Marilyn's Eyes (Marilyn ha gli occhi neri)

NETFLIX PRESENTERAR

Jag tappade humöret.

Hur tror ni att det känns för er dotter att se er så här?

Ni borde reflektera över det faktum

att en del beslut har fattats

eftersom ert uppförande kan påverka er dotter känslomässigt.

Efter skilsmässan har ni åkt in och ut ur såna här ställen.

Men om den där killen inte hade tagit mjölet som jag sa…

Jag jobbade. Han flyttade hela tiden på det.

Så…

Som om ni lagt er mobil där och jag flyttar den dit.

Sen lägger ni tillbaka den, och jag flyttar den igen.

Ni vill ha den där för att det är där den ska vara.

Jag flyttar den igen.

Visst skulle det gå även er på nerverna?

Så det ni säger är att ert uppförande och det faktum att ni förlorade jobbet

berodde på att den här personen flyttade på mjölet?

Inser ni hur mycket makt ni lämnar ifrån er?

Jag var kanske redan lite spänd.

Min exfru behandlar mig jämt som en idiot.

Hon tycker inte att jag är en bra pappa.

Hon borde inte tycka att jag inte är en bra pappa.

Men alltså,

vi kan inte påverka vad er exfru tycker.

Det vore nyttigt för er att sluta tänka om er själv på det viset.

Tittar ni noga?

Inget av det här…

Just det, inget av det här

hade varit möjligt förut.

Men nu…

Nu är det möjligt.

Ja, hallå?

Jag höll ju på att berätta om festen jag var på i går.

De kastade mig fullt påklädd i poolen! Och min mobil?

Hel! Den funkar fortfarande!

Den nya Z6.

Amazing is nothing!

Kom igen, vi måste bruka allvar.

Vet du vad allvar betyder? Lovar man nåt, så håller man det.

Budet kom aldrig. Hur ska då brödet levereras?

Brödet skulle varit klart. Du bakade det inte.

Det hade ändå inte levererats.

Men brödet var inte klart.

-Fan ta dig! -Hon fattar inte.

Tror du jag bestämmer om det bakas?

Tror du att vi bestämmer? Vi är för fan dubbelgångarna.

-Dra åt helvete, din jävel! -Susanna, lugna ner dig.

Armando, vi lyssnar.

Åk till Papua Guinea om ni inte tror mig, så får ni se. De är fria där.

Här är vi bara deras dubbelgångare.

Våra riktiga jag är alla där.

Men det gör inget. Huvudsaken är att vi erkänner det.

Så Armando, det ni säger är att ni inte känner er fri.

-Men vi tvingar er inte till nåt. -Självfallet inte.

Den här sortens fångenskap är ännu bedrägligare.

Jag bestämmer inte om jag ska baka brödet.

Även ni är en dubbelgångare. Tror ni att ni bestämmer om ni ska vara psykiater?

-Förstår ni? -Clara, vi vill se punktlighet.

Fan ta dig!

Jo, men jag fick ta gamla damen till läkaren.

-Jag var inte klar. -Ett ögonblick, Armando.

Jag tror inte att det var planerat i dag.

Inte jag heller. De ringer i sista stund, som om man inte har nåt annat för sig.

Kan ni låta bli att äta under gruppterapin?

Jag är klar.

Så där.

-Jag skippade lunchen för att hinna hit. -Jag var faktiskt inte klar.

Varför ser du så där på mig?

Du vet ju att jag är klar här i morgon. Jag ska återgå till mitt liv.

Jag har en ny teateruppsättning. Ja. Och för att…

Men vem är det här?

Vad är din grej? Runkar du i parken?

Hur gick det på dagcentret?

Bra.

Får du tid över att söka jobb, eller måste du vara där hela dagen?

Ta det lugnt, jag hittar ett jobb.

-Låt mig komma till rätta. -Komma till rätta, ja.

Diego.

Du vet pingviner, va?

Pingviner har förmågan att tömma ut sin avföring

med tio gånger högre kraft än människan.

Som en gevärssalva!

Men de gör det inte med flit. Naturen har tänkt på precis allt.

För att hålla bona rena skjuter de i väg den. De sprutar ut den.

Tänk om en liten säl passerade bakom den.

Den skulle bli täckt av skit. Den lilla sälen skulle bli förbannad.

Men det vore fel.

Det vore fel att bli förbannad eftersom det ligger i pingvinens natur.

Pingvinen kan inte ändra på sig.

Jag är pingvinen. Pingvinen är jag.

-Jag tänker inte ändra på mig. -Tror du jag gillar det här?

Såvida de inte är ett par kan inte två män leva tillsammans.

De blir som två fångar.

