Anonymously Yours (Anónima)

NETFLIX PRESENTERAR

HALLÅ, FRÄMLING

DET VAR TREVLIGT ATT TRÄFFAS

VI SKULLE KUNNA GÅ PÅ BIO

VAD SÄGS OM DET?

Klockan är tre på morgonen. Du har slagit fel nummer.

HAHA, JÄTTEKUL…

DET ÄR JAG! DU GAV MIG DITT NUMMER

Du ringer uppenbart fel nummer. Låt mig sova, dumskalle.

Jag trodde inte ett sms skulle förändra livet så mycket,

men ibland händer nåt av en slump.

Vanligtvis var mitt liv väldigt strukturerat.

Jag har alltid älskat att kolla på film med mina föräldrar.

Sen började jag göra egna filmer.

Hej, jag heter Valeria.

Och jag kan se allt med den här kameran.

Det gillade de inte.

Hej, framtida Vale. Kom ihåg, filma hela världen.

De tyckte jag gick för långt.

De tyckte att filmer blev som ett missbruk och inte var bra för mig.

Psykologen sa att jag behövde stimuleras och föreslog olika sociala aktiviteter.

Balettlektioner, foxtrot, gymnastik, konståkning, målning, skulptur,

och till och med att spela flöjt. Och allt misslyckades.

Här är väggen med misslyckanden. Jag skriver upp det senaste.

GITARR, PIANO, SÅNG (SVÅRT), BALETT

En vacker dag begick jag en stor synd. Jag sa att jag ville plugga film.

Mamma, att filma är toppen.

"Nej. Det är bara en hobby.

Valeria! Vad är det för ett band?"

Då skulle jag aldrig kunna ta över familjeföretaget.

Ontiveros Hissar

Det är inte så kul, det är bara hissar.

Hissar.

"Nej, Valeria. Du ska inte plugga film. Du ska bli en del av Ontiveros Hissar."

-Det är ett nytt band, va? -Ja, pappa.

Det är det inte.

Bröllopsvideon!

Varje morgon dricker vi en smoothie till frukost och pratar om den kommande dagen.

Vad ska du göra idag?

Jag älskar dem ändå.

Jag måste iväg.

Men, de är ju föräldrar.

Lycka till!

Vad menar de med "lycka till"?

Prick klockan sju hämtar Regina mig. Okej, tio över sju.

Eller runt sju.

Vale, jag står runt hörnet.

Det här är också en del av rutinen.

Regina har varit min bästa vän sen jag var fem. Hon är alltid sen.

Hon är typen som allting ordnar sig för.

Till skillnad från mig.

Hej.

Hej, tjejen.

Förlåt. Det var Ritchies fel.

Hej, Vale.

-Hej, Ritchie. -Nu åker vi.

Vem har fått oss att komma för sent de senaste fem åren? Säg sanningen.

Sanningen, precis som tiden, är relativ.

De fattar aldrig mina skämt.

Du är knäpp, Vale.

Men de har alltid funnits där.

Hej, mina Ritchie-älskare.

Det där är Ritchie. Han är Reginas bror. Hans uppdrag i livet är att skydda oss.

Det tror han, i alla fall.

-"Ritchie-älskare?" Sen när då? -Kom igen!

-Höj volymen! -Ja!

Men i verkligheten…

…känner ingen mig.

Men jag är kul.

Förlåt.

Förlåt. Kan jag betala senare?

-Jag får inte komma för sent. -Då blir läraren arg.

-Lugn. Jag försökte bara vara artig. -Okej, missa inte matten nu.

-Vad är det med dig? -Vad är det? Är vi sena?

Den här dagen kunde inte vara värre, men jag pallar det.

Jag är vatten.

Nya killen! Du vinner idag, du är med i mitt lag.

-Ritchie! -Fånga den.

Okej. Dela upp er i lag om fem. Här borta, tack.

Jag trodde inte att en ny skola skulle förändra mig.

Alex…

Alltså, stipendiet vi erbjuder öppnar en väg till alla universitet i världen.

Älskling… Advokat!

-Precis som sin far. -Advokat Alex.

-Kära nån! -Gratulerar.

Jag är vatten.

Vatten formar sig efter omgivningen. Bete dig så.

Var som vatten.

Det var pappas sista ord. Det jag behöll efter honom var hans kung fu-filmer.

Sen den dagen har jag bara pluggat. Jag blev den bästa eleven på min skola.

Därför fick jag ett stipendium till en privatskola.

Kompis. Du spelade bra. Jättebra.

Tack.

Det är hårdare här än på din förra skola, va?

-De har ju aldrig slagit oss. -Ja, för fan!

Förlåt, jag är sen till en lektion.

Vi är kvar. Jag har fest hemma hos mig. Kom förbi.

Nej!

Det vore kul om vi kunde jämföra synpunkter på våra verkligheter och sånt.

-Jag fick stipendium, jag invandrade inte. -Visst. Ta med kompisar.

