Mary J. Blige's My Life

Ställ er upp nu. Kom igen.

Mottagaren av Lifetime Achievement Award, 2019...

Nominerad till 31 Grammys...

En dubbel Oscarsnominering.

Hon är en global superstjärna, som har vunnit nio Grammy-utmärkelser

och sålt över 50 miljoner album.

Stjärna på Hollywood Walk of Fame.

Hon skapade en ny nationalsång för kvinnor.

Den obestridliga drottningen av hiphop och R&B, Mary J. Blige

Okej. Perfekt.

Det känns väldigt bra att ha nått så här långt,

och jag har gjort så mycket, musik, tv, filantropi...

Upp med hakan lite. Bra.

Vrid ansiktet mot mig.

Jag har gjort nästan allt som jag alltid velat göra.

Snyggt! Håll kvar där, Mary.

Men framgång kommer när man är framgångsrik på insidan.

Länge visste jag inte att jag var framgångsrik på utsidan

för jag var ett vrak på insidan.

För när jag växte upp, i grannskapet där vi bodde,

var det: "Bäst att inte drömma. Bäst att inte hoppas."

Och därför har det känts som min kallelse

att faktiskt hjälpa kvinnor att tro på sig själva, och hjälpa...

Hjälpa mig att tro på mig själv och leva ut saker och låta folk,

speciellt kvinnor, se hur jag klarar det.

Jag har gjort 13 album, men mitt andra album,

My Life, är det viktigaste för jag hade mycket inom mig,

och det var mycket som var fel och mycket jag behövde få ut.

My Life var förmodligen mitt mörkaste album

under en av mitt livs mörkaste perioder.

Jag har gått igenom många mörka perioder sen dess,

men det här var en vändpunkt.

Det var ett beslut jag var tvungen att ta. Att antingen leva eller dö.

För det mesta var jag bara deprimerad och ville inte leva.

För jag älskade inte mig själv.

Jag visste inte att så många kände likadant.

Hur mår du, raring? Jag mår bra. Hur är det med dig?

Det här albumet var väldigt viktigt för dem.

De hjälper mig att komma ihåg

att det inte är bara jag som går igenom de här sakerna.

Du är min inspiration. Tack så mycket.

Varsågod, gumman.

Tack så mycket för all den här kärleken.

Ni vet alla hur verkligt det är.

Mitt liv är på riktigt.

Och det här gör mig bara så rörd. Tack så mycket.

Hennes sårbarhet och hennes mod att dela...

För mig, för mina döttrar, det är vad jag vill att de ska se.

Jag vill att de ska se att de kan uttrycka sig.

Hennes image, hennes historia, hur hon berättar den,

så hudlös, så sårbar,

så djärv och orädd att vara den hon är.

Hon gjorde det okej för folk att säga: "Det är okej att vara jag."

Och jag har alltid velat se kvinnor bli bättre, bli starkare,

vara vackra och tro på sig själva.

Det har gått 25 år sen jag släppte My Life,

och började prata med mina fans.

Jag har dig, Mary!

Och det var där jag överlevde.

Så det är väldigt viktigt att vara här för att berätta den historien.

Mary J Blige: Mitt Liv

Mitt liv, mitt liv, mitt liv I solskenet...

My Life började med Everybody Loves the Sunshine by Roy Ayers.

Jag vet inte vad det var, men den skivan hade nåt

som bara öppnade upp allt i mig.

Alla älskar solskenet...

Det var den första musik som påverkade mig som barn,

för den fick mig att glömma att vi bodde där vi bodde.

Ljudet brukade göra mig galen.

Mitt liv, mitt liv, mitt liv I solskenet...

Det är nåt med "i solskenet..."

"Mitt liv i solskenet" fick mig att vilja...

Den skivan, den gjorde mig... Förlåt.

Den skivan fick mig att känna som om... Som om jag kunde ha nåt.

Men jag kunde inte få tag på det. Men jag kunde ha nåt.

Mitt liv i solskenet var nåt jag ville ha.

SE VAD JAG HAR SETT

Det var här vi var när jag först hörde den låten.

Den här lilla flickan är hon som hörde låten.

MARYS SYSTERSON

Det var vad pappa lyssnade på.

Pappas liv var musik.

MARYS SYSTER

Han fick oss att lyssna på

all sorts musik han älskade eller gillade.

-Både han och mamma. -Min pappa hade skivor med Grateful Dead.

Vi brukade gå igenom hans musik och det fanns allt möjligt där.

Det kunde vara tung funk, rock and roll.

Jag tänkte: "Tung funk och rock and roll? Vad är det här?"

Det var vad pappa lyssnade på.

Det formade dig till den du är och det du gör idag,

influenserna från ditt förflutna, dina rötter.

-Ja. -Ja.

-Det här är Hastings. -Oj.

Jag var fyra år och LaTonya fem.

När vi var omkring sju, flyttade vi till Schlobohm.

Mina föräldrar hade skilt sig.

Och min pappa, han var liksom min vän.

Jag älskade honom verkligen.

Så när han försvann var jag väldigt ledsen.

Vi flyttade till en våldsam miljö, och det var tufft för min mamma,

som ensamstående mamma, att försöka uppfostra två flickor.

