The Turning

Okej.

Öppna då! Öppna!

Åh gud.

Jävlar!

Åh gud!

Okej.

En minneshögtid för Kurt Cobain hölls i dag i Seattle—

—två dar efter att musikern hittades död efter självmordet.

Så klär sig inte en lyxnanny. Jag tar dem.

—Jag är privatlärare. —Okej.

Det minsta du kan göra när du lämnar mig utan rumskompis.

Förlåt. De behöver mig i morgon.

—Jag trodde att du älskade din klass. —Det gör jag.

Men det var skolan som tipsade mig.

Jag kunde inte säga nej.

Flickan förlorade sina föräldrar och nu har hennes nanny stuckit.

—Så du dumpar mig för en sjuåring? —Du växte inte upp utan föräldrar.

Okej.

Och jag älskar att undervisa, men jag vill göra en skillnad.

—Tar du med dig de där? —Nej.

Det blir skönt att slippa dem lite. Hon har haft en svacka på sistone.

Men jag tittar in till henne i morgon och säger hejdå.

Här.

Klarar du dig där uppe nu?

Jag går från 25 skrikiga ungar till en flicka. Hur svårt kan det vara?

INGA UTESKOR HÄR INNE

Hej, mamma!

Vad jobbar du på?

Ska jag hjälpa dig flytta tillbaka dina saker till bildrummet?

Så... Jag åker i dag.

Till...till det nya jobbet.

Du minns den lilla flickan som bor helt ensam med hushållerskan?

—Liten flicka? Helt ensam? —Ja.

—Det är ett stort ansvar. —Jag vet.

Jag klarar det.

—Du ser...fin ut. —Tack.

Här, ta den här. Den håller dig varm.

Okej...

Älskar dig.

Det här kan inte vara sant.

Flora lämnar sina leksaker överallt.

Bli inte förvånad om du hittar Lilla sjöjungfrun i din toalettstol.

—Du måste vara Kate. —Ja. God dag.

Följ med!

Är ni mrs Grose? Det är så trevligt att träffa er.

—Och det är bara ni två här? —Ibland städare och trädgårdsmästare.

Men ja, det är bara jag och Flora, när Miles är på skolan.

Här ska du undervisa Flora.

—Har du varit guvernant förut? —Nej, inte sen 1800—talet.

—Är det ett skämt? —Nej, nej, inget roligt skämt.

—Det är mitt första jobb med logi. —Jag hoppas att du vet vad du gör.

Barnen är mycket speciella, Kate. De är fullblod.

Följ med. Jag har mat på spisen.

—Det är så tyst. —Då hör vi när du går vilse.

—Var det ett skämt? —Nej.

Det luktar jättegott.

Jag kokade soppan till Floras far när han var i hennes ålder.

Har ni varit hos familjen så länge? Vilket engagemang.

Det är en ära. Det är vad det är.

Och hur dog föräldrarna?

De dog i en tragisk bilolycka precis utanför grinden. Flora såg allting.

—Så hemskt. —Ja. Och det är jobbigt för barnen.

Att växa upp utan föräldrar är...

Min pappa stack när jag var i Floras ålder, så...

Tro det?

Jag vill träffa Flora. Var hittar jag henne?

Hon är nere i stallet. Bara följ stigen på baksidan.

—Får jag? —Visst.

Flora?

Flora?

Det är Kate. Jag kom för att säga hej.

Flora...?

Flora?

—Hej. —Hej.

—Var gömde du dig? —Som om jag skulle säga det...!

—Jisses! Han är inte så snäll, va? —Han heter Samson och är alltid sur.

Han låter bara Miles rida honom.

—Och vem är det här? —Delilah. Hon var mammas häst.

Du kan klappa henne på mulen. Var inte för hårdhänt, okej?

Hon vill ha ditt äpple.

Hur visste du det?

Hon är min favorithäst.

Visste du att det finns cyanid i äpplen och att kärnorna är giftiga?

Nej, det visste jag inte. Hur visste du det?

Hon sa det till mig.

Doktor Felicity Pepparkorn Fickur.

—Angenämt, Felicity. — Häftigt namn. —Hon är veterinär.

—Vill du bli det? —Eller kanske kock.

—Du kan bli både och. —Du måste jag vara vegetarian.

—Jag kan inte rädda och sen äta djur. —Så himla sant.

—Kom! —Vänta!

—Labyrinten är väldigt krånglig. —Ja, den är så stor.

Man måste hitta i den, för annars går man vilse.

En gång hittade jag inte ut och höll på att svälta ihjäl.

—Dina vänner måste trivas bra här. —Jag har inga vänner.

—Har du inga vänner? —Nix.

—Du kanske har en nu. —Kanske.

Kanske? Okej, jag ska jobba för det.

—Går du i nionde, tionde klass...? —Andra.

Jag kunde fått hoppa över en klass. Miss Jessel sa jag var jätteduktig.

—Vem är miss Jessel? —Min lärare före dig.

—Hon lärde mig franska. —Gjorde hon?

