Shipwrecked: Nightmare at Sea

DEN 13 JANUARI 2012 GICK COSTA CONCORDIA PÅ GRUND OCH FÖRLISTE

MED ÖVER 4 000 MÄNNISKOR OMBORD.

FILMEN INNEHÅLLER ARKIVMATERIAL OCH PASSAGERARUTROP

SAMT INSPELNINGAR FRÅN DEN SVARTA LÅDAN.

Tar vi in vatten?

Ja, för fan. Jag är på väg ner nu.

Vi hade inte haft semester sen vi fick barn.

Jag sa till John att det var ett bra tillfälle

att göra den fantastiska resan vi pratat om så länge.

Det var verkligen stort för oss.

Fredagen den 13:e hade jag varit ombord i fyra månader som dansare.

Jag tänkte aldrig att något skulle kunna hända.

Ena stunden firar man och chillar med sin familj.

I nästa stund är man bara där…

…maktlös.

Det kändes som att marken under våra fötter öppnade sig.

Folk tog tag i väggarna och i varandra.

Det här är som en scen ur Titanic .

Historier om rädsla och panik från kryssningsfartyget Costa Concordia.

Du har tänkt det varje gång du har gått på ett plan eller ett fartyg.

Vad händer om nåt går fel? Nu har det hänt.

Varje gång man blundar ser man nåt från den natten.

Man återupplever det mest skrämmande ögonblicket

man nånsin upplevt med sin familj.

Gud, vad har jag gjort?

FARTYGSKATASTROFEN I MEDELHAVET

Vi hade varit i Europa, men aldrig tillsammans.

Det skulle bli vår längsta semester, och vår längsta resa.

Vår dotter Lila var 14 månader gammal.

Det var ett bra tillfälle att göra en lång resa tillsammans.

Vi packade en resväska med leksaker, blöjor, våtservetter…

Vi hade massor med saker.

Vi skulle till Paris, Schweiz, Venedig och Barcelona.

Och till sist på en kryssning.

Det var till stor del därför vi valde den här semestern.

Vi tog oändligt många foton och videor,

och skapade många fantastiska minnen.

Jag har alltid velat åka till Italien.

Det stod högst upp på min önskelista.

Men jag visste inte att jag skulle åka på kryssning.

Jag hade inte berättat det än, bara om Italien.

Kryssningen skulle bli en överraskning.

Vi hade dejtat i tre år vid det laget.

Tanken var att jag skulle fria till henne.

När man friar

väljer man den mest romantiska platsen.

På den här resan fanns det gott om platser att välja på.

Det skulle bli ögonblicket då allt stämmer.

Hon kan väl inte säga nej om man frågar på en perfekt plats?

Alla tänker nog så.

När jag kom dit blev jag förvånad över hur stort fartyget var.

Jag var 17 år gammal då.

Min mamma ville fira sin 50-årsdag.

Hon bokade för mig, min dåvarande pojkvän och hennes barndomsvän Luisa.

Vi hade alltid gjort allt tillsammans.

Jag var sju år när hon fick en cancerdiagnos.

Men några månader innan vi åkte var hennes cancer i remission.

Det var definitivt en stor anledning att fira hennes födelsedag.

Det första vi gjorde var att utforska fartyget.

Jag visste att det var det största fartyg jag nånsin sett.

Jag minns fortfarande när jag klev ombord första gången

och att jag blev mållös över hur överdådigt allt var.

Det var påkostat med kristallkronor överallt.

Allt såg ut att vara i guld, glas eller marmor.

Väldigt klassiskt italienskt. Allt glänste och var perfekt.

Jag visste inte vilket rum jag skulle få när jag bokade.

Resan var ganska dyr, och jag var student.

Men han såg till att vi fick det bästa möjliga rummet.

Jag blev så glad, för vi fick en balkong och en fin utsikt.

Vi gick ut på balkongen och Nick pekade och sa: "Titta."

Ett eller två däck under oss fanns livbåtarna.

Livbåtarna.

Jag tänkte: "Jag tar en bild på dem."

Jag hade aldrig varit på ett kryssningsfartyg.

Och jag sa: "Tänk om det blir som Titanic?"

Jag sa: "Nej då. Jag har varit på kryssningar förr. Det blir toppen."

FREDAGEN DEN 13 JANUARI

Barn, ni får inte vara här! Gå härifrån!

BESÄTTNINGSMEDLEM: Passagerare ombord: 3208-3208.

Besättning: 1023-1023.

När vi kom ombord var det fantastiskt.

Nån kom och frågade vad vi ville göra resten av veckan.

Vi bokade en spadag och var så glada.

Allt hände så fort. Vi hade fått vårt rum och tittade runt.

När vi gick runt tog jag bilder på allt.

En fantastisk sak med kryssningar är att allt man behöver finns på plats.

För mig som nybliven mamma gjorde det allt väldigt enkelt.

Det fanns restauranger överallt, biografer, scenuppträdanden, ett kasino.

Det enda svåra var att välja hur man skulle tillbringa tiden.

Det fanns en glassbar där man kunde komponera egen glass.

Man kunde äta glass dygnet runt om man ville.

The Walking Dead var en succé då.

