Chicago Med

Nu gäller det, dr Marcel.

Hon kan förlora funktionen i händerna.

Ni måste bli klara.

-Hur kunde du göra så? -Du kunde ha dött.

Det där ligger bakom oss nu.

Vi kan börja om på nytt. Nya grannar.

Din far ville inte berätta. Men vi var kära.

Den här ska du ha.

Han är din biologiska pappa. Jag älskade honom då.

Tänk om känslorna finns kvar?

Jag är så glad att se dig.

-Vittna inte i Vascom-rättegången. -Jag måste.

Jag, då? Du förstör mitt liv. Jag får fängelse.

Släpp mig!

Jag har själv varit polis.

Jag kan köra dig dit. Jag längtar tills fallet är över.

Det brinner! Alla måste ut.

Din lögnaktiga slyna!

Ta trapporna på baksidan!

Vi tar honom härifrån.

Gå tillbaka in!

Ett, två, tre!

Lugn...

-Här uppe, Herrmann! -Will!

-Vi behöver korgen! -Kommer! - Snabba på!

Will! Jag behöver hjälp.

Han klarar sig inte länge till. Finns det nån annan väg ut?

Trapphusen, men brandkåren är på väg.

Vi tar honom till fönstret.

Skjut in den mellan hans fötter!

-Är ni oskadda? -Ja.

Fäst remmarna och ta tag i hans fötter, så drar vi.

Ett, två, tre! Bra, upp med honom.

Vi vrider honom motsols.

Ett, två, tre, kör!

-Royce! Nu kommer vi! -På väg!

Ett, två, tre! Knuffa ner honom!

Kryp så lågt ni kan! Skynda på!

Kom igen!

-Vi sätter dropp. Ni behöver syrgas. -Ja.

-Hannah? -Jag är oskadd.

-Jag trodde att du tog dig ut. -Nej, jag...

Jag letade efter dig.

-Dina lungor låter bra. -Har ni sett Milena?

Brandkåren tror inte att nån är kvar i huset.

Jag måste hitta henne.

-Vad har vi? -Man i 35-årsåldern.

Skottskada i buken. Rökskador efter en eldsvåda.

Dr Ashley är på väg med dr Halstead.

Dr Taylor och jag tar honom. Ta Hannah.

Kom igen, jag räknar in. Ett, två, tre!

Bra andning. Röntga bröst och bukhåla.

Blodtryck 98/68, puls 130.

Ett hål, vänstra övre kvadranten. Han är illa däran.

-Ett hål till. Gick kulan igenom? -Vi får hoppas det.

-Laparotomi? -Ja. Vi får se hur illa det är.

-Varsågod. -Röntgar.

Inga rester. Ge två påsar blod och förbered operationssalen.

Jo!

Jo!

Dylan?

Du är träffad. Du måste till sjukhus.

Dylan...

Det är inte ditt fel.

Du kommer att klara dig.

Hallå? Det är dr Scott. Jag behöver en ambulans nu!

Du hade andats in rök, men du svarar bra på behandlingen.

Hur hög var koldioxidhalten?

Som mest 12, men nu är den normal. Hur mår du?

-Bra. Får jag klä på mig nu? -Ja, det går väl bra.

-Du kan vila ett par timmar. -Tack, men jag mår bra.

Hur gick det för Dylan? Hittade han Milena?

-Ja, men det ser inte bra ut. -Herregud...

-Hej. Är allt bra? -Ja.

-Du behöver tvätta av dig. -Jag ska vittna i dag.

-Men alla mina kläder är borta. -Jag ska leta upp en ren skjorta.

-Det är Milena. -Kom, Tracy. Följ med här.

-Pulsen försvann. Hjärtstopp. -Det blöder överallt. Jag tar över.

Ge henne adrenalin, kalcium och bikarbonat och fortsätt ge blod.

Kolla pulsen.

Ingen puls. Hjärtstopp. Prova igen.

-Kom igen... -Öppna bröstkorgen!

-Hon har koagulationsrubbningar. -Nej!

Kom tillbaka, Jo!

Kom igen. Kom tillbaka!

Hon är borta, Dylan. Hon är borta.

Jo...

Döden inträffade kl. 08.04.

-Hon är borta. -Jag beklagar.

-Det var mitt fel. Jag sköt. -Dylan... Du blev ju överfallen.

-Kulan råkade träffa Milena. -Hon hette Jo.

-Du försökte skydda henne. -Det gick jävligt dåligt.

Men du gjorde ditt bästa.

Jag dödade henne. Jag dödade kvinnan jag älskar!

Herregud...

-Gå inte in. -Är hon fortfarande arg?

-Snarare rasande. -Hur ser prognosen ut?

Det är nog ingen sekretess... Hon ska till Brooks Emerick i Boston.

Det är landets bästa neuroklinik. Hon blir säkert bra.

Bra, tack. Du, Sam...

-Du förstår väl mitt beslut? -Jag förstår, men...

Det var inte så genomtänkt.

-Men jag tar själv illa upp. -Illa upp?