Det blir kul. Ta med badbyxor.

Nej, kompis. Tack.

-Vad? Är du rädd för framgång? -Du…

-Vi är inkluderande här, okej? -Kom igen.

-Jag vill inte gå på din jävla fest. -Hör på…

Det var ett år sen jag var i slagsmål.

-Ni har kvarsittning. -Det slutar här.

Jag är vatten.

Ramírez Pardo, kom och hämta ditt uppsatsbetyg.

Du, jag ville be om ursäkt för att jag väckte dig igår.

Hoppas du får en bra dag.

-Ontiveros, din mobil. -Ja, förlåt.

Vet du vad? Kom hit.

Ja.

Varför gav du mig en video när jag bad om en uppsats?

-Det är en visuell uppsats. -Uppsatser skrivs på papper.

De ska vara på 1 700 tecken, 20 rader,

med ditt namn, datum, och titeln på vänster sida.

Men det kan tolkas på många andra sätt, som en visuell uppsats, till exempel.

Nej. Du får noll.

Men min visuella uppsats är bättre än att skriva om en perfekt kvadratisk trinom.

Du får noll. Jag bad inte om detta. Nu fortsätter vi.

Ska du inte hjälpa oss att bli bättre?

-Får jag fortsätta undervisa? -Nej.

Vad sa du?

Det är bara det att…

-Du måste ändra betyget. -Det kan jag inte.

-Du förstår inte. -Lär dig att förstå dig själv först.

Vad vet en lärare med tre skilsmässor om det?

Två.

-Jag förväntade mig inte en sån attityd. -Lugn.

-Är nåt på tok? -Det är bara ett papper.

-Jag försvarar mitt hantverk. -Ontiveros, prata med mig.

Vad är det nu, då?

Ontiveros, du får kvarsittning.

Vid kvarsittning

Där finns ingen handling

Man förnimmer ingenting

Man får bara en varning

Där finns ingen handling

Man förnimmer ingenting

Man får bara en varning…

Jag förlåter dig. Det var inte det värsta under min dag.

Du borde höra om min dag…

Hallå, Ritchie, Alex!

Jag var på en skolfest i går. Därför messade jag dig.

Egentligen till tjejen som gav mig fel nummer.

Kolla. Snyggt!

Jag var med min bästa vän.

Hon ger mig alltid goda råd. Ibland får hon ut mig ur min egen värld.

Nu får vi ut dig ur din egen värld.

Går du på gymnasiet?

Ja. Jag ska ta examen från en skola jag hatar. Alla här är outhärdliga.

Jag vill inte lära känna nån, eller låta dem lära känna mig.

Synd att tjejen inte gav dig sitt nummer.

Det är inte så farligt. Nu kan jag prata med dig.

Okej, tyst!

Jag har huvudvärk, så Sánchez, för en gångs skull…

-Ja, fröken… -Tyst!

Herregud.

-Rafaela? -Va?

Varsågod, Rafaela.

Oj, Vale! Äntligen har du levt lite.

-Ja. -Ja, Vale!

Snyggt, Vale!

Nåja. Ni vill inte vara här, jag vill inte vara här.

Vi måste samarbeta. Varje eftermiddag, från och med måndag,

ska ni göra nåt sorts jobb som ni annars slipper för att ni är så privilegierade.

-Alltid samma sak! -Det blir ett litet, kort helvete.

Och jag bestämmer när det är över.

-Kom igen! -Rafaela? Jag har eftermiddagskurser.

Säger du det? Det borde du ha tänkt på innan du blev kreativ.

-Det kändes, Vale! -Lugn, Vale.

Kvarsittning är kul, du lär gilla det.

Stick. Ut härifrån. Det är fredag, jag ska på min virkningsklass.

Rafaela?

Innan vi går, vill jag be min klasskamrat om ursäkt inför alla.

Ännu en dag, ännu en ursäkt från Ritchie.

Förlåt. Jag menar det.

Det är lugnt, kompis.

Hur går det i skolan?

Det är okej.

Är det "okej"?

Ja, det är okej. Jag stannar kvar sent några dagar.

-Varför det? -Vi har en studiegrupp.

-Jag gick med inför slutexamen. -Så bra!

Du måste gå på ett bra universitet för att hjälpa oss.

-Familjeföretaget. -Jag sa ju att jag inte vill det.

Vale, det där är bara en hobby.

Nej, mamma. Det är min passion.

Älskling, låt mig berätta om nåt bättre. Om min passion.

Om det som ledde mig in i den fascinerande hissvärlden.

-När jag var fyra år. -Fyra!

Nej, jag kan den.

-Tack vare min mamma. -Min farmor.

Vi var tvungna att ta trappan med henne i rullstolen till åttonde våningen.

Stackars henne.

Sen, precis som Elisha Otis, hissens skapare, hade jag en dröm.

Jag drömde om en hiss som gick till åttonde våningen. Och därifrån…

Till himlen.