Foundation

Detta har hänt…

Den andra Stiftelsen måste hemlighållas.

Jag är trött på att utnyttjas.

-Sluta! -Jag vill inte…

Vi överför dina nanobotar till mitt blod.

Imorgon återvänder jag till palatset

och blir du.

Broder Dag kommer snart hem.

Lägg fram din sak inför honom.

Vi kan samsas om Invictus. Vi kan reparera skeppet.

Freestone, vänta!

Så uppmuntrande.

Att se er alla samlade här ger mig hopp.

Vi kanske faktiskt klarar det här.

Min mor brukade säga att somna var att ta ett steg i tro.

Våra själar vandrar när vi drömmer, sa hon.

Och om vi säger våra böner,

hittar våra själar tillbaka innan vi vaknar.

Att krypa ur vaggan är ännu ett steg.

Liksom att lämna tryggheten i hemmet.

För en del är det att hissa segel och kasta sig ut i det okända.

Vi sänder budskap ut i rymden och hoppas att nån ska svara,

och ber att vi ska finna en lugn hamn bortom horisonten.

Anacreoner och thespier,

ni har varit i luven på varandra så länge

att skälet till er osämja nästan är irrelevant.

Vi har legitima skäl att hata.

Det Första förräderiet och tusen illgärningar sen dess.

Ingen vet exakt vad som hände den natten.

Det Första förräderiet.

En thespisk kung, nyligen vigd vid en anacreonsk jägerska.

De två kommande stormakterna i Yttre världarna förenade genom äktenskap.

Ska du undervisa oss om vår egen historia, döing?

Den thespiska hunden skar halsen av henne på bröllopsnatten.

Enligt legenden.

Påstår du att vår historieskrivning ljuger?

Historien skrivs av segraren, och ingendera sidan verkar vinna.

Det fanns ett vittne.

Det enda vittnet, en anacreonsk tjänarinna som vittnade om

att kung Throy un Thark blev berusad på bröllopsnatten

och i ett raserianfall mördade er jägarinna.

Tjänarinnan ljög.

Hennes lögn är relevant här.

På sin dödsbädd avlade tjänarinnan en bekännelse.

Den verklige mördaren var Cleon II.

Den första klonen i den genetiska dynastin insåg

att en plan kunde förverkligas under många livstiders gång.

Han såg vart denna nya allians kunde leda,

så han lät sin skuggmästare förföra tjänarinnan, droga de nygifta,

mörda jägerskan och lägga skulden på er kung.

Varför bekämpa två nya uppåtsträvande kungariken

när man kan utnyttja deras rasmässiga fiendskap och låta dem bekämpa varandra?

Klonerna lurade er.

Men idag kan vi tack vare Stiftelsen

reparera det som Imperiet hade krossat.

Nej. Vi vägrar förena oss med dem, oavsett hur fejden började.

Och i vilket fall som helst är Imperiet för starkt.

Nu har ni Invictus.

Invictus är bara ett skepp.

Ett skepp kan vara det första av många.

Om båda era folk lägger hatet åt sidan för att finna styrka i enhet,

som de stackars nygifta gjorde,

finner ni här den kunskap som krävs för att bygga fler skepp.

För att Planen ska lyckas behöver Stiftelsen tre pelare,

liksom en pall behöver tre ben.

Den behöver alla barnen i Yttre världarna.

Det var så jag planerade det.

Hari, hur kunde du veta att Invictus skulle bli funnen?

Hej, Mari. Trevligt att se dig igen.

Var är Gaal?

Hon kom aldrig fram till Terminus.

Och vem är du?

Salvor Hardin.

Maris dotter.

Det var jag som öppnade Valvet

och fick hit det jädra skeppet.

Salvor Hardin, vi är tydligen dig tack skyldiga.

Beträffande mysteriet med Invictus,

var dess uppdykanden ett av de första testen jag gjorde med mina modeller.

Där andra såg kaos, såg jag ett mönster.

Jag förstår inte. Vi är inte revolutionärer.

Det sa du själv vid rättegången.

Jag kanske ljög om det.

Jag är tacksam, broder Skymning.

För att jag räddade vår dynasti från infiltration?

Jag undrar, Dag, om du hade stannat på Trantor och inte rest till Jungfrun,

hade du märkt skillnaderna hos honom?

Du och jag är en och densamma. Jag måste tro att jag hade gjort det.

Den viktigare frågan är vad vi ska göra nu.

Du vet vad vi måste göra.

Ut.

Vi vet ännu inte exakt hur,

men tydligen ändrade de din nanopartikeldiet för länge sen.

Du är inte en av oss.

Ditt DNA har ändrats på många olika sätt.

Du ser ut som vi.

Du låter som vi, men…

Hur länge har du vetat?

Att jag är annorlunda?

Jag brukade smyga mig undan och se hologram av dig…

…där du äter frukost,

sitter i tronsalen.

