Before Sunrise

BARA EN NATT

Vet du vad de bråkade om?

- Pratar du engelska? - Ja.

Nej. Jag är ledsen, min tyska är inte så bra.

Har du hört att par som blir äldre

- förlorar förmågan att höra varann? - Nej.

Tydligen förlorar männen förmågan att höra högfrekventa ljud

och kvinnorna kan inte höra låga röster.

- De tar liksom ut varann. - Kanske det.

Naturens sätt att låta par bli gamla tillsammans

utan att ha ihjäl varann.

Vad läser du?

Ja.

Du då?

KINSKI - JAG BEHÖVER BARA KÄRLEK

Jag hade tänkt gå till restaurangvagnen snart.

- Vill du följa med? - Ja.

Okej.

Hur kan du prata så bra engelska?

Jag gick i skola en sommar i Los Angeles.

- Ska vi sitta här? - Det blir bra.

Sen var jag lite i London.

Hur kan du prata så bra engelska?

Jag? Jag är amerikan.

- Amerikan? Är du säker? - Ja.

Jag skojar bara. Jag visste att du var det.

Och du pratar förstås inget annat språk?

Jag fattar.

Jag är en dum, vulgär amerikan som inte pratar några andra språk

och saknar kultur, inte sant?

Jag försökte.

Jag läste franska i fyra år i skolan. När jag kom till Paris

stod jag i kö på tunnelbanestationen. Jag övade.

Hursomhelst.

Jag kommer fram

och tittar på kvinnan och det står alldeles still.

Sen säger jag: "Ursäkta, jag vill åka till..."

Du vet... Så...

Vart ska du nu?

Tillbaka till Paris.

- Mina lektioner börjar i nästa vecka. - Går du i skolan än? Var då?

- På La Sorbonne , känner du till den? - Visst.

Kommer du från Budapest?

- Ja, jag hälsade på min mormor. - Hur mår hon?

Hon mår bra.

- Allt bra med henne? - Jadå.

- Själv då? Vart ska du åka? - Jag ska till Wien.

Wien? Vad finns det där?

Ingen aning. Jag ska därifrån imorgon.

Är du på semester?

Jag vet inte vad det kallas.

Jag reser bara runt...

Jag har åkt tåg de senaste två, tre veckorna.

Hälsade du på vänner, eller reser du ensam?

- Jag hade en kompis i Madrid, men... - Madrid är fint.

Ja. Jag skaffade ett tågluffarkort.

Vad bra.

Har din resa runt i Europa varit bra?

Ja, visst. Den har varit... Bara skit.

Va?

Det har ju funnits... Så här är det...

Att sitta i veckor och titta ut genom fönstret har faktiskt varit rätt kul.

Vad menar du?

Till exempel

tänker man saker som man inte skulle ha tänkt annars.

- Vad för saker? - Vill du höra en?

- Ja, berätta. - Okej.

Jag har en idé. Om ett TV-program.

Jag känner några kabel-TV-producenter.

Vet du vad de gör?

Alla kan göra ett eget program billigt, och de måste sända det.

Jag har en idé om ett program som pågår dygnet runt i ett helt år.

I det ska man samla 365 personer

från olika delar av världen

som ska göra en 24-timmarsdokumentär.

Fånga livet som det levs.

Det börjar med en kille som vaknar på morgonen

tar en lång dusch

äter lite frukost, gör lite kaffe

läser tidningen...

Vänta. All de världsliga, tråkiga sakerna

som alla måste göra varenda jävla dag?

Jag tänkte säga: "Vardagens poesi."

Men kalla det vad du vill, så kallar jag det vad jag vill.

- Tänk på det så här... - Vem ska titta?

Tänk så här: Vad är det för fint med en hund

som sover i solen? Det är ju fint.

Men en kille som står i bankomatkön

och försöker ta ut pengar, han ser ut som en idiot.

Som ett National Geographic-program, fast om människor.

Ja.

Vad tror du?

Ja, jag kan tänka mig det. 24 tråkiga timmar.

Förlåt. Och en treminuters sexscen, där han somnar precis efteråt.

Ja, och det skulle vara ett bra avsnitt. Folk skulle prata om det.

Du och dina vänner skulle kunna göra ett i Paris.

Jag vet inte. Det som stör mig är distributionen.

Att få banden från stad till stad, så att programmet fortsätter

för det måste vara på hela tiden, annars skulle det inte funka.

Tack.

Tackar.

Vet du vad? Ingen servicekänsla.

Bara en Europa-observation.

Mina föräldrar pratade aldrig om möjligheten

att jag kunde bli kär, eller gifta mig eller få barn.

Även när jag var liten

ville de att jag skulle tänka på en framtida karriär

som inredningsarkitekt eller advokat eller nåt sånt.

