Outlander

- Tidigare: - Ni kidnappar mig!

Ni är vår enda chans.

- De har tagit Claire! - Han överlämnar henne i Jamaica.

Nån ombord hade känt igen Jamie.

Jag vet vem ni är, frun. Er make är efterlyst för mord.

- Mord? - Gissa vad vi fann i mintlikören.

Inte trevligt, men jag måste rapportera er makes brott i Jamaica.

Ni har min välsignelse att gifta er.

Min make får problem. Jag ska nog vara lockbetet.

Vatten tar dig till Cockburn. Du hoppar.

- Hoppa? - Nu är enda chansen.

För tusan!

Det var en lättnad att ha nått land.

Men vilket land visste jag inte. Det var inte Grand Turk, helt klart.

Det var för stort och jag hade drivit länge.

Men värre var att jag inte visste var och hur jag skulle hitta Jamie.

Jag mindes regeln om tre.

Människor överlever tre minuter utan luft-

- tre dagar utan vatten och tre veckor utan mat.

Just nu var det jag behövde mest vatten.

Jag fortsatte inåt land och hoppades hitta en väg.

En väg betydde civilisation och en stad vid dess slut.

Kanske fanns det en hamn på ön, där jag kunde ta mig till Jamaica.

...tjäna Herren med glädje.

Träd in i Hans närvaro och känn den yttersta glädjen.

Herren är Gud.

Ingen idé. Jag band dig, för ditt eget bästa.

Vatten.

Snälla, släpp loss mig.

Det hindrade dig från att riva dig. Du behöver vila.

Jag ska tvätta de här.

Strålande! Hon har vaknat, Ludo.

Ludo hittade er på stigen. Han var mycket orolig för er hälsa.

- Var är jag? - En engelska? Vilken lycka.

Fader Fogden, till er tjänst. Ni är på Hacienda de la Fuente.

- Snälla, släpp loss mig. - Naturligtvis.

Mamacita band er så att ni inte skulle klia sönder er.

Tillåt mig, kära ni. Upp.

Jag tänkte att ni behöver nåt närande.

- Tack. - Drick inte för fort.

Jag vet, jag är läkare.

- En kvinna? - Från kolonierna. Det är vanligt där.

En helare, som sankta Brigida.

- Jag är inget helgon. - Jag tror er inte.

Era krafter tycks ha gett oss ett nytillskott.

I morse födde en av mina getter. Den första nyfödda på länge.

Hur kom ni hit?

- Exakt var är "hit"? - Ön Saint-Domingue.

Österut... Min make ska till Jamaica och jag måste få tag på honom.

I byn Saint-Louis-du-Nord finns det fiskebåtar.

De kan nog ta er till Cap-Haitien 30 sjömil härifrån.

- Hur lång tid tar det? - Till byn är det en dagsmarsch.

Därifrån till Jamaica två dagar, om vindarna är gynnsamma.

Jag kan hinna till Kingston om jag ger mig av i morgon.

I morgon? Nej, kära ni.

Coco säger att det är för farligt även för nån med era färdigheter.

Coco påminde mig just om att ni kan råka på maroner.

- Maroner? - Förrymda slavar.

De rymde från sina herrar upp i de avlägsna bergen.

De kan vara ganska oberäkneliga.

- Råkade ni på några på vägen hit? - Nej.

- Pirater, då? - Jag såg inga.

Råskinnen är en plåga för ön. De plundrar alla som de...

Inte stirra, Coco! Det är oartigt. Jag ber om ursäkt.

Ja, hon är vacker.

Inte som min Ermenegilda, men vacker icke desto mindre.

Mamacita!

Ni behöver rena klädesplagg, inte sant?

Jag antar det.

Har vi nåt som fru doktorn kan ha på sig?

Ermenegildas klänning, kanske?

Nej. För liten för den där kossan. Ge henne din skrud, om du måste.

Du stinker. Du behöver tvätta dig.

Till dig.

Rostad banan, maniok, röda bönor. En av Mamacitas specialrätter.

Mycket gott.

Hur kom det sig att ni hamnade på Saint-Domingue?

För 15 år sen reste jag till Kuba för att verka för Gud.

Jag tog hand om de fattiga och själar som svävade i fara.

Fram till dess att jag träffade henne.

Ermenegilda Ruiz Alcantara y Meroz.

Till min förvåning ville hon vara med mig lika mycket som jag med henne.

Vår kärlek kunde inte hållas tillbaka.

Det måste ha varit komplicerat.

- Ni var präst och blev förälskad. - Just det.

Det var därför vi rymde, långt bort från Don Armando.

En grym make. Mycket förmögen och inflytelserik.

Det var Guds vilja att vi kom undan från Don Armando oskadda.

På vilket sätt?

Engelsmännen invaderade Kuba den dag vi flydde.

