Bad Reputation

Ända sen jag ville börja spela gitarr när jag var runt tretton...

Jag bad mina föräldrar om en gitarr i julklapp och fick en.

Man fick gitarren och förstärkaren för 30 dollar på Sears.

Jag visste inte hur man spelade.

Men jag pluggade in den och satt där och spelade på E2-strängen...

...i timmar! Jag drev mina föräldrar till vansinne.

Sen ville jag lära mig spela och tog en lektion.

Killen sa: "Tjejer spelar inte rock."

På 70-talet kom feminismen.

Jag trodde inte det skulle vara en stor grej att en tjej spelade rock.

Jag hade läst om en klubb-

-"Rodney Bingenheimer's English Disco".

Han var först med att spela Blondie, Ramones, Sex Pistols och Nirvana.

De spelade Bowie, T. Rex, Iggy Pop.

Suzi Quatro, en tjej som spelade bas.

Det var ett disko för tonåringar, var man 21 var man redan för gammal.

Men den tidens rockstjärnor kom dit.

Jag var en naiv unge, så det var stort att åka till Hollywood.

Jag övertalade några att följa med och det var folk med massor av smink-

-galna frisyrer, glitter, korta kjolar och nätstrumpor...

Man tänkte: "Vad fan är det här?" Det var en klubb full av knäppgökar-

-som bodde i en stad känd för att vara full av knäppgökar.

De spelade en massa sexig musik.

Musik med en massa dubbelmeningar, och en del som var snuskigt rakt av.

Den musiken drabbade mig och fick mig att vilja spela själv.

Det var nåt...där nere.

Jag kunde inte sätta fingret på det än... Det där lät snuskigt.

Jag minns bara sexet, jag minns inget annat från L.A.

Det var ganska depraverat i Los Angeles på den tiden.

Quaaludes var viktiga för att förstå 70-talets rockkultur i Kalifornien.

Alla tog quaaludes. De var löjliga, men alla gillade dem.

De var förortsungar som var ute efter att röja runt-

-och att komma ifrån förorten och sina föräldrar. Det var galet.

Det här var strax efter Stonewall och början på gayrörelsen.

En atombomb hade detonerat i kärnfamiljen.

Mamma och jag gick på bio varje helg. "Cabaret" påverkade mig enormt.

Jag älskade Liza Minnelli, det campiga och flapper-känslan.

Rodney's var också campigt.

Det var samma vibb som i "Cabaret".

Hur som helst, "Cabaret", Hollywood-

-och tanken på att spela musik smälte samman till en.

Jag kallade Joan Jett och David Bowie för tidsresenärer.

De gillade musik innan den slog igenom.

Jag träffade en tjej som skrev texter. Kari Krome var som jag.

Hon sa: "Du borde prata med min pr-agent, han heter Kim Fowley."

Han hade hört att jag ville bilda ett band och jag sa:

"Ja, ett band med bara tjejer. Jag kan inte vara den enda som vill det."

Han sa: "Har du några demotejper?" Jag visste inte vad det var.

Några dagar senare körde Sandy West, som blev trummis i Runaways...

Hon körde upp med några vänner för att hänga på The Rainbows parkering.

Dit gick man för att se rockstjärnor.

Folk hängde där och snackade skit. Hon gick fram till honom.

Jag sa: "Hej, jag spelar trummor, jag är med i ett band."

Han frågade hur gammal jag var. "Femton och ett halvt."

Han sa: "Jag jobbar med en tjej som har en kompis som spelar elgitarr."

Det var Joan. Hon kom ett par veckor senare med sin Sears-gitarr i näven.

Tre bussbyten och fyra timmar från Canoga Park. Vi klickade direkt.

Vi ringde Kim och sa: "Lyssna här."

Vi spelade nåt av Chuck Berry eller kanske "Wild Thing".

Sandy och jag klickade verkligen.

Det var början av The Runaways, hjärtat av bandet.

Vad var ditt första intryck av L.A.?

Rodney och Kim Fowley på väg nånstans tillsammans.

Kim Fowley såg ut som Frankenstein om Frankenstein gick på crack.

Han hade producerat ett par väldigt obskyra plojlåtar.

