Little Girl Blue

ANTECKNINGSBÖCKER

DÖDSATTEST

63-ÅRIG KVINNA

VARS DÖD REGISTRERADES

HÄNGNING

Självmord

JAG HAR TAGIT UPP SKRIVANDET IGEN, JAG VET INTE VART JAG ÄR PÅ VÄG.

VEM KOMMER ATT LÄSA DET JAG SKRIVER NERE I DJUPET AV DEN HÄR MAPPEN

SOM FÖRSVUNNIT BLAND ALLA ANDRA I MIN DATOR?

VARFÖR LÄMNAR MIG ALDRIG HOPPET OM ATT BLI FÖRSTÅDD EFTER MIN DÖD?

ALLTSÅ HITTAD OCH RÄDDAD.

Vad kan jag säga som jag inte redan sagt...

annat än att jag verkligen vill att du ska lyckas avsluta arbetet

och bli av med det här.

Varför, pappa?

Din mamma lyckades aldrig göra sig av med det.

Och jag tror att...

Jag tror inte att din framtid är i detta, den är någon annanstans.

Du släpar på lådor som du inte nödvändigtvis behöver dras med.

Din mamma släpade runt på dem hela livet. Det var det som gjorde henne galen.

Och jag tror att din framtid, din styrka och din energi finns någon annanstans.

De finns bland dina barn, i ditt arbete, med människorna omkring dig,

och inte i något desperat försök att förstå något obegripligt,

för det är absurt.

Fan.

För tillfället arbetar jag mest

med det jag kallar min genesis, före mig.

Du skrev.

DOTTER TILL

Din sista bok handlar bara om din egen mamma, som också skrev.

Hon är ändå en otrolig karaktär min mamma, inte sant?

Till den här boken spelade du in dina samtal med de överlevande vittnena

från din barndom.

Du läste igenom din mammas korrespondenser,

sorterade tusentals foton som samlats i lådor.

Du läste hennes anteckningsböcker.

Du kopierade allt hon antecknat i de små dagböckerna

som sparats i den här resväskan.

JAG HAR SAGT ÅT CAROLE ATT HON ÄR AVSTÄNGD MED MIG, SLUTEN.

SÅ KOMMER HON VARA I SITT SKRIVANDE OCKSÅ, TILLS HON ÖPPNAR SIG MED MIG.

Du arkiverade allt, ditt skrivande och din mammas.

Era anteckningsböcker, era manuskript

gåtan i ditt ansikte

och din röst.

MEN VEM ÄR CAROLE?

Hej. - Hej.

Kom in.

Vill du ha te, eller lite vatten? - Nej, jag har det jag behöver.

Det här var hennes skrivbord.

Så...

Det här är hennes jeans.

Hennes T-shirt.

Jag köpte en kofta att ha med hennes halsduk.

En handväska.

Här har du hennes kalender,

pass, id-kort, sjukförsäkringskort.

Jag har två par glasögon. Du kan säga vilket du föredrar.

Jag köpte några bruna linser, eftersom dina ögon är blå.

Hennes var bruna.

Hennes parfym.

Här är hennes klocka och några ringar.

Det här halsbandet hade hon alltid.

En peruk.

Det finns en spegel där om du vill... när du byter om.

Kan jag få skorna?

Vad? - Dina skor.

"Min mamma lämnade mig en gåta."

"Berättelsen om vår relation."

Du gör ju precis som hon gjorde. Du undersöker din mamma.

Min mormor skrev också en bok om sin mamma.

Efter moderns död sparade Carole Achache en resväska

med sin mors dagböcker i, huller om buller.

I dem hade modern skrivit upp träffar och några rader som speglat hennes humör,

liksom foton av ett liv.

Ett liv som i huvudsak ägnats åt böcker och deras författare.

Monique Lange började arbeta för Gallimard under 50-talet,

arbetade sig flitigt uppåt, och vågade till slut börja skriva själv.

Jag minns det här kontoret,

som viskade lite om att jag sög, men var rolig.

På den tiden var det extraordinärt. Det var 'femtiotalet.

Vi åt i kafeterian, alla trängdes för att få sitta bredvid Camus.

Jag kände Genet, som lämnade ett stort avtryck på mitt liv.

Jag kände Marguerite Duras, Violette Leduc.

Det var en storslagen tid.

Carole Achache, som blivit fotograf

började skriva om sin familj och dess hemligheter 2008,

med "La plage de Trouville" genom berättelsen om en tavla

som nazisterna stal från hennes mormor under ockupationen.

Nu är ger hon ut "Fille de" hos Stock,

en roman som med ömhet och våld beskriver

hennes mamma och det liv hon fört med sig.

Ett liv med ynnesten att kunna umgås med konstnärer,

intellektuella och författare.

Ett liv med tyngden av att inte ha fått vara bara ett barn.

Ett barn som blivit skyddat, hört och tröstat.

Ett liv där en underlig tystnad slog sig till ro

mitt i det oupphörliga, fascinerande samtalen mellan de briljanta vuxna.

Men framför allt vill jag transponera den här sortens... geniala ögonblick.

Jadå. - Bra.

