Pedro Páramo

Jag kom till Comala då jag fått veta att min far bodde här.

En man vid namn Pedro Páramo.

Min mor berättade det.

Och jag lovade henne att resa dit.

Hon låg för döden, så jag kunde ha lovat henne vad som helst.

Innan dess hade hon sagt:

"Be honom inte om något. Begär det som är vårt.

Låt honom betala dyrt för att han överlämnade oss åt glömskan."

Jag hade inte tänkt hålla mitt löfte.

Inte förrän jag började drömma

och lät mina fantasier sväva fritt.

En värld började växa fram kring förhoppningarna om den där mannen,

min mors make.

Varför ska ni till Comala, om jag får fråga?

För att träffa min far.

Han lär ställa till med fest.

Han lär bli glad att få träffa någon.

Så...

Hur ser er far ut?

Jag känner honom inte. Jag vet bara att han heter Pedro Páramo.

Där ser man.

Känner ni Pedro Páramo?

Vem är han?

Illvilja på två ben.

- Det är varmt här. - Ja.

Det här är ingenting.

Det kommer att kännas värre när vi når Comala.

Alltså, många av de som dör där

återvänder från helvetet för att hämta sina filtar.

Även jag är son till Pedro Páramo.

- Är ni säker på att det är Comala? - Jag är säker, herrn.

Varför ser det så dystert ut?

Tiderna är sådana.

Det ser övergivet ut.

Det inte bara ser så ut. Det är så.

Ingen bor här.

Och Pedro Páramo?

Pedro Páramo dog för många år sen.

Var kan jag hitta husrum?

Sök upp doña Eduviges, om hon fortfarande lever.

Säg att jag skickade er.

Vad heter ni?

Abundio...

Jag kommer med samma ögon som min mor såg allt detta med.

Hon berättade:

"Där hittar du min by, byggd på slätten.

Full av träd och löv.

Där hör du mig bättre.

Jag är närmare dig."

Jag hade velat säga till henne:

"Du tog fel på platsen.

Du skickade mig till en ödslig by, på jakt efter någon som inte finns."

Ursäkta.

Vet ni var doña Eduviges bor?

Där borta.

I det rosa huset med valvbågarna.

Jag är Eduviges Dyada.

Stig på.

Den här vägen.

Vad är det här?

Bråte.

Hela huset är fullt av krafs.

De som gav sig av valde att förvara sina saker här,

och ingen har återvänt för att hämta dem.

Ni är alltså hennes son?

Vems?

Doloritas.

- Ja, men hur visste ni det? - Hon berättade att ni skulle komma.

Att ni skulle komma idag.

- Vem? Min mor? - Ja.

Hon.

Det här är ert rum.

Det står alltid städat ifall någon skulle komma.

Det finns ingen säng.

Bekymra er inte för det. Tröttheten är en bra madrass.

Det är inte lätt att ordna allt utan varsel.

Er mor gav mig beskedet först nu.

Min mor är död.

Därför lät hennes röst så svag.

Nu förstår jag.

Hur länge sen var det hon dog?

Det har gått sju dagar.

Hon måste ha känt sig övergiven.

Vi lovade varandra att dö tillsammans. För att hjälpas åt på resan.

Hon har alltså fått ett försprång, va?

Var så säker på att jag hinner ikapp.

Jag är skicklig på att ta genvägar.

Det gäller att dö när man själv vill, och inte när Gud bestämmer.

Kom och ät en bit mat först.

- Något litet. - Ja, jag kommer.

Senare.

Vad tar sådan tid på dasset, pojk?

Inget, mamma.

Om du stannar där inne kommer en orm att bita dig.

Släpp ut snöret, Susana.

- Nej! - Åh nej.

Jag älskar platsen på grund av dig...

...men hatar den på grund av allt annat.

Till och med för att jag föddes här.

Jag kommer tillbaka ibland.

Du kommer inte tillbaka.

Det gör du aldrig.