Så vi brukade leka en zombie-lek om vart vi skulle gå

och med vilket vapen för att slåss eller fly.

"Skulle du gå dit eller dit bort?"

"Och om det är en långsam zombie, var finns vapnet du behöver?"

Första gången sa jag att jag inte visste. Jag funderade inte på det.

-Och han sa: "Fel!" -Precis. "Du klantade dig."

Sen började jag lägga märke till allt runtomkring mig.

Det var en vacker kväll.

Klart och lite kallt, för det var januari.

HOTELLCHEF

Men det var en vanlig, lugn kväll.

Jag arbetade för Costa i 43 år.

På fartyg arbetar man jämt.

Jul, nyår, påsk, lördagar och söndagar.

Jag kände mig mer hemma ombord än i mitt hem.

Jag var chef över cirka 800 personer på Costa Concordia.

Så på kvällen fredagen den 13 januari

hade jag jobbat ombord i fyra månader som dansare.

Det var mitt drömjobb.

Det var som himmelriket på jorden.

Jag fick utforska världen och var i mitt livs form.

Jag hade bra vänner. Det var magiskt.

På ledningens och hela besättningens vägnar

har jag äran att få välkomna er ombord.

Jag träffade kapten Schettino några gånger.

Första gången var i personalhissen.

Det enda jag visste om honom var att han var ganska ny som kapten på fartyget.

Trevlig kryssning.

En gång kom min mamma på besök ombord.

Han pratade med henne och sa

att han skulle åka och fiska på ön med en vän,

men att hon inte skulle säga nåt eftersom det inte var tillåtet.

Så det fanns en känsla av att han gjorde lite som han ville.

Runt klockan nio den kvällen ringde kaptenen mig.

Några dagar tidigare hade hovmästaren frågat kaptenen

om fartyget kunde göra en hälsningsgir vid Giglio-ön,

eftersom hans syster och mor bodde på ön.

BRYGGAN

Han frågade om jag ville stå på bryggan med honom när vi seglade förbi ön.

För mig lät det lite ovanligt.

För det var kväll och becksvart. Man såg ingenting.

Men kaptenens ord var lag.

Så vi gjorde som han ville.

Hallå? Kapten, det är Ciro. Sex mil.

Sex mil, sex mil. Bra, okej.

Vi är nästan vid Giglio. Vi passerar ön kl. 21.44.

Jag och min pojkvän Andrea bestämde oss för att gå upp på pooldäcket.

När jag öppnade dörren kände jag en härlig bris.

Kvällen var mörk,

men några lampor gav ljus.

Ljusstrålarna glittrade på vattnet.

Jag lutade mig ut och tittade på havet.

Andrea kramade om mig bakifrån.

Han sa: "Det känns som Titanic."

I det ögonblicket…

…fick jag en lite märklig känsla.

Men det är ju galenskap.

Så man…lämnar den tanken bakom sig.

Sen ringde min mamma.

"Vi är i restaurangen", sa hon.

"De börjar servera middag nu, så kom och ät med oss."

Det var en viktig middag, eftersom vid midnatt

var det hennes födelsedag.

-Vi hade en trevlig middag. -Kan du säga hej till pappa?

Efter middagen var det läggdags för Lila, som var ett år.

Vi gick till hytten och la henne.

Vi gjorde vår vanliga kvällsrutin. Jag tog på mig min pyjamas.

Jag kom ut ur duschen i kalsonger och gick och la mig.

Jag minns att jag lade mig ner och sa att jag var helt slut.

Det hade varit en lång dag.

Jag tar över. Vilken fart gör vi?

15,3.

Öka till 16 knop.

När vi närmade oss ön såg jag att vi kom för nära.

Jag sa det till hovmästaren som stod bredvid mig.

Jag sa: "Vi är nog lite för nära."

Plötsligt kunde man se kusten tydligt.

Den här kvällen hade jag och mina vänner en halvtimmes rast.

Jag dejtade en bartender från Peru,

som jobbade i Londra Bar på däck 5, längst bak på fartyget.

Jag ville träffa honom, så jag frågade de andra:

"Ska vi ta en cappuccino i Londra Bar?" Och alla sa: "Ja, det gör vi."

Tre fem noll.

Tre fyra noll.

Tre fem noll. Styrbord.

Okej.

Annars går vi på grund.

När vi närmade oss ön

blev jag förvånad över att fartyget inte saktade ner.

Då började jag få panik.

Dikt styrbord.

Dikt styrbord.

Vill han att vi går på grund?

Helvete.

Hovmästaren sa: "Nej, kaptenen vet vad han gör…"

Han avslutade inte meningen.

Jag hörde och kände ett ljud och en vibration.

Att rummet långsamt började luta var otroligt skrämmande.

Jag blev helt spänd i kroppen, och jag visste att nåt var allvarligt fel.

Vi hörde ett högt gnisslande ljud.

Och sen övergick gnisslet till ett skrapande ljud.

Det är ett skrämmande ljud.

Tänk dig tusen tallrikar som krossas samtidigt.

KOCK

Det höga ljudet skrämde livet ur mig.

Och kokande vatten från grytor spilldes ut.

Jag var en av 180 kockar.

Ingen vet vad som händer.