Penance

Jag ger mig på det.

Vilket besvär för pudding åt en person.

Inte vem som helst, utan din bror. Skicka vinet.

Mamma!

- Tack. Vad tycks? - Få se...

Rob kommer att älska den, annars...

- Och inget bråkande i jul. - Detsamma gäller dig och pappa.

- Jag öppnar inte så här. - Okej, jag gör det.

Polisen kontaktade brittiska ambassaden i Thailand idag.

Vi har underrättats om att en kropp har hittats-

som tros vara er son Rob.

Nej, nej...

Ett ungdomsgäng var ute och simmade.

Han måste ha fått problem.

- Han drunknade. - Nej!

Han identifierades av en reskamrat, Ayesha Fairwell.

Hon har fel. Hon har fel...

Jag måste be er att följa med till stationen.

Ni måste bekräfta ambassadens uppgifter.

Nej!

Det är inte han.

Snälla, Luke, gör så att det inte är Rob!

Gör så att det inte är Rob!

Jag är ledsen, mamma.

Jag är ledsen.

Tack för att ni vill fira Robs födelsedag med oss.

Det har gått två månader...

...och jag kan inte säga att det blir lättare-

- men vi är oerhört tacksamma för allt stöd och all hjälp vi har fått.

Rosalie.

Ja. Tack.

Vår son... skulle ha fyllt 20 år idag.

- För Rob. - För Rob.

- Kan vi prata i enrum, Ayesha? - Ja, visst.

Rob hade sin plats på idrottscollege.

Han måste ha varit den bästa simmaren.

Vi var ganska berusade.

Varför märkte ingen att han försvann? Och ringde efter hjälp?

Det var flera grupper på stranden.

Han kunde ha varit med dem.

Och ingen märkte nånting?

Jag letade inte efter honom. Jag är ledsen.

Den thailändska polisen bad mig att identifiera honom.

Rosalie?

Jag tänkte att du kunde hjälpa mig med Robs grejer.

Vi kan prata om honom.

- Vi umgicks inte så... som ett par. - De hittade inte hans mobil.

- Lämnade han den på stranden? - Jag vet inte.

Jag har ett tåg att passa.

Det var en fruktansvärd, tragisk olyckshändelse.

Det kommer jag aldrig att acceptera. Aldrig!

Hur kan du säga så om din son?

- Ta det lugnt. - Be mig inte att ta det lugnt!

- Vi har pratat om det här. - Har vi?

Som med din affär med Wendy?

- Snälla! - Det redde vi ut, va?

- Börja inte igen. - Det har varit en lång dag.

Vi ska nog låta familjen vara ifred.

- Han slog i huvudet och tuppade av. - Snälla, Rosie.

Han skulle aldrig dyka bland klipporna mitt i natten.

Ni måste samarbeta för att hjälpa varandra.

Det går inte!

Jag kan inte gå vidare på det sätt som du vill.

Hon vill att jag flyttar.

Om du vill hjälpa mig, så ge mig bara lite utrymme.

Hej, Maddie här. Jag kan inte svara just nu.

Lämna ett meddelande.

Svara i mobilen, Maddie!

Maddie?

Maddie...

Såja.

VÅRDHEM

Okej, ja. Tack.

Skolan förstår att det här är en svår tid för er.

- Ändå slängs hon ut? - Vi känner sympati, men hon skolkar.

Och stör. Häromdagen var hon full i skolan.

Hur är det hemma? Kan det vara nåt som påverkar?

- Vi... - Vi är inte tillsammans just nu.

Ni bör nog samarbeta vad gäller er dotter.

Jag överväger en sista avstängning om ni kan hjälpa henne med sorgen.

Det går inte att beskriva smärtan för nån som inte har upplevt den.

Ibland är den nästan fysisk.

Det går i vågor.

Tack för att ni lyssnade.

Vi har några nya medlemmar i gruppen.

De vill kanske säga nåt.

Bara när ni känner er redo.

Jag heter Jed. Jed Cousins.

Jag kommer inte ihåg så mycket av mina föräldrar, ärligt talat.

Jag var bara fyra år när olyckan skedde.

Mormor uppfostrade oss.

Ett riktigt gammalt rivjärn.

Hon hade alltid en sjal runt huvudet.

Jag är säker på att hon sov med den.