Jag sa åt dig att komma ut.

Jag kommer, mamma.

Jag kommer.

Din far säger att du är opålitlig.

Att du börjar bli oduglig.

Ska du inte arbeta nu?

Nej. Rogelio betalar mig inget.

Du är inte där för att tjäna pengar, utan för att lära dig.

För stunden får du finna dig i det.

Låt andra finna sig i det, farmor.

Det är inget för mig.

Du är en märklig ung man.

Jag känner på mig att det lär gå illa för dig, Pedro Páramo.

Jag trodde att kvinnan var galen.

Sen trodde jag inget alls.

Det kändes som en avlägsen värld, och jag lät mig ryckas med.

Jodå.

Jag höll nästan på att bli din mor.

Berättade hon aldrig det?

Nej. Hon berättade bara bra saker.

Jag hörde om er från åsnedrivaren som tog mig hit.

En Abundio.

Gamle gode Abundio.

Förr gav jag honom dricks för varje resenär han skickade hit.

Tills han blev döv.

Mannen jag pratar om hörde bra.

Nåväl, åter till din mor.

När hon skulle gifta sig med Pedro Páramo,

sa de att hon inte kunde lägga sig med en man den natten.

Månen var stark.

Så hon bad mig gå i hennes ställe.

Låg ni med Pedro Páramo?

Jag lade mig gladeligen med honom.

Men dagens festligheter hade gjort honom utmattad,

och han snarkade natten lång.

Du föddes året därpå.

Men inte av mig. Fast du var nära att bli min.

Kanske berättade din mor aldrig det för att hon skämdes.

Jag har ett porträtt av henne.

Din mamma hatade alltid Pedro Páramo.

Allt han gjorde var att klaga och domdera. Även om hon var van vid det...

...så hårdnade hennes milda blick.

Det var då hon började sucka.

Till sist skickade Pedro Páramo henne till hennes syster.

Vi bodde ihop i Colima.

Många månader senare frågade jag Pedro Páramo om henne.

"Vad ska de leva av?", frågade jag.

Han svarade: "Av Guds försyn."

"Av Guds försyn."

När ska du vila?

Vakna.

Varför gråter du, mamma?

Din far är död.

De har dödat din far.

Och vem har dödat dig, mor?

När ska du vila?

Vad är det, doña Eduviges?

Det är Miguel Páramos häst.

Den galopperar på vägen till Media Luna.

Bor det någon på Media Luna?

Nej, det bor ingen där.

Jag förstår inte.

- Jag hör ingen häst. - Inte?

Nej.

Då är det väl mitt sjätte sinne.

En gåva från Gud.

Eller kanske en förbannelse.

Vem var Miguel Páramo?

Pedro Páramos son.

Ännu en son?

Den enda han erkände som sin.

Vissa nätter sov han hemma hos mig. Tills han träffade en flicka från Contla.

Han gav sig av sent för att prata med henne

och återvände tidigt om morgnarna.

Men den natten återvände han inte.

Hans häst hade ännu inte hunnit förbi när jag hörde någon knacka på fönstret.

Kanske inbillade jag mig det.

Vad har hänt?

Har hon gett dig korgen?

Nej. Så är det inte.

Jag kunde inte hitta byn.

Vad säger du, Miguel?

Det var väldigt dimmigt.

Eller rökigt.

Eller vad det nu var. Det enda jag vet är att Contla inte existerar.

Jag kom för att berätta det, eftersom jag vet att du förstår mig.

Om jag sa det till någon i Comala skulle de kalla mig galen.

Som alltid.

Nej.

Du är inte galen, Miguel.

Du måste vara död.

Folk brukade ju säga att hästen skulle kosta dig livet.

Jag hoppade över stenmuren som min far fått anlagd

för att slippa ta mig runt den.

Sen fanns det bara rök.

Gå.

Gå och vila i frid, pojk.

Tack för att du kom och tog farväl av mig.