Before Sunset

BARA EN DAG

Författarträff med Jesse Wallace

Är boken självbiografisk?

Är inte allt självbiografiskt?

Alla ser vi ju världen genom vårt eget lilla nyckelhål.

Jag tänker på Thomas Wolfe

och hans anmärkning till läsaren i "Se hemåt ängel!".

Han säger hur som helst att vi är summan av alla ögonblick i våra liv.

Författaren använder oundvikligen stoftet av sitt eget liv.

När jag ser på mitt liv, så måste jag ju erkänna

att jag aldrig har exponerats för så värst mycket vapen och våld.

Inga politiska intriger eller helikopterhaveri.

Men mitt liv har, i mitt tycke, kryllat av dramatik.

Jag ville skriva en bok som fångar hur det är att verkligen möta någon.

Något av det mest spännande som har hänt mig

var att träffa någon som det stämde med.

Jag ville fånga det där.

Jag hade åtminstone bemödat mig om det...

Var det svar på frågan?

Jag ska formulera mig lite tydligare.

Tillbringade ni en natt med en ung fransyska. som ni mötte på ett tåg?

Det där...

- Det är inte viktigt. - Då stämmer det, alltså?

Eftersom jag är i Frankrike och det är min sista anhalt... Ja.

Mr Wallace. boken slutar tvetydigt. Man vet inte hur det går.

Träffas de igen om ett halvår som de lovar varandra?

Som de lovar...?

Det har jag nog svarat på.

Det testar om man är romantiker eller cyniker.

Ni tror att de träffas igen. Men ni tror absolut inte det.

Ni hoppas på det, men är osäker.

Tror ni att de träffas igen? Gjorde ni det på riktigt?

Om jag...?

För att citera min farfar: "Svarar jag på det, så skiter sig allt."

- Vi hinner bara med en sista fråga. - Vad handlar er nästa bok om?

Det vet jag faktiskt inte.

Jag har... lekt med en idé...

Jag vill skriva en bok där allt äger rum under loppet av en poplåt.

Fyra minuter lång. allt som allt.

Historien skulle handla om en kille...

...som är totalt deprimerad.

Han stora dröm var att bli en donjuan. en äventyrare

som åkte motorcykel genom Sydamerika.

I stället äter han hummer.

Han har ett bra jobb, en vacker fru... Allt han behöver.

Men det kvittar, eftersom han vill kämpa för något meningsfullt.

Lyckan ligger ju i handlandet. Inte i att nå målet.

Där sitter han alltså, och i samma sekund

skuttar hans femåriga dotter upp på bordet.

Hon borde kliva ner, för hon kan ju göra sig illa.

Men hon dansar i sommarklänning till den där poplåten.

Sen tittar han ner... och plötsligt är han sexton år.

Hans flickvän från high school skjutsar hem honom.

De har precis mist oskulden, hon älskar honom...

...och samma låt spelas i bilradion.

Hon dansar på biltaket. och nu är det henne han oroar sig för.

Hon är vacker och har en min som är som dotterns.

Det kan vara där attraktionen ligger. Han vet att han inte minns dansen.

Han är där, i båda stunderna, samtidigt.

Under en sekund överlappar hans liv sig självt.

Han inser att tiden är en lögn.

Att allt sker hela tiden.

I varje ögonblick ryms ett annat ögonblick...

...som äger rum samtidigt. Ungefär så ser min idé ut.

Vår författare måste snart till flygplatsen. Tack för att ni kom.

Mr Wallace ska ha tack som kom hit.

Vi hoppas få se er här med nästa bok.

Tack. När måste jag ge mig av?

Ni borde åka halv åtta, som allra senast.

Hej.

Hejsan.

- Hur mår du? - Bra. Och du?

Det är bra. Jättebra...

- Ska vi ta en fika? - Skulle du inte med ett flyg?

Jo. men lite tid har jag allt.

- Som du vill. - Jag ska bara...

Vi ses där ute.

Jag tar en fika, men är tillbaka kvart över sju.

- Är alla signerade? - Ja.

Ta chauffören Philippes kort, om ni skulle bli sen.

Vi lägger bagaget i bilen för att spara tid.

Tack för allt.

Vem är Philippe?

- Jag fattar inte att du är här! - Jag bor i Paris.

Är det säkert att du inte måste stanna?

De är trötta på mig. Jag sov här. De har ett sovloft där uppe.

- Hur mår du? Vad knäppt... - Bara bra.

- Det är kul att se dig. - Detsamma.

Ska vi gå till ett kafé?

Det ligger ett en bit bort.

Jag trodde att jag skulle smälla av när jag såg dig. Hur hittade du mig?

Det är min favoritbokhandel. Man kan sitta och läsa där i timmar.

- Minus för lopporna, förstås... - Ja, en katt sov på mig.

Ditt foto satt på anslagstavlan och det stod att du skulle hit.

Jag läste en artikel om din bok, och den lät vagt bekant.

Vagt...?

Jag förstod sammanhanget först då jag såg fotot.

- Har du hunnit läsa den? - Ja, och jag...

...blev jätteförvånad. som du nog förstår. Jag fick läsa om den.

Jaså?

- Sisådär? - Nej, jag tyckte om den.

Jag brukar inte gilla romantik, men den är välskriven.

- Okej... Tack. - Grattis.

Vänta...

Innan vi går någonstans, måste jag fråga dig...

- Vad är det? - Dök du upp i Wien den gången?