-Mamma. Min mamma. -Titta på min vackra mor.

Vi hade mycket kärlek, mamma, min syster och jag,

men från första början tvingades vi slåss mot barnen i grannskapet.

Jag förstår inte hur hon klarade det i den miljön.

Hon var sjuksköterska. Hon ville ta hand om sin familj.

Hon sjöng. Mamma brukade sjunga därhemma,

och dansa, och allt.

Så det är därifrån Mary får alla sina små danser.

Hon brukade spela Staple Singers och Gladys Knight eller Aretha Franklin,

och gå runt därhemma och sjunga Clean Up Woman.

En uppstäderska är kvinnan

Som får den kärlek Vi tjejer lämnar efter oss...

Mamma brukade låta precis som de. Jag tyckte att hon var så vacker.

Jag ville alltid vara som hon. Jag ville se ut som hon.

Jag ville sjunga som hon gjorde.

Jag stod framför spegeln med en borste, sjöng,

och försökte härma vem det än var mamma lyssnade på.

Men jag sprang inte omkring och sa att jag skulle bli sångerska.

Jag brukade bara sjunga högt. Bara sjunga.

Men jag hade inga stora drömmar eller tänkte ens en enda gång att:

"Okej, jag ska bli en stor stjärna."

För vår miljö lät oss inte tro det.

Vår miljö lät oss tro att det här var allt.

Jag var den lilla flickan som såg

vissa artister och vissa saker i reklamfilmer,

och tv-program och filmer, och önskade att jag hade vissa saker.

Men i det kvarteret

blev folk avundsjuka eller arga på en om man hade nånting.

Om man hade ett leende, en dröm.

Om jag nånsin hade drömt,

så slutade jag när vi blev tonåringar.

Det blev bara värre.

Så jag sa: "Jag tänker inte låta de här människorna se mig le för mycket.

"De kommer aldrig att se mig le." Jag log aldrig när jag var tonåring.

Vad jag tror att folk inte förstår om familjerna i subventionerat boende

är att det är ett fängelse.

Ett fängelse inuti ett fängelse, inuti ett fängelse.

Det är människor som skadar människor, skadar varandra.

Folk bara lider.

Och männen var hemska mot kvinnorna.

Jag minns att jag hörde kvinnor bli slagna.

Min mamma var en av de kvinnorna. Så jag minns hennes smärta.

Jag bar hennes smärta. Jag bar grannens smärta.

Jag bar folket i hela grannskapets smärta.

Och jag bar min egen smärta.

Jag bad inte att komma hit Jag bad inte om att bli behandlad illa

Jag bad inte om att bli antastad Jag bad inte om att bli fängslad

Jag bad inte om att inte bli älskad

Pappa, pappa, pappa, varför?

Varför lämnade du oss?

Att växa upp i en sån miljö,

det fanns så mycket som kunde hända en liten flicka.

Man tar vad som helst som kan bedöva en från sorgsenhet,

från depression, hat,

från att hata sig själv så mycket.

Så man börjar missbruka droger, vadhelst som får en att må bra.

Det var vad vi gjorde. Vi drack, vi gick till piren.

Mina vänner Musmy och Pidgey, vi brukade gå till piren,

vi brukade dricka bort vår smärta.

För jag förstår inte ens varför vi bor här.

Hur kom vi hit? Vi ska inte vara här.

Min mamma ska inte ha det svårt. Hon ska inte vara ensam.

Hon ska inte vara kvinna i den här miljön,

gå igenom det här helvetet.

Att sjunga var en utväg för mig.

Att sjunga fick mig att glömma hur svårt vi hade det.

Det fick mig att glömma vad jag gick igenom.

Till och med som liten flicka var jag osäker.

Jag var alltid vemodig och ledsen, men att sjunga fick mig att känna mig fri.

Och det var vad jag hade. Det var vad jag höll fast vid.

Jag måste träffa dig, älskling

Jag har aldrig sprungit så fort förut

Jag rusade in genom kapelldörren

Du väntade alldeles ensam

Du vände dig om och hörde mig ropa

Gratulationer...

Hon var aldrig rädd för att sjunga.

Jag minns att hon brukade sjunga utomhus... Hon var aldrig blyg.

Du kommer alltid att vara min rätte

Och ibland i köpcentret, hade de en sorts studio.

Man kunde göra ett eget litet band.

En studio. De hade en liten studio, i köpcentret.

Man spelade in ett band, betalade lite pengar.

Hon gick med vår kusin.

Och jag sjöng Caught Up in the Rapture.

Och jag tog med bandet hem.

Vi lyssnade på det, vi sa: "Du låter bra."

Min styvfar lyssnade på det,

och han sa: "Jag ska ge det till min vän.

"Han är i musikbranschen, han är sångare."

Det var Jeff Redd.

När jag hörde demon...

JEFF REDD TIDIGARE UPTOWN RECORDS-ARTIST

...hörde jag smärtan hos en generation.

Så var det med henne. För det var runt 1989.

Precis i slutet på crackepidemin.

Och många av barnen som växte upp då uppfostrade sig själva.

Och när Mary öppnade munnen och sjöng, talade det till en generation