Hitler's Last Stand

I mars 1945-

- mobiliseras miljontals allierade soldater längs Rhen.

De ska rikta ett dråpslag mot Nazityskland. Deras plan är episk.

De skulle korsa floder och bygga egna broar.

Det var som amfibiekrigföring.

Men i stället för en stor ledare...

Caesar eller George Patton.

...var det en otippad krigare som först korsade Rhen.

Den 6 juni 1944-

- landar de allierade i Normandie för att öppna västfronten.

Men nazisterna fortsätter att kämpa skoningslöst för överlevnad.

Dagen D var en kamp.

De allierade måste fortfarande vinna kriget.

Sjätte mars 1945.

Flerzheim i Tyskland.

Amerikanen Frederick Kriner leder det 27:e infanteriet-

i en rensningsaktion.

Soldaterna letar efter försvarsverk-

- för att säkra staden så fort som möjligt innan de går vidare.

Men när de ger sig av...

...blir Kriner skjuten.

I det här skedet av kriget är det svårt att veta vem fienden är.

1945 var de tyska styrkorna blandade.

Det var vanliga enheter, SS-enheter, Hitlerjugend-

och Volkssturm.

Vi vet inte vilken enhet som skadade kapten Kriner.

Förvirringen förbättrar inte oddsen för styrkorna på väg in i Tyskland.

Mängden döda i USA: s armé våren 1945-

är nästan lika stor som vid Normandie.

Man kan fortfarande bli dödad, skadad och tillfångatagen på många sätt.

Man måste kämpa vidare och hoppas att man överlever.

Det har inte förändrats.

Kriner är skadad och har evakuerats-

- så plutonens ledare Karl Timmermann tar över kompaniet.

Det är den fjärde nya ledaren på sex dagar.

Du har ansvaret. Du har andra människors liv i dina händer.

Med en befälhavare fanns det alltid ett avstånd till ansvaret.

När man ser honom föras bort börjar det bli allvarligt.

Timmermann är en otippad ledarkandidat.

Trots att han är soldat i USA: s armé pratar han tyska.

Timmermann föddes i Frankfurt.

Hans pappa tjänstgjorde i USA: s styrkor-

men deserterade för att gifta sig.

Familjen flyttar senare hem till USA.

Karl och hans bröder tar värvning för att gottgöra familjens namn.

Som en del av den nionde divisionen har han återvänt till Tyskland.

De allierade rör sig österut.

De sinkas varje gång de måste korsa floderna som täcker västra Europa.

De har börjat bryta sig igenom Siegfriedlinjen-

vilket är en linje av befästningar.

Nu är själva Rhen den stora barriären.

Rhen är den största floden hittills.

Den sträcker sig 123 mil från alperna till Nordsjön.

Rhen har länge skyddat Tyskland från väst.

Det är den sista naturliga barriären innan man går in i Tysklands mitt.

Den som har Rhen har Tyskland.

Nu måste de allierade förflytta 80 divisioner-

- fyra miljoner soldater, till andra sidan.

Det är en utmaning lika stor som Dagen D.

Det är svårt, för när de rusar mot de 31 broarna-

- som korsar Rhen djupare in i Tyskland, ramlar de ner i floden.

Broarna har förstörts av tyska trupper för att sinka de allierade.

De allierade fraktar hundratals båtar och brobyggarmaterial-

för att ta sig över på andra sätt.

Men målet för Timmermann-

- är att ockupera västbanken för att skära av nazisternas reträtt.

Den nionde divisionen kan inte korsa Rhen.

De tycker att de borde få göra det.

Följande morgon underrättar Timmermann ledarna om uppdraget.

De ska ockupera staden Remagen på Rhens västra bank.

Vägen är runt 16 km och för dem genom små byar.

De ska undvika sammandrabbningar och färdas 15 km varje timme.

Timmermann pekar på en bro över floden-

- från Remagen till östra sidan som de tror har förstörts.

Mitt på dagen närmar sig ett kompani en utsiktsplats över Remagen.

Man hade flugit över tidigare.

s artilleridivision hade små flygplan.

De flög i förväg och de sa: "Vi har en bro här."

Men det går rykten och situationen förändras snabbt.

Timmermann och ledarna vet inte vad de ska vänta sig.

När kompaniet ser ner på staden-

- får de en överraskning. Nazisterna har inte sprängt bron.

Den står kvar.

De allierade har en möjlighet att erövra en bro.

Remagen hade aldrig varit med i deras planer.

De allierade hade stora planer på att korsa floder-

och bygga egna broar.

Ingen trodde att tyskarna skulle låta det ske.

Ludendorff-bron är över 300 m lång-

och bred nog för två tåg.

Fyra stentorn står i ändarna-

- och en tunnel går genom kullen på den östra sidan.

Den byggdes under första världskriget för att snabba på frakt av soldater.

Den blev en väg för reträtt för den besegrade armén.

Återigen tjänar den tyska soldater som vi fly från de allierade.

Timmermanns mannar måste kväva sin impuls.

Tyskarna retirerade på bron, så de ville nog skjuta dem.

Det var ett bra tillfälle, men de ville inte röja sin position.

Bron förändrar allt.

Befälhavarna får höra talas om bron och säger åt dem att ta den.

"Gå dit fort. Om de spränger den är det okej, men vi kan ha tur."

