blur: To the End

Jag har kommit hit sen 1996, 1997.

Och jag har inget emot att inte vara bland folk. Det är grejen.

Min hjärna går inte så fort.

Jag kan slappna av.

Det var väl det jag insåg. Att jag skulle kunna bo här nu.

En del av "Think Tank" spelades in här, men det var väldigt tufft och stökigt.

Alex och Dave har inte varit här sen dess.

Och Graham har aldrig varit här.

Vi har en stor kollektiv erfarenhet.

Och därför ville jag göra om det.

Det kändes som att det var önskvärt just nu.

Jag är 55...

...och måste acceptera att tiden inte är oändlig.

Jag utbildar mig till rallyförare.

Allt annat bygger på vår reaktion.

Min gammelmormor blev 103 och mormor blev 100.

Vi kan lika gärna börja fundera på det.

Ärligt talat var hon en månad från att bli 100.

Man får försöka se det positiva...

...antar jag.

- Hur gammal tror du att du blir? - Jag?

Vem vet? Hur länge kommer någon att leva?

Som ung saknar man visdom...

...kunskap och uthållighet. Man saknar hängivenhet.

Han körde för fort. Som tur var körde jag långsamt.

Kände du? Jävla idioter! Han dödade mig nästan.

Och nu tvingar du mig att göra det här.

Så typiskt. Vi pratade just om döden, visst?

Perfekt tajming.

Jag har lärt mig att man inte vet vad som väntar runt hörnet.

Det kan bli väldigt livligt här.

Jag behöver en pinne.

Akta!

Det är en stor dag i dag, då vi fick vårt första ägg.

Vi har en rätt oregerlig ungtupp som heter Tony.

Först lägger jag ner den här, så jag vet att det är din...

Kom igen. Lugn, allihopa.

Så ja... Oj! Titta på allt det här.

Medan du skyddar alla missar du godsakerna.

Gillade du det? Ja, visst var det fint?

Tack för äggen.

Jag har varit här länge, men Blur ska komma hit.

Jag tror att det ordnar sig, men jag är inställd på

att vi ska göra det så ärligt som möjligt för såna som vi.

Vi ses på onsdag.

- Jag älskar dig. Tack för igår kväll. - Ingen orsak.

Helt förtrollande! Som Jurassic Park.

- Helvete! - Läget? Är du okej? Fint, va?

- Hej, hur är läget? - Du har solat!

Så vart tar du mig?

Det är en gammal smugglarpub i en gammal smugglarby.

Ibland ser man spöken. Det är känt för det.

- Ciderdrickande. - Jaså?

Bönder i rockar med röda näsdukar och klarblå ögon.

Vi har knappt kommunicerat de senaste tio åren.

Jag hör mer från Downing Street och slottet under ett år

än från Albarn och Coxon.

Även när vi splittrades tog det inte så här lång tid att spela in en platta.

Men det härliga är att så fort vi fyra samlas i ett rum

är det precis som när vi var 19.

Bara fyra svettiga grabbar som irriterar varandra.

- Det här ju grymt. - Trägolv.

- Är du okej? - Ja! Hur är det?

- Herregud. - En stor jävla... Vad har du gjort?

- Pysslat. - Jag har jobbat

för att få det att låta fantastiskt...

...och försöka uppfylla potentialen i vår...

Precis!

Damon och jag kommunicerar mycket musikaliskt. Det har vi alltid gjort.

Sen utvecklades det till vänskap.

Jag har inte så många vänner, så ibland måste vi

kolla av varandra och se om det är något på gång.

Hur går det med knät?

Jag har redan berättat att mitt knä är paj, så de vet om det.

Men hur mår ditt andra?

Det är okej. Det pajade efter mitt första gig, men nu är det lugnt.

Jag var den sista i Blur som köpte ett stort hus på landet,

så nu har vi alla det.

Lustigt hur hånfulla kommentarer man fäller i 20-årsåldern biter en i röven.

- Är det glutenfri tårta? - Jag är rätt säker på det.

Det vore spektakulärt.

Jag tar allt i så fall.

Och annars ska jag bara bete mig vuxet.

Det finns rågbröd.

Det finns kall gröt kvar från igår. Vilket stoiskt ansikte.

Jag ska osjälvmedvetet stoppa den här fiskkakan i munnen.

Jag gör det som när kockar smakar på sin mat.

Det är underbart att jag håller på att bli en sliten gammal gubbe

och ska göra den största spelningen med mitt gamla band.

Vi har aldrig spelat på Wembley, för vi inte varit tillräckligt stora.

Vi blir större och större. Ju mindre vi gör, desto större blir vi.

Jag och Damon såg Live Aid tillsammans hemma hos mig.

Vi var typ 16. Vi tittade på det hela dagen.

Så varför gör man det? Jo, för att det finns en renhet i det.

När jag kommer tillbaka från USA har vi typ två veckor

- innan vi ger oss iväg på turné. - Ja.

Är det allt? Nytt album och några gamla låtar.

Om tre veckor börjar vi repa.

- Första maj. - Första maj?

Fan!

Graham och jag tillbringade en stor del av vår ungdom

med att hänga vid floden bakom byn.

Vi spelade inte i band, utan hängde bara hos honom på fredagskvällar.

Han skrev och jag kom förbi och spelade saxofon.