Don Armando hittade oss inte i det kaos som följde.

Jag vill tro att min lojalitet med Kronan gav oss den turen.

Vi red till Bayamo och tog en båt till säkerheten här.

Men strax efter ankomsten blev min Ermenegilda sjuk, och...

Må hennes själ vila i frid.

Jag beklagar.

Får jag bjuda på -

- lite yupa? Det kan få en att bli euforisk.

Det behövs inte, tack.

Byn ni nämnde, hur tar jag mig dit? Jag vill ge mig iväg i morgon bitti.

Låta er färdas ensam? Kära nån.

Coco och jag skulle aldrig förlåta oss själva.

- Nej, jag gör er sällskap. - Det är mycket vänligt.

- Nästa vecka. - Jag kan inte vänta så länge.

- Ni behöver vila. - Jag behöver ta mig till Jamaica.

Ni är piggare, men inte stark nog. Kanske om två veckor.

Jag är läkare, för Guds skull, och vet vad jag klarar.

Häda inte i mitt hem. Er retlighet beror på utmattning.

Färden skulle förvärra ert sköra tillstånd.

Låt henne ge sig iväg. Vi har gjort vår katolska plikt.

Den där horan ska bort härifrån.

Hon är välkommen här. Hon bringade tur.

Varför vill du ha henne kvar? Ska hon bli Ermenegilda?

Den där slampan kan aldrig ta min älsklings plats.

Det har jag inte sagt. Men getterna mår bra nu...

Du är en tok. Hon ska bort. Jag har fått nog av den kvinnan.

Jag bestämmer. Jag vill inte se henne mer.

- Begrips? Säg inte mer! - Mamacita!

Jag tänkte ta mig till Saint-Louis-du-Nord-

med eller utan fader Fogdens hjälp.

Jag märker att ni finner den här synen slående.

Ett mycket speciellt klädesplagg.

Det var Ermenegildas.

Det är en vacker klänning.

Jag ber om ursäkt för grälet ni blev vittne till.

Ermenegilda var Mamacitas enda barn.

Plågan efter förlusten av dottern förföljer henne fortfarande.

Jag förstår.

En besökare, särskilt en av det täcka könet...

Mamacita fruktar att jag kommer att glömma hennes dotter.

Vilket jag självklart aldrig skulle kunna göra.

När man älskar nån som jag älskade Ermenegilda går det aldrig över.

Nej, det gör det inte.

Ni har älskat nån så mycket att ni var beredd att riskera allt.

Min make.

Om jag inte tar mig till Jamaica kan jag förlora honom för evigt.

Då måste ni återförenas med honom.

Kan vi bege oss till Saint-Louis-du-Nord i morgon bitti?

En fantastisk idé.

Jag ska rådgöra med Coco då. Han vet om tidpunkten är den rätta.

Mina kläder var tvättade och lagade.

Helt klart ville Mamacita att jag skulle ge mig iväg.

Men jag måste fortfarande lyckas övertyga fader Fogden.

Ja, jag mår mycket bättre. Tack för att du frågade.

Ja, jag ska vara mycket försiktig. Fader Fogden tar hand om mig.

God morgon! Coco sa att det är en bra dag för en färd till byn.

Fader! Herregud!

Fader! Kom hit fort!

- Vad är det? - En kines dödade Arabella!

- Grillad på spett. Han åt henne. - Arabella...

Min stackars Arabella.

Om vår Herre ser efter även en liten sparv -

- varför såg Han då inte efter min Arabella?

Glupska små krabater. Från den heliga grottan Abandawe.

Abandawe slukar er! Abandawe!

Abandawe?

En helgad plats för de infödda på Jamaica.

En plats med starka krafter. Människor sägs försvinna där.

Hur kunde sjömännen göra så mot Arabella?

Dödad och grillad på spett som om hon var ett vilt djur.

Tanken på att hon blev en festmåltid för en kinaman...

- En kinaman? - Ja, mördaren. Mamacita såg honom.

Var hans fartyg i närheten? Vad mer såg hon?

- Vad mer såg du på stranden? - Många sjömän och trasiga segel.

Många sjömän och trasiga segel utspridda på sanden.

- Var är fartyget nu? - Än sen! Hedningarna åt Arabella.

- Jag beklagar, men jag måste dit. - De är djävlar, allihop.

- Hur tar jag mig till fartyget? - Den vägen.

Till höger och sen rakt fram. Spring! Ja, den vägen!

- I havet finns det oräkneliga faror. - Ja, milord.

Både synliga och osynliga.

Även vana sjömän måste se upp med okända grund.

Stormvindarna gjorde det inte bättre.

Det var tur att bara fockmasten föll och att skrovet är helt.

Inget kan göras åt männen som dog, men det är tillåtet att sörja dem.