Så i morgon ska du söka jobb,

och sen ska du anstränga dig för att inte tappa humöret på jobbet.

De var skitstövlar för det enda

de ville var att sparka mig.

Jo men visst! Det är alltid de andra som är skitstövlar.

Men den riktiga skitstöveln är du

som har en dotter.

Du tappar humöret och blir av med dina jobb…

Allt går åt fanders.

Hej.

Hej, hjärtat.

-Vet ni att ni har en halvtimme? -Ja, jag vet.

-Hej. -Sätt dig här.

Hur är det?

Bra?

Jag har nåt.

Två juicepaket.

Aprikos till dig. Din favorit. Den är ekologisk, så…

Mamma blir också nöjd.

Hur går det i skolan?

Bra.

Toppen.

Pappa, du ser lite smalare ut.

Lite, men…

Men jag är

lugn. Jag mår bra.

Du ska få se hur jag steg för steg får allt att bli som vanligt.

Allt.

Domstolen i Rom har,

efter omprövningen av Clara Paganis fall,

beslutat om ytterligare sex månader vid dagcentret där hon redan är inskriven.

-Säg nåt! -Nej.

Säg nåt! Skitstöveln Paris ligger bakom det här.

Då det rör sig om en påföljd som ersätter fängelsetid

påminner jag om att er närvaro är obligatorisk

om ni vill undvika fängelse.

Nästa omprövning fastställs till den sjätte maj.

Men jag har inte gjort nåt!

-Tyst! -Jag har inte gjort nåt.

Nej.

-Fru ordförande? -Vadå?

Får jag prata med er om domen?

-Det var en olycka. Det måste beaktas. -Vi ska inte ha direktkontakt.

-Lyssna. -Akta er.

Det är mitt liv! Vem ska jag prata med? Varför lyssnar ni inte?

Har ni gaddat ihop er?

Du, Paris!

Jävlas du med mig? Skrev du ett skitutlåtande utan att säga nåt?

Jag är skådespelare.

Jag har en uppsättning som börjar nästa vecka. Vi ska på turné!

Tänker du prata med producenten? Ni driver mig till vansinne.

-Lugna er. -Vansinne!

Er vistelse här är en konsekvens av era handlingar.

Det var inte meningen att det skulle ta fyr.

En olycka. Det slog fel.

-Ni samarbetar inte. -Otur!

Ni följer inte programmet. Ni tar inte ens första steget.

-Ni måste kännas vid problemet! -Jag är normal!

Det är tur att jag skickade in utlåtandet

innan er "normalitet" gav er idén att hoppa på en domare på parkeringen.

När hoppade jag på domaren? Får man inte prata med folk?

-Man får inte ens prata. -Vart fan ska ni?

Alltså, ni har ett problem.

Okej?

Det är ingen tillfällighet att ni är här.

Det måste ni inse en gång för alla.

Skjut ifrån nu. Rejält.

Aj! Det gör ont.

-Hon sa att det gör ont. -Har ni röntgenbilden?

Nej.

Din kusin Giacomo måste ha snott den.

Jag ber honom om den. Vi tar med den nästa gång.

-Okej. -Jag skriver ner det.

Anna är mitt enda skötsamma barnbarn.

Resten kan vi glömma.

Kom igen, simma.

Skjut ifrån rejält.

Ta det lugnt.

Lugnt.

Fan ta dig!

Förlåt.

Jag förstår dem för han var fem…

Ta dig i röven, din jävel!

Min sonson var fem, och det borde inte vara så, men…

Jag träffar honom aldrig. Ta dig i röven, din jävel!

Jag saknar honom. Att inte få träffa honom gör mig ledsen.

Utöver smärtan, vilka andra känslor väcker det hos dig?

Jag skäms.

Mycket.

Susanna, om du försöker tänka att ditt tillstånd är orsaken

och att du inte gör det avsiktligen, känns det inte bättre då?

Men hur ska hon göra det? Hon bemöts som en spetälsk.

För hur länge sen träffade du barnbarnet?

Månader sen?

År!

-Gör det här dig arg, Clara? -Så klart. Fem år.

Nån lever med det här, och så räds de henne?

De kanske inte räds henne.

De kanske bara vill skydda barnet från nåt som han inte förstår.

Susanna, du gör rätt i att be alla dra åt helvete.

Nej, det är ingen lämplig lösning. Absolut inte.

Ursäkta mig.

Jag tänkte bjuda gamlingarna från bouleklubben på lunch.

Kan ni laga pasta åt oss?

Diego, ni är väl kock?

Tror ni att det är möjligt? Fixar ni det?

-Självklart fixar vi det. -Utmärkt! Jag ringer dem. Vi blir tio.