Medicine of the Wolf

Det finns en plats uppe i norr, långt upp i norr.

En plats som kallas Vargarnas rike.

När vargar togs bort från listan på utrotningshotade arter-

efter 40 år blev jag överraskad.

Jag visste att vi endast hade ett par tusen vargar kvar i landet.

Det bekymrade mig att våra åsikter fortfarande var så delade-

- när det gäller detta intelligenta djur.

Jag bestämde mig för att resa till platser där de fortfarande lever-

- och prata med människor som studerade dem.

Och försöka förstå varför vissa fortfarande var rädda för vargen.

Det är en underbar dag och vi är på väg upp mot norra Minnesota-

för att träffa Jim Brandenburg.

Jim Brandenburg har fotograferat och skrivit om vargar i över 45 år.

Han är världskänd för sina vargstudier.

Det är ett unikt område som vi är på väg till.

Det kallas faktiskt Vargarnas rike.

Jim bor på gränsen till Boundary Waters Canoe Area-

- som är en miljon tunnland med vildmark.

Här ute är väldigt annorlunda från när jag växte upp.

Man kan se örnar och har man tur kanske man får se en varg.

Det här är norra Minnesota.

Och det krävs en speciell och tålig person för att kunna leva här.

Folk kommer hit av olika anledningar.

Jag kom hit för att vara nära naturen och fotografera vargar.

Eller i alla fall se vargar. Jag ville bara vara i närheten av dem.

Det tog många år innan jag kunde ta hyfsade bilder.

Det var inte av praktiska skäl. Det var inget karriärssteg-

- att komma hit och fotografera vargar för att sälja böcker eller filmer.

Det brann en intuitiv eld inom mig.

Jag började fota vargar eftersom de är det mest förföljda djuret i världen.

Mer än både lejon och tigrar.

Jag tycker att vargens rykte är det mest missriktade av alla djur.

Jag tänkte att det fanns en historia att berätta.

1968.

Ca 1,5 kilometer härifrån gick jag omkring med min kamera.

En Nikon F, manuell exponering med 300 mm lins.

Snöskor på, Lake One och slutet av Fernbergstigen som går precis utanför.

Jag såg vargen innan den såg mig.

Jag slängde mig ner i snön och tänkte: "Kanske jag kan smyga mig på den."

Vargen kom närmare.

Vargen såg mig och sa:

"Är det där mat? Är det en bäver, en död älg, vad är det för något?"

Vargen började smyga. Tror du jag var exalterad?

Det var ett av mina första möten med en varg och den smög på mig.

Jag har fotona som bevisar det. Jag vårdar dem ömt.

Ni skulle ha sett vargens min när den till slut insåg att jag var människa.

Då insåg jag att vargar är annorlunda. Jag såg det förlägna uttrycket-

- när den gick därifrån: "Du lurade mig, men berätta inte för nån."

Fotona har aldrig publicerats.

Steve Piragis och hans fru har bott här uppe i över 35 år.

Utanför Ely, Minnesota, som är närmaste stad innan vargens rike.

Staden har 3500 invånare.

De blev förälskade i vildmarken och beslöt sig för att flytta hit.

Nu är det deras trädgård.

Deras företag heter Piragis Northwoods Company-

- där de ordnar kanotutflykter som t.ex. "Howling For Wolves".

Vi bor på en plats där vi har vargar som grannar och vi hör den yla.

Jag har själv fantastisk erfarenhet av vargar.

Jag var ute och sprang ungefär 1,5 kilometer härifrån.

Det är väldigt ovanligt att se dem på så nära håll.

Det var två vuxna vargar och två små valpar.

Det var i maj, så de var antagligen 6-8 veckor gamla.

De befann sig nere i en sänka.

När jag sprang längs vägen kunde jag se två vuxna vargar och två valpar.

Och de såg mig. Mamman var en stor, grå varg.

Den andre var mörkgrå och mycket mindre.

Mamman kilade in i skogen och gav upp ett högt rop.

De andre följde efter direkt. Valparna höll på att busa med varann-

- och när mamman ropade på dem gick de upp i skogen.

Jag gick runt kullen och härmade det där höga ropet-

- som mamman gjorde och har man sett, fram kommer de små valparna.

