Christmas on Cobbler Street

Hej, du. Det var ett tag sen.

Men äntligen är det jul här på Skomakargatan.

Med pepparkakor i fönstren, ljus i lyktorna och...

Ja... jag behövde få en liten spark där bak för att få till det.

Och den sparken fick jag av Stine.

Nej, nu snurrar jag till det lite.

Jag ska berätta hur allting började.

Den första julen på Skomakargatan.

Alla såg fram emot den första julen efter kriget.

Eller, nästan alla.

För det var nämligen en som var på rymmen.

December, 1945

Biljetter, tack.

Varsågod.

Tack så mycket.

Biljett?

Varsågod. Ja.

Hejsan.

Du, ursäkta?

Har du biljett? Vänta!

Hallå!

Stopp!

Stanna!

Nej!

Flagge.

- Flagge! Flagge! - Ja.

Flagge, det fanns en fripassagerare på tåget.

- Vi hade henne nästan, men hon smet. - Hur såg hon ut?

- En liten flicka med blont, kort hår. - Hur gammal?

Det vet väl inte jag, hon måste vara här nånstans.

Ett ack så litet julmysterium gömde sig hos mig.

Var hon kom ifrån och vem hon egentligen var förbryllade mig.

En sak var säker: Det skulle förändra allt.

20 december.

Hej!

Ja, det första mötet kunde kanske gått lite bättre.

Stine heter jag. God morgon.

Men...

Hur tog du dig in här?

Jag behövde nånstans att sova, och luckan var öppen, så...

Ja, mycket bättre.

Ut!

Till mitt försvar var jag inte van vid besök.

- Ut, ut, ut! - Jaha...

- Det är en fin verkstad du har. - Ut, ut, ut!

- Är du skomakare? - Ut!

En fripassagerare hoppade av här. Det var en liten flicka.

Tågbolaget har blivit kontaktad av nån annan som letar efter henne.

- Vem då? - Sekreteraren, antar jag.

Inte vem på tågbolaget. Vem letar efter fripassageraren?

- Det vet väl inte jag. - Fick du veta hur hon såg ut?

Jag har bara träffat henne en gång. Mörkt hår, stora röda glasögon.

- Ålder? - Runt 70 år, tippar jag.

Nej, inte sekreteraren på tågbolaget. Den lilla flickan.

Jaså, jag förstår. Hon har kort, blont hår och en grön jacka.

- En grön jacka? - Ja, en grön jacka med en luva.

Så en liten flicka med kort hår och en grön jacka med en luva.

- Hade hon nåt namn? - Ja. Stine Berg.

- Stine Berg. - Ja, det stämmer.

Då får du hålla ögonen på stationen, Flagge. Var skarp och alert.

Det var så det var. Stine var på rymmen-

-och hon tyckte fortfarande att det bästa gömstället var min verkstad.

Ursäkta. Mina skor har gått sönder. Kan du laga dem?

Bra, tack.

Jag har aldrig kunder här inne. Folk använder luckan.

Du måste vänta utanför, där.

Det kunde jag ha gjort, men jag har ju inga skor.

När de här är färdiga så får du gå.

Men du, vad sägs om att jag lagar frukost till dig, som tack?

Har du inget bröd?

Det är nästan tomt, ju.

Går du aldrig ut och handlar?

Du... du kan göra det.

Du kan gå till bagaren och köpa bröd till mig. Ett bröd.

Ja, men jag har inga pengar, så...

Så.

Dörren funkar inte. Du får använda luckan.

Ja, titta där.

Ja, vad får det lov att vara?

- Jag tar gärna den där. - Den där.

Den har jag bara en av, men jag kan ju dela den.

- Inte för min skull. - Inte för mig heller.

- Det är inte nödvändigt. - Nej, tänk inte på det.

Då måste jag gå. Blommorna växer inte av sig själva.

Jo, det gör de ju visst, det.

Ja. Ha en fin dag. Hej då.

Jaha, nästa. Hej, vad kan jag hjälpa dig med?

- Ett bröd, tack! - Ett bröd. Sigvald!

Dig har jag inte sett förr. Är du på julbesök hos nån?

Faktiskt så är jag bara ute och handlar åt skomakaren.

Åt Andersen? Jens Petrus Andersen?

Ja men, så fint att nån...

Jag skulle gärna handlat åt honom också, om det inte var för att...

- Om det inte hade varit för... - För vad då?

- Han pratar bara med brevbäraren. - Brevbäraren?

Ja, det är därför brevbäraren handlar åt honom.

- Är det bara brevbäraren som gör det? - Ja. Vad skulle vi...? Ta den.

Vad skulle vi göra, när brevbäraren halkade på isen och bröt benet?

- Går inte Andersen utanför huset? - Nej, han gör ju inte det.

Han har inte varit ute på åratal.

- Tack. Men jag har bara en krona. - Nej, den kan du behålla.

Han har tur han, som har dig.

En väldig tur. Hej då.

Hej, hej! Här är jag!

- Jag är färdig med dina skor. - Vad bra.

Frukosten är också snart klar.

- Hur har du fått tag i allt det där? - Man kommer långt med ett leende.

Jag har ett förslag. Vad sägs om att jag flyttar in hit?

