The Remarkable Life of Ibelin (Ibelin)

Innan Mats gick bort

lämnade han sitt lösenord åt oss.

Jag tror att det var avsiktligt.

Han hade uppenbarligen hoppats att vi skulle hitta det.

För bakom lösenordet fanns en värld som vi inte alls kände till.

Jag har väl löst några fall i mina dar.

Ibelin Redmoore, privatdetektiv, till er tjänst.

Ibland får man bara dyka i, hur läskigt det än verkar.

Hjälp oss! Kom igen, snälla!

Tänker du bara stå där hela dagen?

Robert Steen, jag älskar dig.

Men jag älskar dig mest.

Hej. Ska vi bära in dig, då?

Nej, men vilken fin.

Vill du känna på den?

MAMMA

Vi var ju unga föräldrar, Mats var vårt första barn.

Han var den vackraste, mest fantastiska pojke som nånsin fötts.

Vi märkte att Mats utvecklades långsammare än andra barn i hans ålder.

Han ramlade mer och kämpade för att ta sig upp.

Till slut fick vi veta att han var född med en ovanlig muskelsjukdom, Duchenne.

Bara pojkar kan få den här sjukdomen och mödrarna är bärare.

Och det finns inget botemedel.

Ja. Vi får skynda oss.

Ja.

Första skoldagen.

Det är väldigt smärtsamt att se sitt barn bli allt sämre.

Han föddes med alla förutsättningar och allt var intakt.

Och så berövas man sakta men säkert det ena efter det andra.

Och så har vi Mats. Kom igen, Mats.

- Kom igen! - Kom igen, Mats!

- Ska jag hjälpa dig? - Åhej!

Sträck upp armarna!

Jag minns varje gång var vi tvungna att be om ett nytt hjälpmedel.

Jag tänkte: "Jösses, nu är han där."

Det var tufft.

Helt förfärligt.

Alla ens drömmar försvinner. Det blir mörkt.

Då får man skaffa nya drömmar.

Vi var tvungna att försöka göra varje dag med Mats till en fin dag.

- Var det skönt att bada? - Ja.

Tummen upp!

Hej!

- Har du roligt? - Ja.

Ja, må han leva Ja, må han leva

Hej, Mats!

Grattis på födelsedagen!

- Du vet nog inte vad det är. - Jag vet vad det är.

Vi var överens om att låta Mats spela en hel del

då han gick miste om så mycket annat.

I takt med att han blev allt mer beroende av sin rullstol

så ökade skärm- och speltiden dramatiskt.

Han spelade på morgnarna medan vi andra åt frukost.

Han tog med sina spel till skolan och så spelade han hemma.

När han hade spelat väldigt mycket syntes det på honom.

Han blev trött och tappade aptiten.

Han var inte lika glad och livlig som han brukade vara.

Jag minns att vi pratade mycket om att Mats satt för mycket framför datorn.

SYSTER

Jag försökte ofta få honom att vara ute mer och hitta på saker.

Så där ja.

Nu är Mia med i bild.

Nu kör vi och kollar.

Vi ser om han hittar bollen.

Mamma och pappa tog ofta med oss på utflykter med andra familjer vi kände.

Och i början gick det jättebra.

Men efter ett tag märkte vi att det också blev svårare.

Jag minns en dag när vi skulle på konsert.

Och plötsligt ville inte Mats följa med.

Vi hade sett fram emot det länge, så jag försökte övertala honom.

Men Mats hade bestämt sig.

Han ville ägna kvällen åt att spela.

- Hej. - Vart ska du, Erlend?

På konsert.

- Ska det bli kul? - Ja, jättekul.

Yes.

Han tappade kontakten med de vänner han hade.

Så på gymnasiet kan jag inte minnas att han hade några vänner egentligen.

Det är svårt att leva sitt liv och glädjas åt alla möjligheter man har

när en av dem man älskar mest får färre och färre

möjligheter i livet.

Nu är det midnatt.

God natt, gubben.

Nej tack.

Sista testet.

Nu blir det spännande.

Jag stänger av.

Efter gymnasiet flyttade Mats hemifrån. Och han älskade det.

Han flyttade bara ner till bottenvåningen i huset,

men han njöt av att vara självständig.

Bland det första han gjorde var att hänga upp en favorittavla.

Och så startade han en blogg.

Han fixade skräddarsydd specialutrustning.

Nu kan jag gå baklänges medan jag gör det.

Pang, pang, pang, och hoppa åt sidan.

- Och fortsätta skjuta. - Just det.

Det är helt otroligt vad spelutvecklarna hittar på.

De skapar en helt digital värld.

Verkligen.

Mats berättade att han spelade med andra.

Men vi trodde inte att de här personerna kände Mats.

För de sågs aldrig fysiskt eller pratade med varandra.

De sista tio åren tillbringade han säkert 20 000 timmar i den här spelvärlden.

Hans värld tycktes så begränsad.

Om man spelar 12 timmar om dagen har man inte tid med nåt annat.

Man har inte tid att träffa sina vänner.

Vår största sorg låg i vetskapen om

att han aldrig skulle få uppleva vänskapsrelationer, kärlek

eller att få göra skillnad i andras liv.

Den sista videoinspelningen av Mats är från hans farbrors bröllop.

Han bara somnade in och så var han borta.