Hon fick det inte lätt med mig.

Jag var ett besvärligt barn.

Alla hade överseende eftersom jag hade förlorat mina föräldrar.

När jag var 16 år flyttade jag till London.

I början ringde jag henne en gång i veckan.

Jag låtsades att jag hade en massa fina jobb-

- när jag i själva verket hankade mig fram.

Jag skulle alltid komma hem "nästa månad".

Grannen ringde och sa att hon hade gått bort.

Förut tänkte jag inte så mycket på mormor.

Nu är hon allt jag tänker på.

Jag blir tokig.

Jag gillade när du pratade.

- Om "gilla" är rätt ord att använda. - Tack.

Jag kan se din mormor med sjalen framför mig.

Hon var nog skallig under den.

Jag heter Rosalie.

Det här är min dotter Maddie.

- Hej. - Hej.

Var det din man?

Nej, min son.

- Jag beklagar. - Ingen fara.

Tack så mycket för att du berättade. Det var modigt gjort.

- Tack. - Bra gjort.

Tack, Tom.

Jed?

Vi har inte ätit middag än och bor i närheten.

- Du är välkommen. - Jag vill inte...

Det blir bara lasagne med vitlöksbröd. Ett kvällsmål, snarare.

- Vad är då en middag? - Det tar jag som ett ja.

- Ja. - Toppen.

Det är bara jag.

Jag vet.

Det är en ung kille vi träffade på mötet. Jed.

Gick det bra?

Vi tar oss igenom det. Tillsammans.

- Med tiden. - Jag hoppas det.

Hej, pappa. Jag hörde inte dig.

Jag tittade bara förbi.

- Luke, Jed. - Hej.

Trevligt att träffas.

Tack för middagen, eller kvällsmålet.

Ingen orsak.

Vi ses väl igen?

Nästa vecka?

Visst.

Jag följer honom ut.

Trevligt att du kom.

Hör här: Han varken dricker eller röker-

- och har dåligt samvete över sin döda mormor.

Han är jättefin.

Jag vet. Du behöver inte säga nåt.

Så där. Starka händer för att hålla den.

Det blir bra.

Du borde bli trädgårdsmästare.

- Varför gjorde du så? - Vad?

Nej! Gör inte så.

- Okej, bara spruta. - Så där.

Perfekt!

Nej!

Jag räddar inte dig.

Jag måste hem och byta kläder.

Du kan låna jeans och en tröja från Robs rum.

Det blir kanske jobbigt.

Ja, det blir det, men...

Du står lite för nära, Jed.

Och golvet blir alldeles blött.

Seså.

- Hur länge har du varit här? - Några månader.

Ser du en framtid i trädgårdsbranschen?

Ja. Kanske.

Du har väl en vision för vad du vill göra i framtiden?

Jag kommer inte bli präst, i alla fall.

Bon appétit, allesammans!

Endast arbetet kan hålla min son borta från din gryta, Rosie.

Det verkar som att du blir mannen i huset ett tag, Jed.

- Knappast. - Sluta, Fay.

Med vad? Jag är tacksam för den unge mannen.

Han har fått Maddie att må bättre.

- Jag sitter här, farmor. - Det är exakt det jag menar.

Ska vi byta ämne?

Hade mormor några manliga vänner?

Inte vad jag vet. Hon gillade böcker.

Vad för slags böcker?

Catherine Cookson? Danielle Steel? Har jag rätt?

Hon tyckte mer om Trollope och Dickens. Jag minns inte riktigt.

Du är en medelklass-snobb, mormor.

Jag erkänner.

Andra har lidit mer.

Rosalie började som vårdare. Det var så vi träffades.

Nu äger hon tre av countyts bästa vårdhem.

Tack vare ditt stöd.

Inte illa, va? För en flicka från ett ruffigt område.

Jag trodde att du hade en fin bakgrund.

Nej.

Mamma blev ensamstående med två barn när min far lämnade oss.

Vad är det man säger? Fattig, men lycklig?

Det var vi.

Det är skit att vara fattig.

Men du vet hur det känns att önska sig saker.

Vi har mycket gemensamt.

Ja, visst har vi det.

Maddie.

Vi har mist nån. Om du menade så.

Nej, det är mer än det.

Jag vet inte, jag är kanske bara fånig.