De gick direkt mot mig och var bara 1,5 meter ifrån.

De trodde att jag var mamman som lockade på dem.

Jag tänkte: "Jösses, vad häftigt."

Inom kort började träden ruska på sig.

Ned för kullen kommer mamman och ruskar i träden för att imponera.

Hon dyker upp rakt framför mig. Hon tittar på mig, springer sen iväg.

Jag tänkte: "Vad ovanligt att mamman sprang iväg."

Ett par sekunder senare kommer hon tillbaka. Samma sak händer.

Den här gången står hon över valparna och jag står 3,5 m bort.

Hon ställer sig över valparna. Raggen i nacken reser sig, huvudet sänks.

Hon tittar rakt på mig och låter...

Det var nog enda gången jag blev lite rädd för en varg.

Första gången vi möter vargen är i den fantastiska sagan "Rödluvan".

Och det är inte en fördelaktig bild av vargen.

Det är en av de första ilskna figurerna som barn möter.

Det beror på några av myterna som finns kring vargar och de är farliga.

Det är inga berättelser om riktiga vargar eller deras beteenden.

Varulven eller "roux-ga-roux" var en varelse som stal dina skor på natten.

När man vaknar på morgonen är de borta.

Man går in i skogen och letar efter varelsen som gömmer sig.

Och plötsligt blev det...

...ett blodtörstigt odjur som stal ditt barn, inte din sko.

Risken att skadas eller dödas av en varg är försvinnande liten.

Risken att dö i en bilolycka är mycket större.

Du borde inte kliva på ett flygplan eller gå ut när det blixtrar ute.

De är mycket vanligare orsaker till skador och död.

Vargar är helt enkelt inte ett hot mot människor.

Det är bara fånigt att tro det.

Vargen tog någon gång ett beslut att ansluta sig till människan.

Varför hände det för 60000 år sen när varken katt eller häst gjorde det?

För att de blev kompanjoner. De passade in lite bättre.

Det var ett beslut som vargen tog för att kunna hålla sig vid liv.

Finns det fler hundar än vargar i världen idag?

Hur många miljoner hundar finns det?

Det är vargen. Vargen bestämde sig för det.

Vargens utveckling till hund har haft stor inverkan på oss.

Tänk vilka gåvor vargen har gett oss:

Ledarhundar, servicehundar, till och med sällskapshundar.

Vetenskapliga studier har visat att folk som har hund lever längre.

Och vargen är intelligentare, har skarpare sinnen och större hjärna.

Vi liknar dem, de liknar inte oss.

Det är intressant. Mycket av det vi lär oss gör vi av dem.

I genomsnitt vandrar vargen åtta timmar varje dag, i ganska rask takt.

De kan gå i 8 km/tim. Vill du veta hur det är att vara varg ska du gå.

Fortsätt bara att gå och gå och gå. Dag ut och dag in.

Det är en stor del av vargens liv. Den enklaste av saker.

Nästa viktiga sak är nåt som också relaterar till människan.

De lever i flockar som i stort sett är som en familj.

Vargar vandrar åtta timmar om dagen och umgås med flocken lika länge.

Gillar du familjeliv och promenader har du mycket gemensamt med vargar.

Det är också viktigt att känna till hur vargar får sin föda.

De äter saker som är större än dem själva, ibland tio gånger större.

Vargar dödar sitt byte, som kan vara älg, ren eller hjort, med sina tänder.

Tänk dig att döda nåt som är tio gånger större än sig själv.

Det är otroligt modigt och farligt att skaffa föda på det här sättet.

En varg kan bli upp till tolv år gammal.

Men beräknad livslängd brukar vara fyra år eftersom många svälter ihjäl.

De har svårt att skaffa föda eftersom det är svårt att döda något-

- som är tio gånger större med bara tänderna.

Jag växte upp i en jaktmiljö. Man visade sig duglig-

- genom att visa hur många fasaner eller änder man kunde skjuta.

Eller den största hjortbocken med de största hornen.

Kunde man skjuta en varg var man en riktig karl.

En dag åkte jag norrut med vänner från Hardwick, Minnesota.

De var nog tio år äldre och de skulle ut och jaga varg.