Jag räknade gångerna du log mot dina undersåtar,

betraktade om du satt med händerna knäppta eller isär,

hur ofta du drack från din mugg vid måltiderna.

Jag visste redan då att jag inte var som du.

Men jag ville bli det.

Vad tänker du göra?

Du konspirerade med upprorsmakare.

Jag konspirerade inte.

Du anförtrodde dina hemligheter åt våra fiender och flydde.

-Hon lurade mig! -För hon hade fotfäste i ditt hjärta!

Och vem skapade det fotfästet?

Se på oss!

Vi har inga mödrar, inga mostrar, inga morbröder.

Vi har sex med konkubiner

vars minnen raderas så fort vi lämnar dem!

Har du aldrig längtat bort härifrån?

Har du aldrig känt dig kvävd av våra förfäders tyngd?

Kan du ärligen säga att allt du nånsin önskat dig

var att vara en länk i en lång, lång rad av oss,

levande ut ett manus som skrevs för århundraden sen?

Hela livet har jag velat kalla dig "far".

Men du är inte min far.

Vi är inte ens människor, Dag.

Vi är bara… ekon av den förste Cleon.

Så är ett skadat eko mer ursprungligt än ett perfekt?

Eller tonar det bort i intet?

Så bevarandet, allt vi har gjort här,

har det varit förgäves?

Inte förgäves, Mari.

Er tid här på Terminus har inte varit bortkastad.

Den fick er ut ur Imperiets klor.

Den härdade er.

Men Stiftelsens syfte har aldrig varit att bevara kunskap,

utan om att bevara människor.

Ni, de ursprungliga nybyggarna,

besitter kvaliteter som är livsviktiga för att skapa kärnan till en ny civilisation.

Och ni, anacreoner och thespier, är mästare på överlevnad.

Imperiet har räknat bort er ur historien, men likväl

symboliserar ni tillsammans framtiden.

Den mänskliga rasen är en ständigt pågående historia

som berättats i tusentals år av oräkneliga röster.

Men under en lång tid

har denna kör av röster kvävts och tyst raderats ut.

För under den genetiska dynastin finns bara rum för en historia.

En röst.

Vi kan inte bli de vi måste bli, om Imperiet tillåts framhärda.

Den vägen leder till mänsklighetens utplånande.

Även om vi säger ja till det du säger, är Imperiet här inom några veckor.

Han har rätt. De undersökte redan kommunikationsbojen.

Det är bara en tidsfråga innan de skickar förstärkningar.

Imperiet kommer inte. Inte än. Inte om de tror att ni redan är döda.

Ta Invictus till er stjärnas bortre sida,

aktivera kvantdriften, men bibehåll positionen i subrymden…

Energisignaturen kommer att tolkas som en solstorm.

En solstorm skulle utplåna allt liv i systemet.

Imperiet består av tiotusentals världar.

En farlig stjärna med döda planeter i galaxens utkant

leder inte till ytterligare undersökningar även om Stiftelsen haft sitt hem där.

Det kan fungera. Faktiskt.

Om vi inte far bortom Yttre världarna

är vi osynliga för dem.

Då är vi fria.

Då är ni fria,

att bida er tid, bygga, bli de ni behöver bli.

Nå, är du ett spöke?

Jag antar det.

-Hur är det att dö? -Keir.

Vadå? Jag vill veta.

Såg du nånting?

Det där är komplexa frågor.

Svara på en enkel fråga, då. Hur kom du hit?

Vad heter du, pojke?

Poly. Poly Verisof.

Nå, Poly Verisof, strax innan jag dog

svalde jag ett piller som innehåller miljoner självkopierande molekylmaskiner.

I enlighet med min sista önskan skickades min kista ut i rymden.

Maskinerna började bryta ned min kroppsvävnad

i alla dess beståndsdelar.

Sen återvann maskinerna dessa element

och samlade på sig mer material, is, mikrometeoroider med mera

och satte ihop Valvets inre byggställning.

Menar du att Valvet inte bara är din grav?

Att Valvet är du?

Har du varit här på Terminus hela tiden och iakttagit oss?

Nej. Det hade varit oklokt av mig att vara medveten hela denna tid.

En sån isolering kan krossa de starkaste hjärnor.

Nej, mitt uppvaknande utlöstes av anacreonerna.

När nollfältet expanderade.

Att återuppbygga ett medvetande tar tid, Salvor.

Nollfältet ingår bara i Valvets automatiska försvarssystem.

Kommer vi att se dig igen?

Det tror jag nog.

Det här är inte Stiftelsens första kris, och inte heller den sista.

Ni har köpt er anstånd, men krig mot Imperiet är oundvikligt.

Under tiden, minns den här dagen. Minns vad vi strävar mot.

Jag vet att tusen år kan kännas som en evighet,

men det är bara ett ögonblick när man tänker på mänsklighetens historia,

och det kan rinna mellan fingrarna om vi inte är vaksamma.