Gilmore Girls

Har vi nog med sparkisar?

Låt mig se.

Fyrtio personer har tackat ja till Lanes bebisfest,

och vi har köpt 60 sparkisar att dekorera.

Det kan verka som <i>Beautiful Mind,</i>

-men enligt beräkningarna... -Ja, mr Nash,

men du glömmer fenomenet med den första pannkakan.

-Va? -Ja, den första pannkakan,

den man kastar bort.

Tänk om folk börjar dekorera sparkisarna

men avskyr resultatet

och vill börja om.

Då saknas det sen, om vi beräknade en var.

Varför kastar du den första?

Pannan är för varm. Den bränns.

Herregud. Inga ursäkter nästa år,

du ska få provspela för <i>Top Chef.</i>

Det är enkla grejer.

Men... Vad... Gör du det med hamburgare och våfflor också?

-Nej. Bara med pannkakor. -Kära nån.

Det var goda nyheter, för sparkisar är raka motsatsen till pannkakor.

De är omöjliga att förstöra.

Vad som helst ser sött ut på en sparkis.

-Vad som helst? -Ja, alligatorer, stekta ägg, verktyg.

De anses inte vara söta saker.

Jag tar den gulliga skruvmejseln. Det hör man aldrig.

-Men sätt den på en sparkis... -Du har rätt. Jäkligt sött.

Så sött. Vi har serpentiner och ballonger

och tårtan står i kylen, stolarna levereras senare.

Nu måste vi hem och pynta.

Sa vi ett eller två presentbord?

Ett.

Är inte två bättre?

-Ett duger. -Okej.

Jag vill inte att det ska duga. Lanes bebisfest ska inte duga.

-Den ska äga. -Det gör den.

Hur vet du det?

Jag har inte så bra meriter.

Lanes möhippa hamnade i Brians fasters källare.

-Det var den första pannkakan. -Vänta nu.

Hallå?

Ja, det är Rory...

<i>New York Times.</i>

Hej! Tack för att du ringer tillbaka,

tack så mycket. Ja.

Det kommer jag faktiskt.

Hörnet av Ninth och... Jättebra. Då ses vi då.

-Herregud. <i>-The New York Times?</i>

<i>-The New York Times!</i> -De ringde dig.

-De ringde mig! -Varför då?

-Tja... -Svara inte ens.

Om jag var <i>The New York Times,</i>

skulle jag säga: "Ring Rory Gilmore, direkt."

Direkt?

Eller vad man nu säger i nyhetsvärlden.

-"Nu"? -Nej.

<i>The New York Times</i> använder fint språk.

De säger "genast". "Inom kort". "Skyndsamt".

Varför ringde de?

Minns du Hugo Gray,

som jag träffade på Logans jobbfest?

Han med online-tidningen.

-Du skriver saker åt honom. -Precis.

Hugo har en kontakt på <i>The Times</i> som heter A.J. Abrams.

Biträdande ansvarig utgivare. Jätteviktig.

Han gav mig A.J:s nummer och sa att jag skulle ringa,

se om han ville träffas så att jag kunde läsa av honom.

-Läsa av A.J.? -Hugo har jag läst klart.

Jag ringde A.J. men hörde inget ifrån honom.

Jag trodde att det var kört.

Men det var han som ringde nu,

och sa att om jag skulle vara i stan imorgon kl. 13.00,

kunde vi ses på en kaffe.

Och jag sa: "Det kommer jag faktiskt."

Sen nämnde han ett ställe och jag sa: "Okej".

Han sa: "Vi ses imorgon." Jag sa: "Vi ses då."

Herregud. Är det här en fingervisning om den sprudlande,

rappa dialogen som ska utspela sig på caféet imorgon...

Det är värdelös timing, men jag kunde inte säga nej.

Det kunde du inte.

Inse fakta, <i>Top Chef</i> är inte din grej.

-Det är <i>The New York Times.</i> -Jag vet.

Men jag har så mycket att göra inför Lanes bebisfest.

-Jag ordnar det. -Är du säker?

Jag är, typ, proffsfestfixare.

-Jag vet, men... -Inga men.

Okej, det vore jättebra.

Jag ska nog sova hos Logan inatt.

Min dator är där, jag måste skriva ut min CV.

Jag måste förbereda mig.

Han kommer förvänta sig smarta frågor.

Du har ställt smarta frågor sen du var tre.

Han väntar sig nog nåt lite mer sofistikerat.

"Vad är en färg?" Den gjorde mig helt paff.

Nåt mer tidningsrelaterat åtminstone.

-Det går bra. -Jag hoppas det. För även

om de inte har en tjänst ledig,

så känner han folk över hela landet.

Om jag imponerar på honom kan han ge mig bra kontakter.

Säg att din mamma tycker att du är otrolig.

