Never Let Go

Först kom den till mamma som en orm.

Sen antog den andra former för att plåga henne.

Men mamma var en duktig liten flicka.

Hon lyssnade på sina föräldrar och stannade alltid på repet.

Så att ondskan inte kunde röra henne utanför huset.

För om ondskan rör dig...

...så får den dig att göra onda saker.

O välsignade hus av urgammalt trä.

Åt ren och god ger skydd och lä.

Vi ska hålla dig ljust, aldrig släppa din rem.

Himlen är här uti vårt hem.

Samuel. - Nolan. Tiominutersvarning, pojkar.

Niominutersvarning, Nolan.

Mamma säger att det bara finns kärlek i oss.

Därför vill ondskan så gärna ha oss.

Han vill förstöra denna kärlek.

Få oss att vända oss mot varandra. Döda varandra.

Som den fick människorna i världen att göra.

Allt den behöver är en beröring utan repet på.

Och då kan inte ens huset rädda dig.

H.C. ANDERSENS SAGOR

GRIMMS SAGOR

Ta det.

Så ja.

Grodorna sjöng högt i natt. Våren kommer.

- Då är vi redo. - Det är en bra dag för en bra dag.

- Mata inte hunden. - Det är inte bara vi som svälter.

Och jag behöver inte äta lika mycket som du.

Mamma? Mamma, kan vi lyssna på den i kväll?

- Det är inte nymåne. - Jag frågar mamma.

- Vi väntar. Då blir det speciellt. - Det sa jag ju.

Du växer i dem.

HIMLEN ÄR HÄR UTI VÅRT HEM

Ondskan här mig aldrig når, från dag till natt och år till år.

I skogen med faror i varje lund, hårt surrad är jag säker och sund.

Ser du den?

Spring och ta dem, Koda. Ge oss en stor, fet kanin.

Är ni redo?

- Släpp aldrig taget. - Släpp aldrig taget.

- I - REPET ÄR ER LIVLINA

Mamma sa att redan innan ondskan besatte alla så var världen ond.

Därför kom den. Folk öppnade sin dörr för den oavsett om de visste.

Låt dem gå.

Men mormor visste det.

Och morfar var den enda som trodde henne.

Han var en bra karl och byggde detta hus åt henne.

Ett välsignat hus där ondskan inte kunde komma in.

En plats för att fostra barn långt från världens mörker.

Det var ett bra liv. Mormor kände efter en tid nåt lurpassa i skogen.

Nåt ont som blev starkare. Då vägrade hon att lämna huset.

Så morfar tänkte ut hur han skulle fästa repet i husgrunden-

så att hon till slut kunde gå ut.

Låt dem gå, Junebug.

Nolan! Vad gör du?

- Lossar lite så jag kan ta ägget. - Gör inte det!

- Det kan vara ett trick. - Jag kan ta det. Det ligger där.

- Ge mig din machete! - Nej.

Vi låter mamma bestämma. Hon kan knyta ihop repen.

Jag tänkte inte släppa taget.

- Vi får inte svälta ihjäl nu. - Hur kan du vara så säker på allt?

- För att jag är äldre än du. - Ja. Tre minuter äldre.

- Hon älskar mig mer. - Va?

- Va? - Vad sa du?

Jag sa ingenting.

Sam!

Sam!

Sam!

Nolan! Samuel!

Sam!

Mitt rep.

Samuel!

Sam!

Sam!

Samuel!

- Samuel! - Sam.

Kom igen.

Nolan! Spring!

Tillbaka till repet!

Nej! Nej, nej, nej!

Okej.

Rörde den dig? Va?

- Rörde den dig, Nolan? - Jag tror inte det.

Håll i repet.

Vad ser du? Mamma, vad är det?

Andas. Bara andas.

Bara andas. Andas.

Det är okej. Det är okej, bara andas. Bara andas.

Ner på knä! Jag måste vara säker.

Titta inte på mig. Rör träet! Händerna på källaren.

Säg det.

Säg det!

O välsignade hus av urgammalt trä, åt ren och god ger skydd och lä.

Vi håller dig ljust, släpper aldrig din rem.

Himlen är här uti vårt hem.

Okej, res er upp.

- Vad hände? - Jag råkade trampa på hans rep...

- Har du blivit galen? - Det är ingen fara, mamma, han...

En sekund till och allt hade varit slut. För oss alla!