Jag sa till min pappa: "Jag vill bli författare."

Då sa han: "Journalist".

Jag sa: "Jag vill ha ett hus för hemlösa katter." Han sa: "Veterinär".

"Jag vill bli skådespelerska", sa jag. "Nyhetsankare", sa han.

Han förändrade ständigt

mina fantasifulla ambitioner till praktiska, lönande företag.

Jag har alltid haft lätt för att genomskåda skitsnack.

Jag visste jämt när de ljög för mig.

När jag gick i high school var jag noga med

att lyssna på vad alla ville att jag skulle göra med mitt liv

och sen göra motsatsen.

Ingen var elak eller så.

Jag kunde bara inte glädja mig åt andras ambitioner för mitt liv.

Men vet du vad?

Om ens föräldrar aldrig nånsin säger emot en om nåt

och bara är snälla och stöttande

då blir det ännu svårare att klaga sen.

Till och med när de har fel, blir det sån där passiv-aggressiv skit.

Vet du vad jag pratar om? Jag hatar det.

Verkligen.

Vet du...

Förutom allt skitsnack som hör till

minns jag barndomen som

en magisk tid. Allvarligt.

Jag minns när min mamma berättade om döden för första gången.

Min gammelmormor hade precis dött

och hela min familj hade hälsat på dem i Florida.

Jag var tre och ett halvt, ungefär.

Jag var på baksidan och lekte

och min syster hade precis lärt mig hur man tar trädgårdsslangen

och håller den på ett sånt sätt

att det sprutar vatten uppåt och det blir en regnbåge.

Så jag höll på med det

och genom dimman såg jag min gammelmormor.

Hon bara stod där och log åt mig.

Jag höll slangen en lång stund

och tittade på henne.

Till sist släppte jag munstycket.

Sen tappade jag slangen, då försvann hon.

Då sprang jag in och sa det till mina föräldrar.

De satte sig ner och pratade länge om

att man aldrig ser människor mer när de dör, att jag hade inbillat mig.

Men jag visste vad jag hade sett. Jag var glad att jag såg det.

Jag har aldrig sett nåt liknande sen dess, men ändå.

Jag fick liksom reda på hur tvetydigt allt är.

Till och med döden.

Du har tur som har den inställningen till döden.

Jag är nog rädd för den dygnet runt.

Jag lovar. Det är därför jag sitter på tåget nu.

Jag kunde ha flugit till Paris, men jag är för rädd.

- Lägg av. - Jag kan inte hjälpa det.

Jag vet att all statistik säger att det är säkrare.

När jag är i ett plan ser jag explosionen.

Jag ser mig själv falla genom molnen.

Jag är så rädd för de där sekunderna av medvetande

innan man dör, då man vet att man säkert kommer att dö.

Jag kan inte sluta att tänka så.

- Det är tröttsamt. - Det förstår jag.

Riktigt jobbigt.

- Det här är nog Wien. - Ja.

- Du ska väl av här? - Ja, vad trist.

Tänk om vi bara hade mötts tidigare. Det var kul att prata med dig.

Det tycker jag också.

Det var trevligt att träffa dig.

Jag har en halvgalen idé, men om jag inte frågar

- kommer jag att ångra mig resten av livet. - Vad?

Jag vill fortsätta att prata med dig. Jag vet inte hur du har det

men det känns som om vi har fått bra kontakt, eller hur?

Det tycker jag också.

Bra. Så här tänkte jag:

Kliv av med mig här i Wien och kolla in stan med mig.

- Va? - Kom igen. Det blir kul.

- Kom igen. - Vad ska vi göra?

Jag vet inte. Jag vet bara att jag ska ta ett Austrian Airlines-plan

imorgon bitti kl. 9.30. Jag har inga pengar till ett hotell

så jag tänkte bara gå omkring, och det vore roligare om du var med.

Om jag visar mig vara sjuk i huvudet, hoppar du bara på nästa tåg.

Okej. Tänk så här.

Hoppa fram 10, 20 år i tiden. Du är gift.

Men äktenskapet är inte lika starkt som det var förut.

Du börjar att skylla på din man.

Då tänker du på alla killar som du träffat i ditt liv

och vad som skulle hänt om du hade gått ut med dem.

Jag är en sån kille. Det är jag.

Tänk dig att det är en tidsresa

från då till nu, så att du kan komma på vad du missade.

Det här kan visa sig vara en enorm tjänst

du gör dig och din framtida man, du kan få veta att du inte missade nåt.

Att vi är lika stora förlorare, omotiverade och tråkiga.

Att du gjorde rätt val, och du är lycklig.

Jag tar min väska.

- Vi får nog hyra ett skåp. - Okej.