Är det den bästa jakttrofén? Det kanske det var på den tiden.

Det var 50 dollar i skottpengar på varg. Vad innebär det?

Det fanns ett kulturellt värde i att döda dem.

Några naiva prärieungar, de var väl i tjugoårsåldern, jag 15-

åkte norrut för att jaga varg.

Jag hade ett gammalt halvautomatiskt gevär som jag fått genom NRA.

Jag var en ung kille som uttryckte mina kulturella normer.

Om jag dödade en varg skulle jag bli hjälte och nämnas i lokala tidningar.

Jag åkte norrut med mina vänner och gick ut i skogen.

Och rädd. Rädd att få se en varg eller att inte få se en varg.

Jag var en bra skytt och om jag hade sett en kunde jag ha dödat den.

Frågan är varför man dödar det man älskar?

Jag tror det är nåt ursprungligt, manligt.

Det beskrevs för 30000 år sen i grottmålningarna i Lascaux, Frankrike.

Picasso sa att det var världens vackraste konstverk.

De älskade dem, men dödade dem för att kunna äta dem.

Det finns i våra gener sedan tusentals och åter tusentals år.

Vi jagade. Vi tenderar att glömma det ibland i det här århundradet.

Det var inte länge sen vi var beroende av vapen-

som pilbåge, spjut, gevär-

- för att hålla våra familjer vid liv och mätta.

Vi har inte utvecklats så mycket mer. Vi vill fortfarande spåra och jaga.

Det är väldigt mäktigt.

Det mesta vi gör i våra liv är en gradvis resa till medvetenhet.

Vissa når den punkten när något händer och allt förändras.

Man träffar någon, man läser en bok, man ser en film.

Den här dagen var jag 14 år och jag befann mig nära Luverne, Minnesota.

Jag var rävjägare då. Jag dödade rävar och jag gillade det.

Det var en spännande tid i mitt liv. Jag älskar rävar.

Jag älskar att överlista dem. Det är inte lätt för de är smarta.

Man måste vara bra på att spåra, spana och skjuta.

Men man kommer till ett ögonblick när man förändras.

Kameran kom in i mitt liv av en slump.

Jag var uppe i bergen med min kamera istället för mitt gevär.

Jag såg en räv långt bort i fjärran.

Jag lärde mig av min gamle vän Jud Cooney, som var tio år äldre än jag-

- hur man piper som en mus så räven tror att det finns mat.

Jag gömde mig bakom en sten och lät:

Räven kom springande och jag kikade fram när den var tre meter bort.

Jag klickade med min billiga Arguskamera och tänkte:

"Det var fantastiskt!" Jag fick tillbaka rullen en vecka senare.

Det var svartvit film och framkallad till små foton som var magiska.

Jag hade skjutit räven. Där var trofén. Nåt att skryta med.

Jag hade ingen rävpäls, men ett fotografi-ännu bättre.

"Jag kan sätta upp det på väggen och räven får leva."

Det tog inte lång stund. Efter det var det en helt annan grej.

Jag håller fortfarande på med samma sak. Jag är fortfarande jägare.

Jag lurar fortfarande djur och smyger mig på dem.

Jim träffade Will Steger på 80-talet och företog en resa till Nordpolen.

Jim hade hört om den vita vargen som inte räddes människor.

Han fascinerades av idén om samma uppdrag på Nordpolen.

En unik möjlighet att dokumentera och leva med vargar i det vilda.

Mindre än 80 km från Nordpolen ligger Kanadas mest avlägsna plats.

Ellesmere Island.

Endast någon med passion för vargar följer dem in i detta öde landskap.

En sådan person är fotografen Jim Brandenburg.

Jag har alltid gillat vargar och en anledning till det är-

- att de är så intelligenta. Det är nästan omöjligt att filma dem-

- på konventionella platser som, låt oss säga, en skog.

De arktiska vargarna tolererade vår närvaro av någon anledning.

Det blev snart uppenbart att vi skulle få en fin berättelse.

1986 hade Jims film "White Wolf" premiär på Sundance Film Festival-

- och vann flera prestigefyllda priser.

Den blev även till bok och omslag på National Geographic.