- Det där repet är er livlina. - Jag är ledsen.

Jag vill inte att du ska vara ledsen! Jag vill att du ska tänka!

Kan du röra på foten?

Jag tror att den är bruten.

Stå inte bara där. Ge mig en spjäle till hans vrist.

Jag vet, jag vet. Kom igen.

Det är okej.

Hur såg den ut den här gången?

Som min mamma.

Den försöker skrämma mig.

Som den försökte skrämma min mamma förut.

Det där är allt vi har i dag.

Ät inte för fort.

Det är verkligen gott.

Förut var jag tacksam för att ondskan inte visade sig för er.

Och sen kom jag på vad den gjorde.

Jag har aldrig berättat det för er.

Men en gång kom den till mig som en liten flicka som ropade på hjälp.

Hon var precis vid mitt reps ända.

Hon hade fastnat med foten i ett jordekorrhål.

Hon ylade och skrek.

Jag såg benet... sticka ut.

Jag fick intala mig att det inte var verkligt.

Men skriken fortsatte i flera dar.

Så varje morgon gick jag ut för att kolla.

För att se om ondskan hade gett upp.

Men hon var kvar där. Hennes hud blev blå och grå.

Lukten...

- Jag undrade varför hon var kvar där. - Varför?

För att den ville att jag skulle gå och se till flickan.

Jag skulle tvivla på mig själv. För att locka bort mig från repet.

Ondskan är klipsk och tålmodig.

Den är som ormen som ni har sett i skogen.

Ondskan kan ha många skepnader.

Och det största sprattet av alla spelar den er, pojkar.

Och när nog med tid har gått så glömmer ni att den ens är där.

Ni sänker garden.

Och den tar er!

En beröring utan repet på är allt som krävs-

- för att besätta en av oss och ta sig in i huset.

Släpp aldrig taget.

- Släpp aldrig taget. - Släpp aldrig taget.

- Hur länge? - Ungefär en timme.

- Det kändes längre i kväll. - Föreställde du dig det?

Ja.

- Berätta för oss om det. - Jag tänkte mig att allt var borta.

Du.

Sam.

Koda.

Huset.

Allt jag hade kvar var mörkret.

Och sen då?

Jag tänkte på vår födsel i huset och hur det skyddar oss varje dag.

Och jag kände mörkret skingras.

Se dig omkring.

Se vilken tur du har. Alla dina drömmar besannades.

Ondskan kan inte röra dig här.

Samuel, din tur. Dags att rena din själ.

Kom ihåg, tappa bort oss helt och hitta oss sen igen.

Fyll källaren med all din kärlek.

Du ska påminna huset om varför vi förtjänar dess skydd.

- Kan jag röra mig nu? - Nej.

- Nolan, det kliar. - Rör dig inte, sa jag.

Det bara kliar.

Okej.

Det där borde göra susen.

- Är det där ugglevingar? - Ja.

- Jag kan flyga vart jag vill. - Och äta precis vad du vill.

Det var en gång en pojke-

- som kunde flyga och fånga alla ekorrarna i träden.

Du, Sam.

Efter att ditt rep gick av, la du märke till nånting?

- Som vad? - Nåt konstigt.

Det var första gången nånsin som vi släppte taget.

- Och inget förändrades. - För att den inte tog oss.

Ja.

Om den hade gjort det, tror du att mamma hade dödat oss då?

Som hon dödade pappa?

- Som hon dödade mormor och morfar? - Ondskan rörde dem.

- Hon skyddade oss. - Det vet jag.

- Vad? - Inget.

Har du önskat att du kunde springa fritt som Koda utan rep runt bröstet?

Men Koda är en hund. Ondskan bryr sig inte om djur.

Har du nånsin önskat att du kunde se det hon ser? Bara en gång?

- Jag kände nåt närma sig i dag. - Du var bara rädd.

Varför frågar du så mycket? Mamma har aldrig ljugit för oss.

"Hon älskar mig mer."

Det hörde jag dig säga innan jag trampade på ditt rep.

Jag sa inte det.

Jag ville inte att det skulle hända.

Jag vet.

O välsignade hus...

...av urgammalt trä.

Hem... för min bortsprungna fru.

Hey, Junebug.

Vad är fel?

June!

June!

June, det är jag.

Det var ett tag sen.

Gud, vad jag har saknat dig.

Tror du att jag kan få träffa dem?