Men tyskarna har fortfarande bron-

- och kan förstöra den när som helst, som de har gjort med andra broar.

Befälhavarna är kapten Will Bratge, stridschef.

Han är en vanlig tysk officer.

I tjänst sen 1940. Han kämpade i Frankrike 1940.

Sen kämpade han i Ryssland.

Karl Friesenhahn leder en bataljon som ansvarar för sprängämnen.

Karl Friesenhahn är veteran från första världskriget.

Medlem i Nazistpartiet sen 1933.

Han är inte på frontlinjen i andra världskriget.

Han leder reservtrupper.

Fler månader tidigare hade han tilldelats bron.

Så han vaktar bron.

Kaptenerna vet att amerikanerna kommer-

- och Friesenhahn förbereder bron för sprängning.

De granskar förberedelserna-

när major Hans Scheller kommer-

- och säger att han har ansvaret för alla på bron.

Det är symtomatiskt för kaoset-

- att ansvaret för bron förändras tre gånger på 24 timmar.

Båda kaptenerna ber major Scheller att spränga bron.

Scheller frågar om de tillgängliga styrkorna.

Bratge säger att de har en division på 36 skadade soldater.

De har även utspridda grupper Hitlerjugend och Volkssturm.

Friesenhahn har befäl över 100 ingenjörer.

Bratge frågar Scheller om förstärkningen han bad om-

- men det finns ingen. Styrkorna är upptagna.

Då lade man sitt fokus längre norrut-

- runt Köln och Bonn. Remagen var bara en bisak.

Majoren tvekar.

Schellers kår retirerar.

De vill inte bli tillfångatagna av de allierade på Rhens västbank.

Scheller beordrar ingenjörerna att förbereda allt-

men att inte spränga bron än.

När de börjar jobba hör de skottlossning från väst.

Amerikanerna har kommit.

Den 7 mars 1945. Västra Tyskland.

s 27:e infanteri-

- har beordrats att ockupera Remagen på Rhens västbank.

Men när Karl Timmermann kommer fram-

ser de att en bro över floden står kvar.

De trodde att de flesta broarna skulle ha rivits.

Tyskarna förbereder sig för att spränga den.

Men Hans Scheller tvekar. Han måste vara försiktig.

Panikslagna trupper spränger broar. Det hände hösten 1944.

När Mülheum-bron sprängdes av misstag-

implementerades strikta regler.

Vem som helst ska inte få spränga bron.

Det måste beordras av nån med högre rang.

Om Scheller spränger bron för tidigt-

- blir tusentals tyska soldater fast på Rhens västra sida.

Allt beror på att Scheller ska hitta rätt tillfälle.

När arbetet för att förstöra bron fortsätter-

- leder Karl Timmermann sina mannar in i Remagen.

En vägspärr har tagits bort och vita lakan hänger från fönster-

- som ett tecken på kapitulation. Staden verkar övergiven.

Bristen på motstånd gör dem vaksamma efter en fälla.

De visste inte hur de skulle bli mottagna. Vissa övergav sina byar.

Ibland fanns det nazister som låg i bakhåll.

Att det verkade lugnt innebar inte att det var det.

De stöter på en skylt som varnar om ett minfält.

Tyskarna satte upp skyltar där det stod "varning för minor".

De allierade vet inte om det verkligen finns minfält.

De måste stanna och leta efter minor.

Det är tidskrävande och fördröjer dem.

Amerikanska ingenjörer genomsöker vägen.

Tyska ingenjörer förbereder för sprängningen.

Friesenhahn ser till att allt funkar som det ska.

Bron kan sprängas.

Friesenhahn ber major Scheller att få spränga-

- men då tyskarna fortfarande retirerar vägrar Scheller.

Friesenhahn tar sen några mannar över bron mot västbanken.

Han ser amerikanerna närma sig med en stridsvagn.

Kompaniet backas av M26 Pershing- vagnar med 90 mm-vapen.

De är breda och låga och helt nya på slagfältet.

En del av ett mekaniskt förband.

Det 27:e infanteriet är bara en del av den nionde divisionen.

De hade stridsvagnar, bandkanoner och ingenjörstrupper.

De var som rörliga anfallsstyrkor.

Hastighet är huvuddraget.

De är perfekta i det skedet av kriget. De har eldkraft-

- men de är även väldigt snabba så länge bränslet räcker.

Soldaterna går till fots runt vagnen.

Amerikanerna rör sig framåt.

Karl Friesenhahn hör vagnens motorer och ropar: "Feuer!"

Eld.

Innan amerikanerna ens når rampen...

...skakar en explosion marken och får grus att flyga över dem.

När röken lägger sig-

- blockerar en krater i rampen alla fordon på den västra sidan.

Friesenhahn ansluter sig till tyskarna som skyndar sig över bron.

Men medan han springer exploderar en granat och knockar honom.

Friesenhahn är den enda som har nyckeln som detonerar bomberna.

Nu ligger han medvetslös på bron.

Den 7 mars 1945.

Karl Timmermann leder en amerikansk styrka till Rhens flodbankar.

Otroligt nog står Ludendorff-bron fortfarande kvar.

Deras uppdrag var att säkra staden Remagen-

- men nu har de en chans att befästa en bro över Rhen.