Never Again a Tomorrow (Aldrig mere i morgen)

NEVER AGAIN A TOMORROW

–Ja, då känner du inte min far. –Men jag känner att jag gör det nu.

Jag känner att jag har gjort honom besviken.

Du har en massa uppdämd vrede I dig. Försöker du bli av med den vreden?

Vad gör du för att få ut den ur kroppen?

Jag tränar på gym.

–Hjälper det? –Nej.

Vi får nog gå en annan väg, Vincent. Även om vi har provat så mycket.

Så... kan man tänka sig att vissa av problemen ligger hos dig själv?

–Hos mig? –Ja.

Är du egentligen intresserad av att lösa problemen med din far?

Eller är du mer intresserad av att bevara dem?

Då går tiden till det. Åh, jag är så intressant.

–Du gömmer dig bakom problemen. –Jag gömmer mig inte alls.

–Jag är mycket sensitiv. –Ja, ja, det vet vi.

Men kan du inte försöka se din far som en vänlig man?

Ja. Som en stor konstnär?

–Jag är en bättre konstnär än han är. –Ja, men du får ju inte gjort nåt.

–Nej, men det har ju varit så mycket. –Ja, ja, eller hur...

Det tror vi på.

Ja, vem kom först? Hönan eller ägget?

Tuppen.

Vincent...

–Jag har länge tänkt på en sak. –Jag har inga pengar.

Det är inte det. Nu har du gått här och pratat om din far–

–och pratat uppåt väggarna om det. Vi kommer inte vidare.

Jag tycker inte att du ska komma hit mer.

–Sparkar du mig? –Ja, det kan man säga.

Nu får du klara sig själv.

Kan du försöka sammanfatta alla våra samtal I en mening?

Jag hatar min far.

Det handlar om frihet. Den totala friheten.

Friheten att bli som ett barn på nytt och leka.

Inte Lego, utan leka med sitt eget ego.

–Och det rimmar. –Ja!

Vet du vad? I min barndom var vi fattiga.

Men vi hade solnedgången och fågelsången. Det var gratis.

Den njöt vi av. Den kom in hit I hjärtat.

Du heter som där du kommer ifrån, va? Thorvald Mors.

Jag heter Olsen, men du kan inte bli konstnär med namnet Olsen.

Så jag tog namnet Mors, platsen som gav mig så mycket som jag älskar.

Vreden som driver mig. Passionen som jag beundrar kvinnorna med.

Förmågan att göra mig synlig. Och de som jag har lämnat där borta–

–står med benen I plogfårorna och övar på att göra sig osynliga.

Som jag brukar säga: hellre äkta storhetsvansinne än falsk blygsamhet.

Med fötterna nere I plogfårorna!

Har du nån kontakt med din barndomstrakt nu?

Ja... nej... Jo, de ville göra mig till hederskonstnär.

Men de ville ha en bild som föreställer nåt.

Den föreställer ju en bild!

Vad föreställer du?

–Vad föreställer du? –Jag föreställer väl en journalist.

Nej. Du föreställer en person som lutar dig mot den fina tidningen–

–för att utföra en parasitär aktivitet för egen vinning–

–under skyl av att skildra en konstnär I arbete–

–under skyl av och med stöd och trygghet I yttrandefriheten.

–Är du inte lite paranoid? –Jo då. Det är det jag lever på.

Jag är paranoid. Jag har öppnat slussarna till totalt kaos!

Det skulle du ta och prova.

Bort med tassarna! Det är bara jag som får röra de där målningarna.

Men, Thorvald, du har ju blivit en förmögen man, inte sant?

Med hus och ateljéer.

Är det inte nåt med att du har en ateljé I södra Frankrike?

En ateljé? Det är ju ett slott. Ett mycket litet slott.

När vi avtalade om intervjun sa vi att vi bara skulle prata om konst.

–Konst är det som är intressant. –Din son Vincent har ju berättat...

Min son Vincent är ju inte här. Han älskar mig och beundrar mig.

Jag älskar min familj, Johanne–

–så högt som det är upp över Rundetårn–

–Mount Everest, till himlen, till månen, till stjärnorna!

–Men... –Hokuspokus, svart som natten.

Vad händer? Vi måste ju göra nåt.

Ta en bild. Ta nu en bild, för fan.

Okej.

–Fuck. Han andas inte. –Andas han inte?

Vi måste ge honom hjärtmassage. Ge honom mun–mot–mun.

–Mun–mot–mun? –Ja, ge honom mun–mot–mun.

Fy för satan.

Blunda. Andas in genom näsan och ut genom munnen.

Känn hur fötterna är planterade stadigt nere I jorden.

Håll ut armarna. Föreställ er att ni är en palm.

Låt dem röra sig med fingrarna.

Och händerna och armarna rör sig I vinden.

Ta små steg runt om er själva. Och kom hela tiden ihåg–

–att ni är en palm, hela tiden I rörelse.

Det är vinden som rör bladen.

Om ni är snälla och klär av er, så kommer jag tillbaka strax.

–Nu ska du göra läxor, älskling. –Det vet jag. Jag höll på också.

Du höll inte alls på. Du skolkar ju. Jag stänger dörren.

Jättebra. Utmärkt.

Så där.

Ja, I vinden, ja...

Kom igen nu! Ja, med lite mer rytm!

–Mamma? –Ja, det är bra!

Mamma?

Det är nåt med pappa.

Jag vaknar en morgon och med ens står det klart

snart är det sista gången jag har dig

och som ett slag mot hjärtat vet jag

att den nya dan blir trist och tom utan dig

en strimma av solsken lyser upp I ditt hår

snart så öppnar du dina ögon

jag tror du kan höra hur högt mitt hjärta slår

nu ber jag dig...