Kom igen nu, sölkorv!

Den här spegeln är från 1980—talet.

Det är min gammeltant Louisiana och hennes hund Otis.

Och det där är fartyget som hennes bror dog på.

Gissa vad han hade.

—Han hade nutella. —Shigella?

Ja, det var ju det jag sa.

Det där är Miles rum och så mitt bredvid det.

Vänta. Vad finns det där?

Det är östra flygeln. Jag går inte till den delen av huset.

—Varför inte? —Jag vill inte.

Det här är ditt rum. Hoppas du gillar sängkläderna.

—Är det här mitt rum? —Japp.

—Är allt det här till mig? —Japp.

—Det är min gammelfarmor Sophie. —Har du stoppat upp farmor?

Nej, dumskalle. Det ska likna henne.

—Jaha. Men hon är lite läskig, va? —Jag tycker att hon är söt.

—Vill du se nåt annat? —Ja.

Skåda! Min gammelfarmors syrum.

Jag handlade med mamma när jag var liten.

Men när mamma dog började miss Jessel sy alla mina kläder.

—Den där är jättefin. —Miss Jessel hann inte sy klart den.

Den var till min födelsedag.

Jag är en skyltdocka.

Vad är det här?

Ja, Miles gjorde det där. Jag sa till honom att det var smaklöst.

Jisses.

—Ät upp allt nu. —Jag har en idé.

Ska vi två göra en exkursion och köpa glass före lektionen i morgon?

Nej, Flora lämnar inte godset. Hon har allt hon behöver här.

—Vad? —Visst har du, vännen?

Hon föredrar min franska äppelkaka med lite vispgrädde på sidan.

Och man behöver inte åka nånstans för att få det. Va, vännen?

—Du kommer att lämna mig, va? —Vad pratar du om?

Miss Jessel stack utan att säga hejdå och nu pratar hon inte med mig mer.

Vet du...vissa människor har jättesvårt för att säga hejdå.

Men hon tyckte säkert att det var bästa för er båda.

Det är inte lätt för mig.

Nu ska vi få dig i säng.

Okej. Ligger du bra?

—Jag gillar dig. —Och jag gillar dig.

—Och jag försvinner ingenstans. —Lovar du det?

—Handen på hjärtat eller jag dör. —Och en nål som ögat förgör?

Nej. Nej, det blir nog för mycket.

Okej.

Herregud!

Du är fasansfull.

Så konstigt.

Gud...

Sluta.

—Kom här. —Peter.

Vad gör du här inne? Hur kom du in hit?

Jag sa att du måste gå — nu.

—Du väcker barnen. —Barnen sover.

—Rör mig inte. —Ingen behöver få veta det.

—Nej, sluta. —Fortsätt blunda. In här.

—Kom bara och dansa med mig. —Sluta. Jag är rädd.

Hjälp, du skrämmer mig!

Du gör illa mig! Det är bäst att du går.

—Se mig i ögonen, Jess. —Sluta!

Snälla gå, lämna mig ifred! Du gör illa mig!

Rör mig inte!

—Vem är du? —Jag är Miles. Jag bor här.

Jag menar... Vad gör du hemma?

—Du ska inte vara här inne. —Jag vet. Jag tyckte jag hörde nåt.

Du får gå och lägga dig.

LEKTIONSPLANERING FLORA 1994

Måndag, 6 mars. Flora kunde alla delstatshuvudstäder.

Jag är så stolt över henne. Vi läste på franska i dag.

Hon ritade en bild med kängurur och elefanter skuttande i djungeln.

Flora ville bara måla i svartvitt. Matematik. Sexans tabell.

Miles försvann i dag. Jag trodde att han hade rymt—

—men kräket tog med honom till en bar.

De kom hem sent och skrattade och lät fulla.

Ställ inga fler frågor så slipper jag ljuga

killarna är på dass och surrar som

en fluga står på bordet vid bordet där de satt

flickan och hennes kille skrek åt

en fluga inuti flickan nu har djävulen fått spatt

flickan och hennes kille skrek som besatt

—Kate, kom och hälsa på Miles. —Vi har träffats.

Förlåt om jag var mopsig i natt. Förlåt om jag skrämde dig.

—Det är okej. —Bra.

Du hade visst en hård natt. Du går i sömnen som Flora.

—Jag går inte i sömnen. —Hur vet du det? Du sover ju.

Jag bara vet.

—Vilken fin tröja. —Tack.

—Du borde inte ha den. —Han gav mig den.

—Var det din pappas? —Det var Quints.

—Vem är Quint? —Han var ridläraren.

Han förvaltade godset. Han var bäst.

—Och han är inte kvar här? —Han dog.

Alla dör, Miles.

—Rider du? —Jag red några gånger på sommarläger.

Men...nu ljög jag. Jag bara satt på hästen.

Jag kan lära dig om du vill. Jag menar, om du nu klarar det.

—Är det en utmaning? —Ja.

Jag tror att jag klarar det. Jag är lättlärd.