Jadå. - Av detta

Ja, det finns en personlig aspekt som är fascinerande och

Sorglig. - Ja, sorgligt och fascinerande.

Jadå. - För en läsare är det fascinerande.

Hon är ändå en otrolig karaktär min mamma, eller hur?

Hör på, tacken, om det varit en film.

Det är en film, men vi glömmer biograferna.

Den här bokens tack är otroliga.

I detta manuskript har vi, i kronologisk ordning,

Monique Lange, Dyonis Mascolo, Jean Genet...

Självklart får vi inte glömma

att jag kanske är särskild svag för den här boken

tack vare vänligheten du målar upp bilden av mig med.

Att växa upp där du gjorde, att ha en mor som din

var redan en viss tur.

Och vilken tur! Det var 50-talets Paris.

Det Monique Lange var i norra Paris,

var Marguerite Duras, som hon kände mycket väl, söder om Seine.

Vi var 25 år.

Detta var Saint-Germain-des-Prés.

Det var där allt avgörande utspelade sig

i vår ungdom, i våra känslor,

i vår tro, i vår galenskap.

Vi hade blivit galna i kommunismen.

Vi sa att folket hade rätt att själva bestämma vad de skulle kämpa för.

Som vanligt skrev vi inte om det.

Men ingen skriver om lycka.

Det var så det var då, Carole Achache,

politik, litteratur, diskussioner, nätter av rökning och drickande.

Och mitt i det där fick barnen liksom klara sig själva.

Ja, och det var uppenbart att både min mamma och Duras verkligen ville

att vi skulle dra nytta

av den här sortens lycka, som Duras kallar det

av den här typen av passion.

Och sedan måste man också tänka att när kriget var slut, i den här miljön,

fanns önskan om frihet som var galen och nödvändig.

Det vill säga att många, många människor vände våldsamt ryggen åt kriget

och de gick in för det.

Jag anser att de var mycket friare än vi var 1968...

Det här är det svåraste jag gjort.

Och... Så där ja. Men...

Galet och nödvändigt. Okej. Jag är redo.

Jag anser att de var mycket friare än vi var 1968,

för de var mycket modigare.

Och barnen, ja, vi skulle så klart dra nytta av allt det där.

Men man fick också anpassa sig,

vilket för ett barn innebar en förlorad barndom,

att leva ett slags vuxenliv väldigt tidigt.

Jag kunde inte ha vetat det.

Jag visste inte hur ett annat barns liv var.

Så är det, och det är sant, jag hade en väldig tur

för det är ändå otroligt närande.

Så, vi kan inte tänka på tidig kunskap

som något skadligt.

Men i grund och botten, fanns spelet aldrig riktigt hemma.

Och då behövde du dessutom redan som liten uppleva,

någonting som nu är ganska vanligt. Din far lämnar er.

Här är jag, full av goda råd, informerad som få,

och rejält skamsen över att behöva skriva dig det här brevet.

Var snäll och förstör det när du läst klart.

Mer och mer besatt av, du vet vad, höll jag inte tillbaka

när jag pratade med en läkare som jag har höga tankar om.

Var inte arg, jag är helt satt ur balans av allt det här.

För det första, varför vänta två månader? När du mycket väl vet

att du inte kan dölja det som finns i dig länge.

För det andra finns det sätt att undvika Schweiz.

Jag föreställer mig att det här kunde redas ut enkelt om du var här.

Men du, ensam, så långt från mig, känner mer och mer att vi är som två barn.

Om du kunde se min min!

A, du kommer till Alsace för att vara nära mig.

Jag blir lugn. Vi hittar en lösning.

B, om du tror att du klarar av det,

utför du den lilla proceduren som jag blev rekommenderad.

För jag tror att det viktigaste är att undvika kirurgiska ingrepp som,

även i Schweiz, skrämmer mig.

Om du känner någon som kan ge dig injektionerna

ska de tydligen mycket effektiva.

Under tiden, gå, springa, inte ligga ner, etc.

Tills det ögonblick då... etc.

Det är Bensoginestril nummer 5.

Två injektionsflaskor i en spruta per dag ska i fyra dagar injiceras

i skinkmuskeln, fyra injektioner med två injektionsflaskor.

På den nionde dagen ska det komma. Om det är inte var tillräckligt, börja om.

Om allt går som det ska behöver du ingen skrapa.

Det var allt. Bestäm dig.

Min stackars älskling, jag är upprörd, äcklad, förödmjukad.

Förlåt mig, jag är riktigt omskakad. Svara mig snabbt.

Jag vill att vi ska ha en lugn månad,

där jag kan gottgöra dig för det här brevet.

Jean-Jacques.

Förstör det här brevet.

C, hur länge har du väntat på din senaste... säsong?

CAROLES FÖDELSE

D, jag älskar dig.

Surrogatpappan var spanjor.

Han hette Juan Goytisolo.

Han var en spansk Franco-motståndare och flykting

mycket engagerad politiskt, en författare.

ALLA MÄN SOM FORMADE MIN MAMMAS LIV HETTE JEAN.

Ska jag berätta igen?

Det är berättelsen om en ung flicka,