Jag tror att han var inblandad i "Alley Oop" av Hollywood Argyles.

"There's a cat in the funny papers we all know, alley oop-oop..."

"He lived way back a long time ago", och så vidare...

Han ville jobba med mig, men jag var inte så intresserad.

En dag sa han: "Jag har ett band på gång, som heter The Runaways."

Jag sa: "Joan, vi åker till Sugar Shack."

"Där finns det tjejer som vet vem du är."

Vi var tre i den första sättningen.

Men jag var blyg, det var uppenbart att jag inte kunde sjunga lead.

Jag var för blyg, jag tyckte att det var pinsamt att stå på scen.

Hela lokalen var full av tonåriga femmeflator-

och gaykillar som svassade runt.

Cherie Currie kom fram och teaterviskade:

"Det där är Joan Jett!"

Jag hade hört talas om The Runaways, det snackades om ett tonårsband.

Så när jag träffade henne var det liksom: "Wow, det är Joan!"

Jag sa: "Antingen så vill du ragga på henne eller sjunga i Runaways."

"Kan du sjunga?" "Ja." "Bra, det blir audition i morgon."

Hon hade en tvillingsyster, men jag sa: "Jag är inte intresserad."

"Jag är intresserad av en Brigitte Bardot"-

-"som frontar ett gäng skrikande, kaxiga, rebelliska tjejer"-

-"som kan ta över världen." Alla log brett: "Ja, ja, ja!"

Sandy träffade Lita. I december -75 var vi inte längre en trio.

Då var Cherie och en basist som hette Jackie Fox med.

Kim och jag skrev "Cherry Bomb" när Cherie kom på audition-

-och det blev en av Runaways mest ikoniska låtar.

Vi jobbade efter Darwins principer. Vi börjar med en mans utveckling.

Killarna blev alltmer feminina.

Elvis var feminin, Sinatra var feminin, Bing Crosby var feminin!

Men blir man bara mer och mer feminin blir man till slut en kvinna.

Jimi Hendrix sa att kvinnor som spelar rock ses som utomjordingar.

I vårt fall var det helt sant.

Det finns en öppenhet i texterna-

som tonårstjejer inte var vana vid.

Allt gick snabbt. Vi spelade live-

-och snart gick vi in i studion och spelade in låtarna live.

Jag älskade tanken på tjejer som spelade rock'n'roll-

och som spelade lika bra som killar.

Tjejer som spelade rock skulle vara så coolt-

-eftersom det var nåt helt nytt. Jag trodde att folk skulle älska det.

När de insåg att vi tänkte göra allt som killbanden gjorde-

-blev det annat ljud i skällan. Då gick det från "gulligt" och "fint"-

till "slampa", "hora" och "fitta".

Jag har blivit skadad. Jag har fått ett sår i huvudet av en ölflaska-

-ett revben knäckt av ett batteri som nån kastade på mig-

-en stor metallgrej... Bara för att jag var tjej.

Folk spottar på en. Jag kände att jag inte kunde lämna scenen.

Jag gick av scenen och grät, eftersom jag inte fattade.

Jag mådde bättre efteråt, men jag fattade inte varför de gjorde så.

Folk var så hatiska bara för att man spelade rock.

Andra tjejer tröttnade på det, men jag kände att jag var tvungen.

Jag gör alltid tvärtom.

Jag hörde ett rykte om när ni repade.

Vad hade ni på er? Jag hörde att luftkonditioneringen pajade.

Vill du höra att vi tog av oss?

Under en av mina första intervjuer fick jag nån fråga om sex.

Jag tänkte: "Om jag svarar på den här frågan"-

"kommer allt att handla om sex."

"Jag måste prata om musiken."

Bara det att vi var tjejer utstrålade sexualitet.

De vet inte i vilket fack de ska placera oss eftersom vi är tjejer.

De säger bara att vi är unga och sjunger upprörande saker.

Jag hittade en recension i ett gammalt nummer av Crawdaddy.

Killen sågade dem totalt.

Det han inte gillade är det alla älskar nu.

Att de var unga, sexiga och tjejer.

Vi var utstötta inom branschen.

