bara.

Just nu går jag i jättefin lera.

Min pappa är världens bästa pappa.

Det är få barn som har en pappa som min.

Jag har sån tur.

När mamma berättade,

kunde jag inte ta det. Jag bara skrek.

Hans död var ingen olyckshändelse.

Det var liksom hans val.

Det kanske var ett rop på hjälp, vilket gör mig väldigt ledsen.

För jag kan föreställa mig hur han satt där...

Jag har ofta tänkt "tänk om".

Tänk om jag hade sprungit ut i skogen och hittat honom.

Det knackade på dörren. Det var polisen.

"De sa:" Er man har just ringt

och sagt att han tänker begå självmord."

Jag såg helikoptrar

flyga omkring, ambulanser...

Jag minns helikoptern.

Han hade skurit sig i vänster handled och i halsen.

Jag var 16. Pippa var sex år.

Vi har alla så olika minnen.

Vad kan vi veta, dagen då pappa tog sitt liv?

Våra hjärnor hittar på roliga historier och saker.

Hur kan nån plötsligt inte finnas?

Hur kan min pappa inte finnas?

Nästan som om vi inte var värda att leva för.

Om ens pappa inte vill stanna,

då kan man inte vara nåt vidare själv.

Jag kunde inte föreställa mig en framtid efter den dagen.

Det kändes som om tiden skulle stå still.

För alltid.

I flera år efter hans död tänkte jag att det nog var ett skämt.

Att han egentligen inte var död utan bara låtsades,

och skulle återvända en dag.

Ibland tyckte jag mig se honom på gatan

och tänkte: "Jösses, är det pappa?"

Jag önskar inte mer att han ska återvända, för det lär inte hända.