Min pappa skulle komma med tåget, men så blev han lite försenad-

-och jag behöver nånstans att bo, bara ett par dagar.

Och du behöver nån som går ärenden åt dig-

tills brevbäraren är på benen.

Brev... Vad är det som... Vad har hänt med brevbäraren, då?

Nej, han bara... bröt... benet.

Han är inte i form för att gå ärenden åt dig på väldigt, väldigt länge.

Bagaren nämnde nåt om flera månader.

Jag kan gott gå och handla mina egna saker, själv.

Då så, kan du det? Men då är jag till ingen nytta. Hej då!

- Och god jul! - Nej, vänta lite här, nu. Vänta.

- När kommer din pappa med tåget? - Snart.

Ta soffan vid dörren, och du går inte upp till andra våningen.

Fint.

Hej med dig. Trevlig resa till staden!

Så hade jag plötsligt en rymling boende, som väntade på sin pappa.

Vem han var och varför de skulle mötas just här frågade jag inte.

21 december.

- Joho! Norska veckobladet? - Ja?

Ja, och så har vi Tilla Hjul.

Tilla. Tilla Hjul.

Kling, klang klockor

Hon hade en enda julhit för en massa år sen.

Under en period var hon överallt, i alla tidningar.

Nu var journalister här för att skriva om nåt helt annat-

-men då såg Tilla sin chans för en comeback.

- Skriver ni om återuppbyggnaden? - Ja, Norges första jul efter kriget.

Då tänkte jag: Tilla, du måste visa dem din kyrka... eller, vår kyrka-

-som blev så ytterst sönderbombad under kriget.

Ta-da! Voilà!

Är den inte fantastisk?

Alltså, motivet. Inte bombningen.

- Okej. - Ska vi gå vidare?

Ja... Känner ni inte igen mig, eller?

Norska veckobladet. Det här är jag. Det är faktiskt...

Det här är ju samma kyrka, innan den bombades.

Jag var hon som sjöng "kling, klang klockor, ringer dig hem till jul".

Klockor ringer hem till jul Klockorna ringer dig hem...

- Jo, jo. Det är ju den där julhiten. - Det är jag.

Det är en sång, min mamma gillar den. Och mormor också.

- Vi kanske ska ta några bilder? - Ja! Vad sägs om att jag står här?

- För så här stod jag på den... - Jättebra.

- Stopp! - Flagge!

Trodde du att du kunde lura mig? Stopp! Det är fripassageraren!

Flagge! Det här är Oddvar, din granne!

Kom nu, Oddvar. Nu går vi hem.

Ursäkta, vad är det för fripassagerare?

En flicka hoppade av här. Kommissarie Klinke har sagt-

-att vi ska vara skärpta och hålla ögonen...

Flagge! Du kan vara gullig och hjälpa mig lite här?

Det lät ju jättespännande.

Nu slutar du prata med dem om flickan.

- Tack för hjälpen. Stick! - Vi måste skriva om det här.

- Ja. Var var vi? Följ med mig. - Vi har några frågor.

God morgon. Kaffe?

Jag tänkte att du kanske var hungrig. Igen.

Dessutom hittade jag den här. Bra för hälsan.

Nej! Nej, nej!

Rör inte den.

Rör inte mina saker.

Hallå? Andersen?

- Jag har ett par skor. Det är Randis. - Ja, ja, ja.

Det hade varit toppen om de kunde bli klara åtminstone till... Tack!

- Jaha, är det så det fungerar? - Okej, god jul!

- Pratar du inte ens med dem? - När sa du att din pappa kommer?

När som helst, nu. Och då ska vi åka hem över jul.

Jag får en julklapp för varje jul vi varit ifrån varann under kriget.

Det blir den bästa julen sen juletidens morgon.

- Din mamma, då? - Jag har bara pappa.

Jag bodde på en skola för flickor medan han krigade.

Du, då? Finns det nån fru skomakare? Eller kanske några små toffelmakare?

Nu var jag inte så glad i att babbla.

- Vart ska du, då? - Förmiddagslur.

Men det visste ju inte Stine. Hon gjorde så gott hon kunde.

Skinande rent, gjorde hon. Varenda nubb och spik fann sin plats.

Varje skaft, sula, skruvmejsel, pincett, syl, tång, klackjärn, sax-

-mejslar, måttband, handske, nål, vax och tråd.

Så städat hade det inte varit sen jag hade kunder i verkstan.

Perfekt.

- Vad har du gjort? - Jag har använt spikar och nejlikor.

- Nej, du har ju förstört den. - Det går bra.

- Det är bara en apelsin. - Nej, det är inte bara en apelsin.

- Vi kan gå ner till lanthandeln. - Nej, nu räcker det. Ut med dig!

Ja, Stine hade sina hemligheter, och jag hade mina.

Ja, här bodde min gammelfarbror Willy.

Utanför visade Tilla veckobladet vad bygden hade att bjuda på.

...spelade mycket kam och mungiga, faktiskt.

Jag kommer från en mycket musikalisk familj. Och jag har ju spelat in...

Titta på barnen där borta, de kanske vet mer om fripassageraren.

- Vi kan fråga dem efteråt. - Han hade jätteroliga, underbara...

Ja, och...

När Stine kröp ut genom luckan anade hon vem fripassageraren var.