Du trodde tydligen inte att jag kunde laga det.

-Det hade inget med saken att göra. -Säger du det, så.

Inte för att det hade nåt med ditt beslut att göra-

-men du fick bort transplantationschefen.

Nu finns det plats för nästa stjärnskott.

Hej.

Han väntar på besked om Goran. Stackars Dylan.

Jag vet...

-Miss Goodwin. Kan vi talas vid? -Visst.

Det här vill ni nog inte höra i dag, men...

Jag vill sluta med transplantationer.

-Sluta? -Ja.

Efter alla resurser som har lagts på att utbilda dig-

-och efter en docentur med vår främsta transplantationskirurg?

-Jag har mina skäl. -Säkert.

Det är nog personligt och har inte med kompetens att göra.

-Just det. -Svaret är nej.

-Vänta... -Nej, nej. Dr Marcel....

Jag känner till dr Blakes operation.

Du vill säkert gottgöra ditt beslut.

Men vet du vad det skulle kosta att ersätta dig-

-och rekrytera en så skicklig transplantationskirurg?

Nej, det gör du inte.

Och vi kan inte börja avvisa patienter.

Du ska fortsätta jobba med transplantationer.

-Avsiktligt? Är ni säkra? -Ja.

Vi hittade tändvätska vid trapporna.

-Var branden anlagd? -Troligen av Goran.

Han kanske ville locka fram Melina. Vi ska kolla övervakningsbilder.

Tack.

-Förlåt, Will. Det är mitt fel. -Du behöver inte be om ursäkt.

-Jag bad att hon skulle få stanna. -Min förlust är inte värre än din.

Jag mår bra. Men jag tycker synd om dig.

-Dr Marcel och jag är helt överens. -Levern går inte att laga.

Den är helt körd.

Han behöver en transplantation. Jag skriver upp honom på listan.

-Vänta. Han kan dö innan dess. -Ja. Så tråkigt.

-Jag donerar. -Va?

-Jag donerar. -Kom igen...

Du är inte i stånd att fatta såna beslut.

Jag kan inte låta honom dö.

-Vad har du för blodgrupp? -A plus.

-Han har B minus. -Då måste vi hitta en donator.

Du ger inte upp, va?

Du får ta det, dr Marcel.

Vi ska göra vårt bästa.

Din frukostburrito börjar visst bli kall.

Den hade jag glömt bort.

Jag försökte prata med Dylan. Visste du att han var kär i henne?

Det är en otrolig sorg. Vad ska man säga?

-Det finns inte mycket att säga. -Det är så hemskt.

-Vem pratar du med nuförtiden? -Vad menar du?

Efter allt som hände med Lonnie kanske du har en ny terapeut.

Jag har inte letat.

-Inte? -Nej.

-Börjar inte rättegången i dag? -Nu bytte du ämne.

-Jo, den börjar i eftermiddag. -Lycka till med den.

-Oj... -Maggie!

-Titta vem som är här. -Grant!

-Hej, Maggie. -Han ville se var jag jobbar.

-Det är tyvärr en sorgens dag. -Ja, Vanessa sa det.

Vill du fika med oss?

Det är senare än jag trodde. Jag måste tillbaka till akuten.

-En annan gång, då. -Ja.

-Tack för att du kom, pappa. -Hej. Jag beklagar sorgen.

Jag vet att ni stod varandra nära.

Jag måste be om en tjänst. Kan du be narkotikarotelns befäl-

-om uppgifter om Goran? Om han har anhöriga i närheten.

-Anhöriga? -Han behöver en levertransplantation.

Går du inte lite väl långt för hans skull?

Han är min patient. Jag måste göra en sak rätt.

Okej.

Dr Archer, 17-årige David Sullivan kom in i går kväll.

Marijuana spetsad med fentanyl. Naloxon på plats. Fick saltlösning.

Rum 6. Här är hans drogtest.

-Okej. Tack. -Varsågod.

-Sätt dig upp... -Vad händer? Var är jag?

Jag är dr Archer. Jag ska ta hand om er son.

-Var är jag? -Sluta, du vet var du är.

Det är inte likt honom. David är ingen pundare.

Provsvaren ser bra ut. Drogerna är borta.

-Vem är du? -Han är din läkare.

-Han tog marijuana med fentanyl. -Han kan ha gjort det omedvetet.

-Du kunde ha dött, David. -Vad kallade du mig?

Han är fortfarande hög!

Hans THC-nivåer är försumbara. Jag ser till att han får dropp.

-Jag lyssnar inte på dig! -David! Du...

-Jag kommer tillbaka snart. -Tack.

-Du... Kan du kalla på dr Charles? -Ja.

Hannah?

-Jag kan inte...andas. -Du får komma in på ett rum.

Ethan!

-Hon har andnöd och rosslar. -Okej.

-Jag tar hand om det. -Nej, jag stannar.

Ge Solu-Medrol och andningsterapi.

Varför rosslar hon? Koldioxidhalterna var inte så höga.

-Jag vet inte. Vi borde intubera. -Nej, snälla.