Och så var det över.

Man kan aldrig riktigt förbereda sig på att förlora ett barn.

Det var han och jag som liksom slogs och kämpade,

och jag tror att jag ofta kände att det var mitt fel att han föddes sån.

Vi hade ju ett band som var så starkt. Och jag levde och andades för den pojken.

Sen var det som om tiden stod stilla de närmaste dagarna.

Vi bara satt i soffan och grät. Och folk kom och gick, och så...

Det var så konstigt.

När jag gick förbi lägenheten med alla hans saker...

Att se rullstolen utan att nån sitter i den...

Det var så konstigt.

Så vi satt ju... Robert, Mia och jag satt i soffan i åtminstone ett dygn.

Vi orkade inte sova, så allt blev suddigt.

När vi hade samlat tankarna lite började vi tänka:

"Herregud, vi måste ju berätta för folk på nätet."

Berätta att han inte kommer att logga in mer.

Och så tänkte vi: "Hur ska det gå till?"

Och så kom Robert plötsligt på: "Jag har lösenordet till Mats blogg.

Jag kanske kan försöka den vägen. Den når nog inte många, men jag provar."

Och så satte han sig och tillsammans skrev vi ihop den texten.

RESAN HAR NÅTT SITT SLUT

VÅR ÄLSKADE SON, BROR OCH BÄSTA VÄN

LÄMNADE OSS I NATT.

FAMILJEN KAN NÅS PÅ MEJL: ROBERT@SCHI...

Och så skickade vi ut den i rymden. Vi visste ju inte om nån skulle läsa det.

PUBLICERA

PUBLICERAR...

JAG BEKLAGAR, VAD TRÅKIGT ATT HÖRA.

JAG FICK ALDRIG CHANSEN ATT TRÄFFA HONOM, MEN HAN VERKADE SOM EN OMTÄNKSAM PERSON...

MATS VAR EN VARM OCH KÄRLEKSFULL PERSON...

Vi fick det ena mejlet efter det andra. Vi förstod ju ingenting.

Vad är det här?

Vad är det här för människor? Är det några galningar eller vilka är de?

Många skrev mycket. Det tog verkligen fart.

Kära Robert, Trude och Mia.

Mats var en riktig vän till mig.

Han var en hopplös romantiker

och var mycket populär hos damerna.

Han slängde alltid in en kommentar för att lätta upp stämningen.

Om man berättade att man skulle se en film så kom han ihåg det senare.

Han lyssnade, och så...

Han fanns där för mig då, och jag kunde också prata med honom om fåniga saker.

Det känns nästan som om han var en del av familjen.

Man visste alltid att han menade det han sa.

Och jag tror inte att han insåg

vilken stor påverkan han har haft på så många människor.

BLOGGEN SOM MATS SKREV FÖRE SIN BORTGÅNG HETTE "MUSINGS OF LIFE"

DEN PUBLICERADES I SLUTET AV HANS LIV

DEN LÄSES UPP AV EN RÖSTSKÅDESPELARE MED EN RÖST SOM LIKNAR MATS

Jag föddes 1989, precis i tid för att undvika större delen av 80-talet.

Det kom en del schyst musik det årtiondet, med modet var bara fruktansvärt.

Axelvaddar, märkliga frisyrer och de fruktade pastellfärgerna.

Vissa gillar den stilen, men jag fattar inte varför.

Det var året då Berlinmuren föll.

Inte för att jag minns nåt av det.

Jag gillar den tanken. Som om muren behövde falla så att jag kunde födas.

Jag hade just fått min första elektriska rullstol.

Med sina fyra stora däck var den byggd för nästan all terräng.

Imponerande, va?

Den hette The Exterior och vi hade många äventyr tillsammans.

Rullstolen var så cool

att när jag körde över skolgården kom ett barn fram på sin trehjuling,

såg upp på mig med stora ögon och frågade: "Vill du byta?"

Visst, jag byter gärna bort min rullstol. För den kommer med en muskelsjukdom.

Och jag skulle glatt rulla i väg på min nya trehjuling mot solnedgången.

Jag skickades på kollo med andra handikappade barn.

Jag hatade hela grejen.

Mitt största problem med kollot var utflykten till en nöjespark.

Paradera in som nåt slags freakshow.

Det var som en skruvad handikapp-version av Prison Break .

Jag började fundera på hur jag kunde fly.

De andra bara stirrade.

De pratade alltid med stora, enkla ord. "Hej. Tycker du om parken?"

Tack, men jag är inte döv eller förståndshandikappad.

Jag har en fin lägenhet och en kärleksfull familj nära.

Jag jobbar inte eftersom jag inte måste.

"Din jäkla lyckost", tänker kanske vissa. Men jag har mina skäl.

Det låter plötsligt som en kontaktannons.

Snart skriver jag om långa promenader och vilken bra lyssnare jag är.

Nej då, ingen fara.

Inte i det här inlägget.

Som tur är har jag hittat min räddning.

Det är inte en skärm. Det är en portal som leder varthelst man än behagar.

Jag startar datorn, musiken dunkar.

Och så lämnar jag denna värld.

Mest hänger jag på ett litet ställe som heter Azeroth.

Där inne är mina kedjor brutna.

Och jag kan vara vem jag vill.

Jag är Ibelin Redmoore, berömd detektiv och adelsman.