Det ska jag. Herregud.

<i>New York Times</i> ringde. Och inte prenumerationsavdelningen.

Hur sitter skylten?

Är den rak?

GRATTIS DET ÄR EN POJKEAR

Den är söt. "AR", det var kul.

-Tack. -Inte vad du bad om?

-Nej. -Fråga mig igen.

-Sitter skylten rakt? -Perfekt.

-Bra. -Angelina och Brad fick en bebis

för flera månader sen.

Ja, du ligger lite efter.

Det är problemet med att ha två barn under fyra år.

Världshändelser passerar en förbi.

Är du klar med gåvorna?

Jag fattar inte att Britney kör med bebisen i knät.

Vad gör hon med den där killen, förresten?

Det glädjer dig nog att de har gjort slut nu.

Fast det verkar som om han var en klippa.

-Tänka sig. -Du skojar.

Du kan väl blåsa upp fler ballonger

eller hänga serpentiner?

Jättegärna, men bebisen verkar vilja

att jag bara sitter här och läser <i>In Touch.</i>

Den ursäkten är oanvändbar så snart den tittar ut.

Ja, men jag har 128 lata dar kvar.

Du kan väl gå igenom fotohögen,

för Rory letar efter ett på Lane som ska förstoras.

Bebisfoton. Kul.

Vad har vi? Oj.

Åh, det här är så sött!

-Fast det är bara Rory. -Jag vet.

Hon var en så pluttig, pyttig liten sötnos, visst?

Ja, hon är söt.

-Ja, det var hon. Visst var hon? -Allvarligt? Måste du ha den rösten?

Förlåt. Det är hormonerna.

Jag kan inte fatta att den lilla tötingen

kanske ska jobba på <i>New York Times.</i>

Hon är ingen liten töting längre.

Mindre Rory, mer Lane.

Det är inte mitt fel. Jag tog inte tusen kort på Rory som bebis.

Vet du vad? Jag ringer mrs Kim.

Hon har nog bra kort. Har du sett telefonen?

När jag satte mig insåg jag att den var bakom mig,

typ höger om mitt ryggslut.

Normalt sett skulle jag

tagit bort den, men den trycker på stället

där jag har haft en knuta i en vecka.

Nämnde jag att jag är gravid?

Logan?

Jag är ledsen. Somna om igen.

-Logan. Det är jättesent. -Jag vet.

Jag vet. Jag är ledsen. Gå och lägg dig igen.

Har vi inte mer ost?

-Jag kunde ha svurit på att det fanns mer. -Klockan är tre.

Jag vet. Här. Ha den i närheten.

Den behövs när man gör mackor.

-Var var du? -Va? Jag jobbade.

Jobbade du till kl. 03.00?

Jag jobbar alltid till kl. 03.00. Inte ikväll.

Ikväll jobbade jag till kl. 22.00,

sen tog Philip och jag nåt att dricka,

och sen blev nåt

-en hel massa. -Ja.

Vem har bröd i kylen? Jag hatar kallt bröd.

-Påsförslutarna är hopplösa. -Flytta på dig.

-Va? -Jag gör en macka till dig.

-Gör du? -Ja, det gör jag.

-Du är så rar. -Jag är inte rar nu.

-Du stökar ner. -Jag skulle ha ringt dig.

-Ja, det skulle du. -Du är arg.

Ja, jag är arg. Jag var orolig.

Jag ringde fyra gånger innan jag somnade. Du svarade inte.

-Ringde inte upp. -Jag är ledsen.

Är du ledsen?

Min telefon var på av.

Det låter som om den är på, men det är den inte. Den står på av, alltså på av.

-På av. Fattar du? -Jag fattar.

Vadå?

Får jag inte gå ut med kompisar ibland?

Jag jobbar mycket. Livet är hårt. Jag behöver...

Vad behöver du?

Jag behöver inte göra det här just nu, okej?

Vet du vad? Glöm mackan. Jag går och lägger mig.

Du tänker alltså inte äta den här havregrynsgröten?

Det är rullad havre, malen flera gånger, dubbelångad och överdrivet behandlad.

Och du trodde att du hade beställt...

Stålmalen, alltså hela havrefrön,

som behåller en naturlig, nötigare smak från själva fröet.

Okej, jag tror att jag fattar. Du är som en analog kille med en CD.

Du saknar vinylens coola repor och hack.

Jag kan nog jobba med det.

Den här killen vill byta den här mot nån sorts stålhavremjöl.

Säg att det finns, men att det tar lång tid

och ge de här till femman.

-Javisst. -Okej.

-Luke, titta. Jag har fått in en artikel. -Har du?

Mamma ville sälja sitt porslin,

så jag fattade pennan,

fick igång min kreativitet, och <i>voilà!</i>