De fick mycket kritik-

-som var väldigt negativ, nedlåtande och misogyn.

Särskilt av mainstream-pressen.

Folk är jävligt korkade och gör allt för att skapa skandaler.

Rolling Stone hatade Runaways.

Enda gången de skrev om oss var när vi blev utkastade från Disney World.

Vi stod i kö och tog en bild med armarna om varandras axlar.

"Nu räcker det! Lesbiska! Ut!"

Men låtarna är grymma rocklåtar-

-som spöar nästan allt annat från den tiden.

Kvinnor började göra uppror. Kvinnor var förbannade på kulturen.

De slog tillbaka.

Killarna blev bara bögigare och tjejerna blev John Wayne.

Kvinnorörelsen började verkligen få fäste och lovade massor.

För oss betydde den bara att vi kunde göra som vi ville.

Kim tog med oss på "Clockwork Orange" och "Rollerball".

Efteråt sa han: "Det är det där jag vill att Runaways ska vara."

Det han gjorde under repen, kastade saker på oss och kallade oss saker-

var vårt träningsläger.

Kim kunde vara rätt intensiv, men jag var inte rädd för honom.

Kim var kontroversiell. Det fanns folk som älskade Kim.

Och folk som föraktade honom och såg honom som en sorts satan.

Mamma gillade Kim, de pratade i telefon i timmar.

Han pratade nog mer med henne än med nån av de andras mammor.

Hon kände sig nog lugnad, men hon visste att de andra var tveksamma.

Mina föräldrar sa att jag kunde bli vad jag ville och jag trodde dem.

Det var den attityden jag hade.

Jag ville bli astronaut, arkeolog, alla möjliga saker.

Jag insåg inte att det fanns ett glastak.

När de gav mig elgitarren i julklapp... Många föräldrar hade inte gjort det.

Hon har alltid vetat vad hon vill.

Hon struntade i vad andra tyckte.

Hon hade alltid målet klart för sig. Hon har alltid varit sån.

Jag gjorde inte uppror mot mina föräldrar.

När jag insåg vilka tomma ord vi kvinnor fick höra av samhället...

Om kvinnosaksrörelsen... Det var bara skitsnack.

Det fanns många tjejer som inte ville vara Joni Mitchell. De ville rocka.

De hårdaste drack med en och gjorde allt man själv gjorde.

Men de fick alltid bara hänga med lite vid sidan av. Sen kom Runaways.

Joan Jett ställer man inte åt sidan.

Rockscenen var väldigt mansdominerad.

Kvinnorna som gjorde musik då var väldigt stereotypt...

"Jag är singer-songwriter..." De hade annan sorts kulturell kraft.

Radion spelade inte många kvinnor.

FM-stationerna spelade bara en kvinnlig artist per timme.

Det var deras policy.

Hur många radiostationer spelar den här sortens musik i USA?

Nästan inga. En eller två i New York och en eller två i L.A.

Men vad jag läst är det inte musik, bara ackord och en massa gapande.

Nej. Det är mer än så. Det är som en B-film på skiva.

De var unga, sexiga och musiken handlade om deras generation.

Den kom från hjärtat.

Det finns ett vakuum. Vi lever i ett fragmentiserat årtionde.

Det pågår många olika saker. Det finns inget Beatles, ingen Elvis.

Det är snart 1980 och vi ser fortfarande tillbaka på 60-talet.

Det kommer en punkt i varje generation då nya idéer bubblar upp.

Världen hade aldrig sett nåt som oss.

De förstod oss bättre i England.

Våra spelningar var slutsålda överallt.

De verkade fatta. Folk i min ålder exponerades mycket mer-

för olika sorters musik.

Sex Pistols var stora på punkscenen.

Vi såg punkscenen på nära håll. Det gjorde stort intryck på mig.

Jag åkte dit i glammiga kläder och åkte hem klädd som en punkare.

Jag köpte mycket accessoarer på sexshoppen The Pleasure Chest.

Jag köpte ett grymt bälte med ringar.

Vi hängde på en husbåt som vi hade hyrt för att spela in i London.

Sid och Nancy kom dit en kväll-