Hej.

Jag ska kolla apparaterna. – Jag ska visa din dotter hur hon...

–Det är min fru. –lngen fara, det har hänt förut.

Jag är faktiskt lika gammal som han. Jag är bara otroligt välbevarad.

Och hon där, det är min dotter. Hon är en ängel.

Sa jag inte till dig att du ska ta det lugnt?

–Det är bara stress. –Vad hände?

Det var intervjun. Jag såg fram emot att få prata om konst.

–Och hon ville bara prata om pengar. –Det vet du att de alltid gör.

–Det är jävligt irriterande. –Men se så fint hjärtat slår.

Det där ser ju jättebra ut.

–Men nu måste du ta det lugnt. –Det har du sagt en gång.

Då när jag blev yr kom det in ett ljus.

Ett ljus som böljade som norrsken.

Och det har jag tänkt måla. Jag har tänkt måla det där.

–Det är en bra idé. –Det var vackert.

Ska vi inte åka till Frankrike? Jag behöver vila.

Nu ska du bara bli frisk, okej?

Lucia, vad ser du inne I den där?

Ingenting.

Ingenting. – Ingenting.

När jag ser in I dina ögon–

–så ser jag en oändlighet av böljande blomsterängar.

–Det har du sagt hundra gånger. –Det tänker jag fortsätta säga.

–Kan jag hjälpa till med nåt? –Min far ligger här. Thorvald Mors.

–Han konstnären? –Ja. Kalla honom gärna konstnär.

–Okej. Det är nere på sal 6. –Ja...

Vi måste gå strax. Jag har ett möte som jag måste gå på. Är det okej?

Ut!

–Ut, för helvete! –Men, far, hur...?

Du brukar inte vara intresserad av hur jag mår.

–Lugn nu. –Ut, för helvete! Ut!

–Slappna av. –Ta det lugnt nu. Det är okej.

Han är tokig!

Han är tokig, han är tokig han är inte riktigt klok

Dra ur sladden. Han kan inte botas. Han föddes sjuk I huvud och I röv!

Han är tokig, han är tokig han är inte riktigt klok

–Sluta med det där! –Nej!

Vet du vad som irriterar mig mest? Han är snabbare än jag.

–Vad menar du? –Jag hann inte säga ett ord.

Vad skulle du säga då? Skulle du säga Hej, far?

Nej, för fan. Stäng av respiratorn och låt oss andra komma till.

–Han ligger inte I respirator. –Nämen, för fan, Anne.

Vill du verkligen att han ska dö?

Ja.

–Det menar du inte. –Är du döv?

–Du är hans son, för fan. –Ja. Och det har jag varit länge nog.

–Du kunde ha gett honom en chans. –Han har fått sin chans.

Han har fått sin chans...

–Kan du inte ta av den här skiten? –Sluta nu.

–Ligg kvar. Du ska ingenstans. –Jag vill hem.

Du kommer att få komma hem. Lägg dig ner nu. Sluta nu.

–Kom igen, lägg dig nu ner. –Pappa...

Lägg dig nu ner och ta det lugnt.

Alice? Titta där.

–Vad? –Det står nån bakom dörren där.

Där är ingen. Nej, det är bara vi tre.

–Det står nån bakom dörren. –Nu ska du vila dig lite. Okej?

–Titta, det är ingen. –Det är faktiskt ingen.

Det är bara vi tre. Du måste vara rädd om lilla hjärtat.

–Thorvald... –Jag vill hem.

Nu ska du slappna av. Du har bara ett hjärta.

Du har två ögon, två ben, två händer, men du har faktiskt bara ett hjärta.

–Och bara en kuk. –Du är så absurd. Du är så dum.

–Lucia, sjung för mig. –Okej.

Jag vaknar en morgon och med ens står det klart

Nej, det går inte. Patienten måste vila nu. Det är bäst att ni går.

Det är kanske bäst. – Kom, vännen.

Stopp, stopp. Vad är det jag brukar säga om en kyss?

En kyss ska kyssas som vore det den sista.

Vi ses, min älskade. – Säger du hej då till pappa?

–Hej då, pappa. –Hej då.

Hej då.

Där är hon ju.

–Hon ser fortfarande bra ut. –Otroligt att han kunde fixa henne.

Ja. Inspiration, sa han när han stack från familjen.

Hon är hans musa. Och så har han jävligt mycket pengar.

Hej, Alice.

Hej, Lucia. High–five!

–Är det allvarligt med far? –Jag vet inte, det är hjärtat.

Han är ju inte ung längre. Men han är nog hemma om ett par dar.

–Du hörde ju att han är som vanligt. –Jo tack.

Jag förstår inte hur du står ut.

Det är mycket du inte förstår, både med konsten och kärleken.

Jaså, minsann. Man är lika klok som man brukar vara. Då säger vi det.

Han tar ju all plats.

–Ska du inte presentera oss? –Det här är Anne.

–Har ni känt varandra länge? –Ett par år on and off.

Ja, vi vill inte bli för beroende av varandra.

Då och då tar vi en paus I ingenmansland, som Vincent säger.

Jaha. Ska vi gå då?

Nice to meet you!

Jo, men den är ju jättefin. Nej, vad bra den klär dig.

Det är ett mycket modernt mönster. Och så är det ju en designklänning.

Den måste kanske läggas ut lite. Annars är den kanon.

Den är lite retro. Det heter så. Den är mycket, mycket fin på dig.