Vi hängde mest och tog promenader.

Och försökte rida på kor när vi var fulla.

Vilket aldrig gick bra, så jag rekommenderar det inte till någon.

Och bara prata om musik, livet och allt annat.

Och dela våra känslor eller vad det nu var.

Första gången jag träffade Dave skulle vi repa i hans lägenhet.

Alla jag kände spelade instrument och lirade i tre eller fyra band samtidigt.

Jag knackade på hos honom och han låg kvar i sängen, men gick upp

och hade en slapp mohikanfrisyr och pyjamas på sig.

Han satt där på sängkanten och åt sina cornflakes.

Hans trumset var i sovrummet och jag tog fram min saxofon.

Jag ville spela i ett band med Damon på grund av hans låtskrivande.

Graham tog med mig till honom. Han lekte med en kille i hatt.

Eller hade Damon hatten på sig? En hatt som var med i deras framträdande.

Vid ett tillfälle hoppade jag ut i publiken,

men det var så få där att det blev pinsamt.

Sen gick jag till toaletten för att det inte skulle känns så märkligt.

Efteråt sa jag till Damon: "Jag gillar det du gör."

"Säg till om du behöver en trummis till något av dina projekt."

Det var början på allt.

Alex var någon jag träffade när jag flyttade in i studenthemmet.

Han bodde under mig i Camberwell.

Jag sa: "Alex spelar bas, det är en kille i min korridor."

Jag gillade Graham direkt.

Damon sa: "Vad har du att erbjuda?"

Vilket jag gillade.

Och Dave gjorde en kopp te till mig.

Vi ställde upp för varandra.

Alex var den bit som saknades.

Efter att han gick med fick vi kontrakt inom ett halvår.

Det finns en till här.

Vi har ett rätt fint arv.

Vi vill inte besudla det eller släppa nåt skräp

bara för att vi ska ut på turné.

Med tanke på det ska vi försöka göra den bästa musik vi kan.

Att skapa ett nytt album är skillnaden mellan ren nostalgi

och något som känns som en del av våra liv nu... igen.

Av mitt liv i alla fall.

Jag tror att det är ett klick och sen kommer du in.

Innan vi sjösatte Blur igen hade jag inte spelat trummor på ett tag.

Jag har i princip bara gjort filmmusik. Men jag har gjort många andra saker.

Min juridiska karriär började och och slutade de senaste tio åren.

Jag har alltid varit någon som gör det som verkar intressant just då.

Aldrig haft nån plan.

Kan du göra en till hela vägen?

Ja, det gör vi.

- Samma igen? - Ja, det ger energi. Det är coolt.

Jag visste inte hur processen skulle gå till.

Man vet aldrig hur det blir med ett så känt band.

Under de första mötena var det lite spänt

och jag tänkte att det kunde bli en mardröm.

Graham har en ung familj och turnerar med sitt nya band.

Alex kommer tillbaka lite ängslig.

Damon är ett energiknippe

och nästan sjukligt beroende av att hitta på nya saker hela tiden.

Därför känns det som att man går på sand som rör sig.

Toppen. En refräng till, sen tillbaka till versen, så äter vi middag sen.

Okej, visst.

Vi umgicks mycket på 90-talet. Det var en intensiv tid.

Precis som i ett förhållande, ett äktenskap eller liknande.

Det är nog okej att säga att tiden från varandra ägnades åt andra vänskaper

eller till att återhämta sig och göra andra saker.

Eftersom alla gick skilda vägar gifte jag mig och började göra ost.

Det var 2003.

Jag har planerat mitt liv så att jag inte behöver turnera.

Jag flyttade berget till Mohammed och ordnade en festival på gården.

Det tar mycket energi att bara vara pappa, driva en gård och en festival.

Att spela bas är det lättaste jobbet i världen,

men jag måste vara i Devon för att göra det.

Ja, vi klarar oss precis. Det har varit ett litet oväder.

Herregud, Albarn! Åt helvete med det här!

- Åt helvete med det? - Det är hemskt!

Nej, men det är... Jag menar... Det känns väl bra efteråt?

- Det blir inte, du vet... - Nej, jag lovar dig.

Jag är på, det lovar jag dig.

- Vi kan åka till en annan... - Nej, det här är perfekt.

- Ska vi ta en annan? - Nej, det här blir perfekt.

Band bildas oftast när folk är unga

och man fortfarande försöker hitta sig själv.

Man måste jobba sig igenom det förhållandet

där man kan vara avslappnad och bekväm och inte vilja irritera varandra,

utan snarare stöttande. Det tar tid att jobba sig igenom.

Och den bästa platsen att göra det

är inte i allmänhetens blick.

Ibland vill vi inte ens vara i samma rum.

När man är mitt i det och har turnerat i tre år

med två dagar ledigt, känns det mer som politik

och musiken kommer i andra hand.

Sist jag träffade dem var det toppen.

Så... Ja, jag menar... Vi växte upp tillsammans, så vi är som en familj.

Sovrummen är inte klara än, så vi är tillbaka där vi bodde tidigare.

Och... Jag har lagat bacon och ägg till mig och Graham.

Det är precis som när vi bodde i studenthemmet på college.

Nattamat.

Men det är faktiskt skönt att komma bort från allt oljud

med att driva en gård, en festival och en familj.