- Gjorde du det? - Nej. jag kunde inte.

Var du där? Jag måste få veta.

- Hur så? Du var ju inte där. - Kom du?

- Tack och lov att du lät bli! - Tack och lov att ingen dök upp!

Tänk så hemskt om bara en av oss hade kommit!

Jag hade dåligt samvete, men jag kunde inte åka.

Mormor begravdes just 16 december.

- Hon i Budapest? - Ja. Minns du det?

- Jag minns allt. - Ja, det stod ju i boken.

Jag skulle precis flyga till Wien då vi fick veta det.

- Jag fick förstås gå på begravningen. - Det var trist att höra.

Men du var ju ändå inte där. Vänta... Varför var du inte det?

Jag hade åkt, om det hade gått. Allt var planerat...

Du har en bra ursäkt, hoppas jag. Vad är det?

Du var där. Inte sant?

Nej. så hemskt!

Förlåt att jag skrattar. Du måste ha hatat mig!

Har du hatat mig ända sen dess?

- Men inte nu, väl? Min mormor... - Jag hatar dig inte. Glöm det.

Du kom aldrig och sen gick hela livet åt helvete. men det är lugnt.

Säg inte så. Åh, det är inte sant...

Vad arg du måste ha varit. Förlåt! Jag ville verkligen inget hellre.

Nu kan du inte vara arg. Mormor...

Jag trodde faktiskt att något sånt måste ha hänt.

Jag var besviken. men främst arg för att vi inte kunde nå varandra.

Jag visste inte ens ditt efternamn.

Vi var rädda att det skulle dö ut, om vi skrev eller ringde varandra.

- Men det dog inte ut. - Nej.

- Vi ville ta vid där vi slutade. - En bra idé, om det hade funkat.

- Hur länge var du i Wien? - Bara några dagar.

- Träffade du någon annan? - Ja, Gretchen. Hon var fantastisk.

Boken är en blandning av er två.

Nej. jag gick tillbaka till tågstationen

och satte upp lappar med mitt nummer ifall du var försenad.

- Hitåt... Ringde nån? - Bara några horor, som ville ha jobb.

- Det var gräsligt. - Jag är hemskt ledsen!

Jag stannade ett par dagar.

Jag lånade pengar av pappa, som varnade mig för fransyskor.

- Vad sa han om fransyskor? - Han har aldrig träffat några.

Han känner bara till Mississippi.

Varför skrev du inte "den franska slynan kom inte"?

Det gjorde jag.

Jag skrev en uppdiktad version där du faktiskt kom.

Jaså, vad händer?

Vad då?

- Vi älskar tio dagar på raken... - Jaha, "den franska slynan"...

De lär känna varandra och inser att de inte trivs ihop.

- Mer realistiskt. - Det tyckte inte min förläggare.

- Alla vill tro på kärlek. Det säljer. - Just det.

Det går bra för dig. Du har en bästsäljare i USA...

En pytteliten bästsäljare... Ja. det stämmer.

Men varför läsa den när "Moby Dick" finns?

Den har inte jag läst, men din bok var bra.

Fast jag tycker att du förskönade den där natten.

Det hör ju till skönlitteraturen...

Jag vet, men ibland gjorde du mig...

Jag menar "henne", nej, mig... Hur som helst...

- Jag verkar lite neurotisk. - Det är du, ju.

- Är jag neurotisk?! - Jag skojar.

- Var beskriver jag dig sån? - Jag kanske inbillar mig.

Det är både smickrande och störande att läsa nåt som bygger på en själv.

- Hur då "störande"? - Jag vet inte.

Att ingå i någon annans minne, att se mig själv med dina ögon.

- Hur lång tid tog det att skriva den? - En tre, fyra år, av och till.

Länge för att skriva om en natt.

Ja, verkligen!

- Jag trodde att du hade glömt mig. - Jag hade en rätt klar bild av dig.

Jag måste berätta en sak...

Jag har velat prata med dig så länge. Det känns som om varje ord borde...

- Och vi har 20 minuter på oss! - Nej, det är allt mer.

Berätta nu. Vad sysslar du med?

Jag jobbar för Gröna Korset. Det är en miljöorganisation.

- Vad gör de? - Vi jobbar med olika miljöfrågor.

Alltifrån rent vatten till kemiska vapen, internationella miljölagar.

- Och vad gör du där? - Hitåt...

Det är olika. I fjol jobbade jag med ett vattenreningsverk i Indien.

Deras bomullsindustri är en stor miljöbov.

Du tycks verkligen göra en insats.

De flesta, även jag, gnäller ju bara.

USA skövlar världens naturtillgångar, stadsjeepar suger, växthuseffekten...

Skönt att du inte är en sån där "freedom fries"-amerikan.

- Hur kom du in på det där? - Jag tog examen i statsvetenskap.

Sen jobbade jag för regeringen. Det var hemskt!

Jag blev så trött...

...på dessa eviga diskussioner om världens kollaps.

Jag ville hitta sånt som kunde fixas, och försöka göra det.

Jag trodde att du gjorde nåt sånt där häftigt.

Tack. Jag har verkligen haft tur som har ett jobb jag gillar.

Jag pendlade mellan att tro

att allt är ohjälpligt förstört och att det kan bli bättre.

Bättre? Hur kan du tro det?

Ja. du vet... Det låter konstigt, men det finns sånt som ger hopp.

Jag vet att din bok säljer, och det gör mig jätteglad.

Men världen är ju faktiskt helsjuk!