The Hole

FÖRSVUNNA

FÖRSVUNNEN

De försvunna Brabourne-eleverna har hittats efter 18 dagar.

Väntan är äntligen över.

De fyra tonåringarna gick på Brabourneskolan med höga avgifter.

Ungdomarna lär ha förts till sjukhuset där föräldrarna väntat.

Michael Steel, son till rockgitarristen Stevie Steel, är en av de saknade.

Liz...

-Vi ses där inne. -Han tänker döda oss!

Sluta!

Hej, jag är doktor Horwood. Jag är här för att hjälpa dig.

Ge mig inte Prozac eller litium. Jag är inte galen. Mamma lyssnar inte.

Jag ska lyssna.

-Måste vi prata om det i dag? -Du får det att låta så hemskt.

Om du litar på mig och samarbetar kan jag nog få dig att må bättre.

Vi gör det i din takt. Vi kan sluta när som helst.

Jag tänker inte ljuga; det blir svårt, men du är tuff nog att klara av det.

Vi börjar med en andningsövning. Det kanske verkar fånigt, men vi prövar.

Ta ett djupt andetag, känn hur lungorna fylls, ner med axlarna...

Andas ut och slappna av i hela kroppen, och börja när du är redo.

Så här är det på Brabourne:

För att existera måste man vara söt och smal.

Är man inte det finns man inte.

I flera år var jag en nolla, jag levde i marginalen, vågade inte drömma.

Min bästa vän Martin brydde sig inte. "Ta ifrån dem allt du kan", sa han.

"Deras girighet gör dem lätt- kontrollerade.” Det gav honom makt.

-Men sen förändrades allt. -Mike Steel är singel igen!

Mike Steel. Amerikan, son till en rockstjärna. Min själs sista pusselbit.

Upp med dig, snälla. Du får inte vara skadad. Upp med dig.

Förlåt mig. Det är därför amrisar måste ha skydd på sig.

Det är homoerotiskt. All aggression på planen, och sen ångan i duschen.

-Vad äcklig du är! -Nu räcker det, ni två!

-Geoff kanske blir Mikes nye. -Han är ihop med Amber, supermodell.

-Inte alls. -Du ljuger.

Har du inte märkt att alla plötsligt blivit blondiner med röd läppglans?

Amber-kloner. Gudskelov inte du, den enda tjejen som har hjärnan kvar.

-Så han är singel? -Åtminstone en del av hjärnan. Ja.

Inte du också, Liz! Kör inte huvet i väggen du också.

-Det visste jag inte. -Han är en vanlig kille, som jag.

Han skiter och fiser som alla andra, men han är inte lika intressant.

Jag kan inte hjälpa det, det sitter i kroppen.

Mike har en ängels ansikte och en poets själ. Jag behöver honom.

Nej, du älskar mig. Det är en Martin Taylor-sanning.

Vi har pratat dagligen i fem års tid.

Men du är mer en bög-vän än en pojkvän.

Men jag är inte bög!

Terminen är slut, jag har några tacksamma ex att ringa. Jag drar.

Det är bara den lilla detaljen med exkursionen.

På fredag morgon sticker jag till Los Angeles.

Stevie blir skitförbannad om du inte åker.

Om jag ligger lågt ett par där får han inget veta.

I helvete heller. Skvallerpressen är ju efter dig.

Du ska uppleva en våt veckända i Wales.

Utan varmt vatten, fiskpasta på mackorna och under sträng uppsikt.

-Det låter nattsvart, Geoffrey. -Jag vill inte heller åka.

Vi måste skolka, annars dör jag.

Frankie ska inte åka. Hon vägrar ha gummistövlar på sig.

-Hur slapp hon undan? -Hon snackade med Martin Taylor.

Frankie, jag måste få prata med dig.

-Vad har hon gjort nu då? -Det har blivit fel med håret.

-Får jag se. -Akta, det kanske smittar!

Min uppsats skriver inte sig själv!

-Vad är det? -Intensivkur.

Det fixar till det här på 20 minuter. Vad har du använt?

Peroxid. Från labbet.

Jag tänkte att om jag var blond som Amber...

Jag vill inte vara taskig, men det gör nog ingen skillnad för Mike.

Nej, jag vet.

Tro mig, han är inte så fantastisk.

Frankie... Tack.

-Du behöver inte vara så snäll. -Det var ingenting.

-Mitt liv är meningslöst. -Kom in och sätt dig.

Jag älskar honom, och han vet inte ens om att jag existerar.

Jag avskyr att se dig så här.

Lite choklad muntrar nog upp dig.

Du förstår inte, du har aldrig varit kär och våndats så här.

Det känns som om jag skulle dö.

Jag kan hjälpa dig.

Kan du?

Välkomna till mitt kontor. Det här är en nödvändig genomgång.

-Klarar du det? -Ingen exkursion...

...inga föräldrar, inga paparazzi. Jag klarar vad som helst.

Jag lägger till en person. En besläktad själ.

Martin visste att skola och föräldrar litade på varann. ”En ohelig allians."

Om föräldrarna trodde att vi åkt till Wales och skolan att vi åkt hem-

skulle ingen ifrågasätta det.

Här kommer trupperna...

Du är sen! Var det nån som såg dig?

Nyss hemkommen från Himalaya?

-Frankie, Geoff har du hört talas om... -Allt är lögn.

-Utom det med smöret. -Och Mike.

Här finns inget. Jag tänker inte sitta på en trädstam hela helgen.

-Du ser inte skogen för bara trän. -Jävlas du med oss, Martin?

-Jag kan slita skallen av dig. -Det är här. Ser ni inte?

-Säg nåt intressant inom tio sekunder. -Rakt under fötterna på er.

Akta er, flickor.

-Hur fick du tag i nyckeln? -Det säger jag inte.

-Vad är det för nåt? -Nödutgången till krigsbunkern.

Du är så mysko!

Måste vi stänga luckan?

Min hy måste ha frisk luft.

-Ni vill väl inte bli hittade? -Nej, verkligen inte. Sjyst. Vi ses.

-Tänker du gå ner? -Självklart.

Vi ses där inne.

Strömbrytaren sitter till vänster.

Det ser ut som en grav!

Jag tänker inte gå in.

Jag struntar i vad du tycker.

Det kan väl inte vara värre än Wales...

-Min tur. -Det vore praktiskt, Frankie.

Vad är det som luktar?

Går det bra? Akta huvudet.

Kolla, Mike! Det är enormt! Vad är det där för grejer?

Ni kommer att älska det här, flickor!

Jag låter skicka upp det till ditt rum, Frankie.

Jag går först. Jag går ner.

Stegen är vinglig.

Njut av Mike Steele närvaro.

-Tror du att han blir kär i mig? -Var försiktig, bara.

-Ett bottenlöst hål. -Akta, avsatsen är väldigt smal.

-Går det bra? -Ja, du kan stänga.

Hej då!

Jösses, tänd ljuset!

Hur tänder man?

Vad tycker ni, tjejer?

Jag sköt dig i ryggen! Du är död!

Din plats är här till höger.

Har du nåt emot att jag kokar pastavatten?

-Nej. Vill du göra det på en gång? -Ja. Tack.

Det är hål i mitten, så det blir klart snabbt. Får jag låna en kastrull?

Här.

-Vad ska du ha till? -Inget.

Man kan inte äta pasta utan nåt till.

-Jag har salt. Vill du ha? -Pasta och salt? Nej, tack!

-Vad ska du käka? -Jag är inte hungrig.

-Du måste äta. -Jag har inte tagit med nåt.

-Ingen mat? -Ingen riktig mat.

-Tuggummi. -Ska du leva på det i tre där?

-Jag tänkte inte på det. -Du glömde att tänka på mat?

Jag har mat. Korv, bönor, nudlar och annat. Du kan få så mycket du vill.

Har du korv?

Har du tomatsås?

-Lite grann. -Ät din pasta, du.

Jag ska äta korv...

...med Liz i kväll.

Nej, tack, jag bantar. Mina fibertabletter tar bort hungerkänslor.

Smaskens.

Min vän åkte med sin flickvän i sin Ferrari...

-Vem har en Ferrari? -Bob. Och Sally. Du känner inte dem.

-Bob och vem då? -Lägg av nu, Mike!

Bob och Sally var ute och körde i ödemarken och bensinen tog slut.

Bob skulle fixa bensin och Sally satt kvar och satte på radion.

De sa att en galning var ute på fri fot. Men Sally var trött...

-En man med krok. -På biltaket.

-Med Bobs huvud på en pinne. -Nej, det här har hänt på riktigt!

Jag har en. Den är så läskig att ni kommer att göra i brallan.

Håll klaffen!

Martin råkar ut för nåt och kommer inte tillbaka och hämtar oss.

Vad var det jag sa...

-Det är sjukt. -Det skulle kunna hända.

-Var inte fånig! -Tyst, du kan få det att hända.

-Hur då? Jag sitter ju här med er! -Det betyder otur att utmana ödet.

Men snälla du! Hur skulle det gå till?

Jag är naturvetare, jag tror inte på ödet.

Jag håller med Liz.

Om nåt händer Martin är det Geoffs fel!

Om du håller klaffen sen, så säger vi att det är så.

Min var bäst!

-Vad hände den tredje dagen? -Vill du inte veta vad vi gjorde?

Martin skulle väl släppa ut er?

Jag vet inte. Jag vet inte vad som hände.

Här är du trygg. Djupa andetag. Tredje dan packade ni ihop.

-Hur mycket är klockan nu? -Som för två minuter sen.

Nej, det har ju gått två minuter!

-Två minuter över halv fyra. -De andra kommer tillbaka fyra.

Min chaufför väntar. Det är så...

Tänk om han blivit påkörd av en buss och ligger i koma.

-Tänk om han är död! -Han är inte död!

-Jag ringer. Vad är det för nummer? -Mobiler funkar inte här nere.

-Är det nån mottagning? -Nej.

Vi kan pröva uppe vid dörren.

-Funkar det? -Du har gett oss otur!

-Vi har blivit blåsta. -Nej, det är ditt fel, för det du sa!

-Det kanske är fullt med folk utanför. -Jag är inte orolig.

-Ta det lugnt. -Vi måste skaffa hjälp.

Vad tror ni att jag sysslar med?! Håll klaffen!

Du kan väl försöka själv då!

De har inte hittat oss. De vet att vi inte åkte till Wales.

De letar på det område vi kan ha hunnit till med tre dagars försprång.

Det innefattar hela världen.

-Vad ska vi göra? -Vi kan inget göra utan Martin.

Säg inte så! Han kanske bara är sjuk. Eller hur, Lizzie?

-Jag vet inte. -Varför gör han så mot sina vänner?

Är vi verkligen hans vänner? Han är inte min vän i alla fall.

Jag vet inte ett dugg om Martin.

-Han har ingen moral. Allt är lek. -Så det här är en lek?

Det var ju jävla bra! Och jag har betalat för det här.

Han är försiktig, lämnar inget åt slumpen.

Just nu sitter vi i fällan för han vill ha oss där.

-Varför? -Det får vi nog reda på.